Skagerrakslaget (; , , "Slaget vid Jylland" eller "Slaget vid Jutland"Nationalencyklopedin, Skagerrakslaget (hämtad 2016-05-31)), var det största sjöslaget under första världskriget och den enda fullskaliga sammandrabbningen mellan slagskepp i detta krig.Skagerrakslaget i Nationalencyklopedin Slaget utkämpades den 31 maj – 1 juni 1916, i Nordsjön nära Jylland, Danmarks fastland. De krigförande parterna var tyska Kejserliga marinens Högsjöflotta, som leddes av viceamiral Reinhard Scheer, och brittiska Royal Navys huvudflotta Grand Fleet, som leddes av amiral sir John Jellicoe.
Tyskarna planerade att använda viceamiral Franz Hippers spaningsgrupp om fem moderna slagkryssare för att lura in viceamiral sir David Beattys slagkryssareeskader i den tyska slagflottans eldlinje och därmed förstöra den. Engelsmännen hade dock med hjälp av signalspaning fått reda på att en större flottoperation planerades och den 30 maj seglade Jellicoe ut med sin Grand Fleet för att sammanträffa med Beatty.
På eftermiddagen den 31 maj möttes Beatty och Hipper och i det flyende södergående slag som uppstod förde Hipper den brittiska flottan i den tyska Högsjöflottans väg. Beatty vände om och forcerade mot den brittiska huvudflottan. De två huvudflottorna möttes i ett intensivt slag som utkämpades från 18.30 fram tills skymningen omkring 20.30. Sammanlagt deltog omkring 250 fartyg i striden. Fjorton brittiska och elva tyska fartyg sänktes med stora förluster i människoliv. Jellicoe försökte att skära av tyskarnas reträttväg för att kunna återuppta striden nästa morgon. Scheer lyckades dock korsa den brittiska linjens kölvatten och ta sig till hamn.
Båda sidorna såg sig efter slaget som segrare. Britterna hade förlorat fler fartyg och lidit större manskapsförluster, men Scheers plan att förstöra Beattys eskadrar hade misslyckats. Den tyska Högsjöflottan fortsatte att utgöra ett allvarligt hot och britterna var tvungna att koncentrera sina slagskepp till Nordsjön. Tyskarna försökte dock aldrig mera utmana det brittiska sjöherraväldet utan förblev en fleet in being och satsade sina mödor och resurser på oinskränkt ubåtskrig.
Illa sargade, brända lik av okända sjömän flöt i land både på svenska västkusten och danska västkusten under flera veckors tid efter slaget. Ofta begravdes de nära den plats där kroppen hade spolats upp. En sådan plats är Gullholmens gamla kyrkogård i Bohuslän. Långt in på 1980-talet hedrades den omärkta graven med en krans av lokalbefolkningen. En annan sådan plats är Stensholmen utanför Fjällbacka där det finns 14 gravar, blan dem författaren Gorch Fock.
Bakgrund Kapprustning Den tyska flottan var fram till mitten av 1890-talet främst avsedd för att användas mot Frankrike och Ryssland. Den tyska utrikespolitiken lades vid denna tid, och efter Tysklands enande, om med sikte på att bygga upp ett imperium på andra sidan havet vilket krävde en uppbyggnad av flottan. Alfred von Tirpitz utsågs 1897 till minister för den kejserliga flottan och han ville utmana Royal Navy om herraväldet på Nordsjön. Avsikten var att avskräcka Storbritannien från att anfalla Tyskland, genom att britterna skulle riskera att förlora så många krigsfartyg att de försvagades gentemot huvudfienderna Frankrike och Ryssland.Benbow, sid. 21–24
Inledningsvis oroades inte den brittiska regeringen av den tyska flottupprustningen, men efter hand ökade oron när de insåg att den tyska flottan verkade vara riktad mot britterna och inte mot fransmännen. Storbritannien vidtog diplomatiska åtgärder och 1904 bildades Ententen mellan de tidigare fienderna Storbritannien och Frankrike och senare ingicks en pakt med Ryssland. Tyskland sjösatte flera nya slagskepp och Storbritannien tvingades omstrukturera sin flotta, vilket genomfördes av den nyutnämnde 1:e sjölorden, amiral John Fisher. Fisher införde också en ny typ av slagskepp, de så kallade Dreadnought-slagskeppen, vilka kom att revolutionera slagskeppsutvecklingen och tvinga andra länder att följa efter. Kapprustningen mellan Tyskland och Storbritannien intensifierades – en kapprustning som Tyskland inte kunde vinna.Benbow, sid. 24–29
Den tyska planen I januari 1916 blev amiral Scheer chef för Högsjöflottan. Hans tillträde innebar inte någon ändring av den operativa principen att samla hela Högsjöflottan mot en mindre del av Grand Fleet och inte riskera strid mot huvuddelen av fiendeflottan. Scheer avsåg dock att utnyttja flottan bättre.
Den tyska flottstrategin var enligt Scheer:
År 1916 utgjordes den tyska Högsjöflottan av sexton moderna slagskepp och sex äldre slagskepp. Det kan jämföras med den brittiska Grand Fleets tjugoåtta moderna slagskepp. Förhållandet blev än mera ofördelaktigt för tyskarna vartefter kriget fortgick. Tyskarna skulle inte kunna besegra de brittiska slagskeppen i ett möte flotta-mot-flotta. Därför tog den tyska taktiken sikte på att söndra och härska: genom att iscensätta räder i Nordsjön skulle tyskarna lura ut mindre brittiska eskadrar som därefter kunde anfallas och sänkas.
Vad tyskarna inte visste, var att det brittiska amiralitetet hade kommit över de tyska huvudkodböckerna. Britterna kunde därmed dechiffrera de tyska marina radiokommunikationerna och amiralitetet var oftast väl underrättat om de tyska planerna.
Den tyska planen i maj 1916 gick ut på att beskjuta Sunderland och locka britterna att skicka ut slagkryssarna, utan att invänta förstärkningar från slagskeppen, som var baserade i norr. Slagkryssarna skulle angripas av ubåtar och reduceras i antal, varefter de skulle förmås att fortsätta mot sydost och där möta en överlägsen Högsjöflotta innan de brittiska slagskeppen hunnit fram till undsättning. Planen var att beskjuta Sunderland den 17 maj, men då de tyska ubåtarnas uthållighet nådde sin gräns i slutet av månaden och dåligt väder gjorde att spaningsflygningarna med zeppelinare omöjliggjordes, ändrades planen till att anfalla brittiska styrkor som patrullerade i Skagerrak.Benbow, sid. 142
Det brittiska svaret De brittiska styrkorna hade planerat för en offensiv med Grand Fleet i norra Nordsjön och gå in i Skagerrak med slagkryssarna och med de lätta kryssarna till Kattegatt den 2 juni. Grand Fleet fick dock lägga ut redan den 30 maj, då signalspaningen avslöjat de tyska planerna. Amiral Jellicoes övergripande mål var att upprätthålla fjärrblockaden av tyska hamnar, koncentrera hela styrkan mot en underlägsen motståndare och skära av de tyska styrkornas reträttvägar.
Den 28 maj fångade den brittiska signalspaningen upp ett tyskt meddelande, som indikerade en större operation i Nordsjön. Amiralitetet beordrade den 30 maj Jellicoes styrkor att vara redo att gå till sjöss och Grand Fleet fick en stund senare order om att gå ut och möta tyskarna vid inloppet till Skagerrak. Order gick ut till styrkorna via telegrafkabel och optisk signalering, vilket gjorde att de inte kunde uppfattas av tyskarna. Grand Fleets 151 fartyg avseglade flera timmar före Högsjöflottan. Jellicoes avsikt var att de båda brittiska flottorna skulle mötas cirka nittio sjömil väster om Skagerrak, utanför den jylländska kusten.
Flottaktik år 1916 Den allmänna idén var att en flotta som närmade sig strid skulle gå i parallella kolonner, eftersom denna flottformation kunde manövrera ganska lätt. Flera korta kolonner kunde ändra kurs snabbare och ändå hålla formationen bättre än en enda lång kolonn. Denna flottuppställning var även lämplig för det signalsystem som användes (flaggor eller strålkastare). Flaggskeppet, som ofta ledde mittkolonnen, kunde lätt ses av många fartyg. I en enda kolonn kunde det ta lång tid för en signal att gå från det första fartyget i kolonnen till det sista. Det berodde på att röken från fartygsskorstenarna gjorde det svårt att se signalerna som kom rakt framifrån eller bakifrån. För att ett meddelande med säkerhet skulle uppfattas, repeterades signalen. Tiden som krävdes för detta fördubblades ofta eftersom de flesta signaler måste bekräftas innan de verkställdes.Dickie, Iain m.fl.: Sjökrigets historia – Sjöslag, taktik och fartyg från antiken till nutid, sid. 216, Svenskt Militärhistoriskt Biblioteks Förlag, 2009,
Vid själva slaget skulle flottan gruppera sig i en enda linje, genom att det främsta skeppet i varje kolonn girade mot babord eller styrbord och de återstående fartygen följde sina ledarfartyg. Linjen bildades då i vinkel gentemot den ursprungliga kolonnen. För att bilda en linje i rätt bäring måste flottan veta från vilken bäring fienden kom innan man kunde se denna, eftersom denna manöver tog längre tid att genomföra än vad det tog för två mötande flottor som ångade på i högsta fart att komma inom räckvidd för varandras artilleri. Uppgiften att finna fienden hade spaningsstyrkorna, som bestod av slagkryssare och kryssare. De skulle sedan rapportera in varifrån fienden kom och, ifall det var möjligt, även förhindra att fiendens spaningsstyrka fick tillgång till motsvarande information rörande den egna sidan.
I idealfallet skulle slagskeppslinjen korsa fiendens kolonn så att ett maximalt antal kanoner kunde riktas mot fienden, medan fienden själv enbart kunde använda de fartyg som fanns längst fram i kolonnen och enbart de kanoner som fanns i fören på de främsta fartygen. Denna klassiska manöver kallas "att korsa T:et" och den berodde mycket på tur; oftast utkämpades slagen mellan två flottor på ungefär parallella kurser.
Stridsordning
Flottorna Under slaget var amiral Jellicoes faktiska styrka tjugoåtta dreadnoughts och nio slagkryssare, medan amiral Scheer hade sexton dreadnoughts, fem slagkryssare och sex föråldrade slagskepp. Även i fråga om mindre fartyg hade britterna övertaget. I jämförelse mellan bredsidornas viktmängd hade britterna ett övertag på 151 ton mot tyskarnas 61 ton.
Denna brittiska överlägsenhet vägdes upp av ett antal tekniska faktorer: de tyska fartygen hade tjockare bepansring mot torpedträffar; de tyska fartygen hade bättre vattentäta sektionsindelningar eftersom de var konstruerade enbart för kortare förflyttningar i hemlandets närhet och besättningarna ofta hade förläggningar i baracker på land när fartygen var i hamn; den tyska pansarbrytande ammunitionen var effektivare än den brittiska; och vad som var mycket viktigt, var att den brittiska korditen som användes som drivmedel för granaterna var överkänslig och krutmagasinen inte var så väl skyddade.
Amiralerna Se respektive amirals artikel:
Flottorna lägger ut Den brittiska Grand Fleet, som bestod av tjugofyra dreadnoughts, tre slagkryssare, åtta pansarkryssare, elva lätta kryssare och femtioen jagare, under ledning av amiral Jellicoe, gick ut från Scapa Flow vid midnatt den 30 maj. Samtidigt avseglade andra kryssareskadern från Cromarty Firth och viceamiral Beattys styrka om fyra dreadnoughts, sex slagskepp, ett flygdepåfartyg, tolv lätta kryssare och tjugonio jagare gick ut från Firth of Forth samma dag. Den tyska Högsjöflottan gick ut från Jadebusen först den 31 maj med sexton dreadnoughtfartyg, sex äldre slagskepp, fem slagkryssare, elva lätta kryssare och sextioen jagare.Benbow, sid. 146
Slagkryssarnas strid 400px|miniatyr|(1) Kl. 15:22, Hipper siktar Beatty. (2) Kl. 15:48, Första skotten avlossas av Hippers division.(3) Kl. 16:00-16:05, Indefatigable exploderar (två överlevande). (4) Kl. 16:25, Queen Mary exploderar (nio överlevande). (5) Kl. 16:45, Beattys slagkryssare flyttar sig utom räckhåll för Hipper.(6) Kl. 16:54, Evan-Thomas slagskepp vänder norrut bakom Beatty.