Hattarnas ryska krig var ett krig mellan Sverige och Ryssland 1741–1743, utlöst av hattarna och fransk diplomatisk påtryckning i hopp om att återvinna det Karelska näset och andra områden Sverige förlorat till Ryssland i stora nordiska kriget. Kriget slutade i ett svenskt nederlag: ryska trupper ockuperade hela Finland under lilla ofreden, och genom freden i Åbo 1743 avträdde Sverige ytterligare landområden öster om Kymmene älv. De ansvariga svenska befälhavarna Charles Emil Lewenhaupt och Henrik Magnus von Buddenbrock avrättades i efterhand som syndabockar för nederlaget.
Bakgrund
Efter stora nordiska krigets slut hade den svenska armén tärts av besparingar och nedskärningar; utbildning, motivation och stridsduglighet påminde inte längre om den karolinska tidens, även om många i Sverige länge trodde att så ändå var fallet. Inom det svenska ståndsväldet, som uppstått efter enväldets fall, bildades två politiska riktningar vars viktigaste skiljelinje var synen på förhållandet till Ryssland: anhängarna till kanslipresidenten Arvid Horns försiktiga, balansinriktade Rysslandspolitik kallades nedsättande ”nattmössor” (senare bara mössor) av sina motståndare, som i sin tur kom att kallas ”hattar”.
Redan från slutet av 1720-talet hade ständernas hemliga utskott upprepade gånger gett riksrådet ”hemliga” instruktioner om att vid lämpligt tillfälle inleda ett anfallskrig mot Ryssland för att återvinna de förlorade områdena. Horn själv, vars barndomshem låg i Halikko i Finland och som därigenom bar egna minnen av stora ofredens lidanden, motsatte sig länge planerna, men stödde enligt egen utsago revansch när tillfället var gynnsamt. Bland de borgarståndsrepresentanter som satt med i utskottet vid 1740–1741 års riksdag, och som var med om att fatta det avgörande krigsbeslutet, fanns Åbo mångåriga riksdagsman och borgmästare Carl Merthen. Utskottet sökte samtidigt samarbete med Rysslands fiende Osmanska riket och fick löfte om visst, i slutänden obetydligt, understöd från den gamla bundsförvanten Frankrike, i hopp om att fånga ryssarna i ett tvåfrontskrig.
Krigsförberedelserna togs på allvar först efter Horns avgång 1738, då hattarnas ledare Charles Emil Lewenhaupt valdes till lantmarskalk. Trupper började anlända till Finland från Bottenhavets västra sida redan sommaren 1739, men planerna kom av sig när Ryssland samma höst slöt fred[en] med Osmanska riket, vilket omintetgjorde hoppet om ett tvåfrontskrig. Nya krigsförberedelser inleddes 1740, sedan kejsarinnan Annas död väckt förhoppningar om att Ryssland skulle sjunka in i inre oordning. Innan krigsförklaringen utfärdades hade man redan formulerat djärva fredsvillkor: utöver de områden Sverige förlorat 1721 skulle även hela Östkarelen tillfalla Sverige.
Generallöjtnant Henrik Magnus von Buddenbrock skickades till Finland redan 1740 för att inspektera och ta befälet över trupperna. Buddenbrock konstaterade vid ankomsten att armén inte var stridsduglig och rapporterade detta till Stockholm – men krigsstämningen hade då redan blivit så stark att inget längre kunde hindra riksrådet från att förklara krig.
thumb|right|General Carl Cronstedt varnade förgäves för de finländska befästningarnas bristfälliga skick.
Redan vintern 1740 hade general Carl Cronstedt, tillförordnad överbefälhavare i Finland, vid en inspektion beskrivit Fredrikshamns och Villmanstrands bristfälliga befästningar som ”säckbottnar” för de trupper som skulle försvara dem. Trupperna skulle enligt Cronstedt inte hålla ut en belägring mer än några minuter, och en förbättring skulle kräva flera års arbete. Krigsrådet avfärdade hans varningar, och några större befästningsarbeten kom aldrig till stånd.
Kung Fredrik I önskade själv leda de trupper som sändes till Finland, men ständerna avvisade hans begäran. Under våren 1741 lamslogs mösspartiet i praktiken av en spionjakt: Johan Gyllenstierna avrättades för spioneri åt den ryska ambassaden på svaga bevis, medan Johan Arckenholtz och Johan Mathesius torterades utan att några bevis kunde uppdagas.
Förlopp Krigsutbrottet och den ryska tronkuppen
Sverige förklarade krig den 28 juli 1741 (GS).Artikelns infobox och detta datum anges enligt den julianska kalendern (gammal stil, GS), som både Sverige och Ryssland fortfarande använde vid denna tid – Sverige ända till 1753 – och som låg elva dagar efter den gregorianska (ny stil). Enligt ny stil skedde krigsförklaringen den 8 augusti 1741. med 8 000 soldater vid den ryska gränsen, nära Villmanstrand och Fredrikshamn, trots att armén och flottan var numerärt svaga, knappt utrustade och dåligt övade. Målsättningen var att hota den ryska huvudstaden S:t Petersburg genom ett samtidigt anfall från armé och flotta, och att utlösa en statskupp. Detta anfallsscenario var i grunden detsamma som en gång fått Peter I att vilja införliva Viborg med omland med det ryska riket, som ett skyddsbälte för den nyanlagda huvudstaden. Ryssarna kände i god tid till den förestående svenska krigsförklaringen och hade bland annat flyttat trupper härdade i strider mot Osmanska riket till den svenska gränsen, medan de oerfarna svenska enheterna alltjämt följde en anfallsinriktad krigskonst från Karl XII:s tid, föga anpassad för defensiv krigföring.
thumb|left|Elisabet Petrovna kom till makten genom en statskupp i december 1741 och fortsatte kriget mot Sverige.
Kuppen hade planerats av franska och svenska diplomater, och avsåg att störta Anna Leopoldovnas till Österrike vänligt inställda regim. Som motprestation för sitt stöd hoppades Sverige att den nya kejsarinnan, Elisabet av Ryssland, skulle vara beredd att som gengåva återlämna det vid freden i Nystad 1721 förlorade Karelska näset och områdena kring Kexholm. Kuppen ägde rum natten mellan 24 och 25 november 1741 (GS).Ny stil: 7 december 1741. Den nya kejsarinnan uppfyllde dock inte de svenska förhoppningarna om en sådan revansch, utan fortsatte i stället kriget.
Villmanstrand och den svåra vintern
Den svenska krigsplanen byggde på att Buddenbrocks huvudstyrka vid Myllykylä nära Fredrikshamn och en mindre styrka under generalmajor Carl Henrik Wrangel vid Mattila i Luumäki skulle stå tillräckligt nära varandra för att kunna understödja varandra vid ett ryskt anfall. Ryska trupper under fältmarskalk Peter von Lacy gick utan svårighet över gränsen redan den 21 augusti. I praktiken fördes befälet dock av generalen James Keith, Lacys ställföreträdare, eftersom fältmarskalken huvudsakligen vistades i Sankt Petersburg.
thumb|right|Karta över slaget vid Villmanstrand 1741.
Planen föll samman när Wrangel, på eget bevåg och utan att informera eller be Buddenbrock om lov, lät sin trupp marschera mot Villmanstrand sedan han fått veta att ryssarna närmade sig staden. Vid Slaget vid Villmanstrand den 23 augusti besegrades Wrangels trupp och han själv togs till fånga – innan Buddenbrock ens hunnit få kännedom om anfallet. Mot ryssarnas cirka 10 500 man kunde Villmanstrand som mest försvaras av omkring 4 000 man; tre svenska befälhavare, en generalmajor och två överstar, stupade i den förvirrade striden, och bland de tillfångatagna fanns över hundra soldater, nära 200 kvinnor och fjorton köpmän. I den kaotiska upplösningen sköt urspårade svenska soldater fyra ryska officerare som kommit för att förhandla om en kapitulation, vilket gjorde en ordnad reträtt omöjlig; de kvarvarande försvararna stred till sista man. I gränstrakternas folkliga minne fick den olyckligt inledda hösten 1741 namnet Häickä-Syksy (”skamhösten”).
Flottans del av anfallsplanen blev aldrig av. Redan i början av augusti var över hälften av besättningen ur stridbart skick: över 700 man hade dött i sjukdomar och 2 400 låg sängliggande. Flottans befälhavare, viceamiral Thomas von Rajalin, avled själv i sjukdom i början av september.
Stor påfrestning på gränsbefolkningen vintern 1741–1742 kom paradoxalt nog i hög grad från den egna, inkvarterade svenska armén, vilket i folkligt minne gav perioden namnet Syöttö-Talvi (”matningsvinter”). En fältpräst som förebrådde bönderna för att de hellre hjälpte ryssarna än den svenska krigsmakten fick till svar att ryssarna i grunden var gott folk – det var svenska friskyttars framfart som gav dem dåligt rykte.
Rysk ockupation av Finland
thumb|left|Generalen James Keith förde i praktiken befälet över den ryska hären och ledde senare civilförvaltningen i det ockuperade Finland.
Redan i mars 1742 hade kejsarinnan Elisabet utfärdat ett manifest till det finländska folket, som uppmanades att inte understödja den svenska krigsmakten och antydde att Ryssland skulle understödja bildandet av en egen, fri finsk stat under ryskt beskydd. Det svarades en dryg månad senare av ett svenskt motmanifest.
Den redan sedan freden i Nystad 1721 ryska provinsen Viborg fungerade under kriget som en stabil bas för den invaderande armén: den lokala förvaltningen samarbetade lojalt med centralmakten, och tjänstemännen tycks inte ens ha känt till Lewenhaupts och Stockholms hattpolitikers egna planer på gränsförändringar. Redan sommaren 1742 krävde ryssarna en trohetsed av bönderna i Nyslotts och Kymmenegårds provinser. I juli beställdes 500 exemplar av en finskspråkig trohetsedstext hos Kejserliga Vetenskapsakademien, och Viborgs konsistorium sände två präster till Kymmenegård för att ta emot eden – en tidig antydan om att Ryssland redan då avsett att åtminstone behålla 1721 års gräns och Fredrikshamn.
thumb|right|Balthasar von Campenhausen övertog civilförvaltningen 1743 och lade grunden till Viborgs guvernement.
Civilförvaltningen leddes inledningsvis av Keith, som också hade befäl över den ryska armén, innan generallöjtnant Balthasar von Campenhausen utsågs till generalguvernör och övertog uppgiften från början av 1743. I Åbo, dit han anlände den 7 september 1742, omorganiserade Keith genast länsstyrelsen sedan landshövdingen och länstjänstemännen flytt: en tidigare kronofogde utsågs till länskamrerare och en magistratssekreterare till länssekreterare redan samma månad. Ockupationens relativa mildhet, jämfört med stora ofreden två decennier tidigare, har satts i samband med att Keith redan under tidigare fälttåg mot turkar och polacker vunnit rykte som en företrädare för en humanare krigskonst, som avstod från den då sedvanliga taktiken att ödelägga fiendeland.
I juni 1742 hade den 35 000 man starka ryska armén lyckats borttvinga 17 000 svenskar från Fredrikshamn, vars skamliga övergivande och nedbränning gav perioden namnet Poltto-Kesä (”brännsommar”) i folkligt minne. Redan drygt ett år tidigare, i mitten av november 1741 – en och en halv vecka efter katastrofen vid Villmanstrand – hade den då äntligen anlände Lewenhaupt siktat på att inta Viborg: omkring 6 000 man infanteri och 450 lätt beväpnat kavalleri inledde en mödosam marsch dit i uselt väglag, dåligt understödda och bristfälligt utrustade. Försöket rann ut i sanden, och Lewenhaupt använde i stället större delen av sin krigskassa till att reparera Fredrikshamns befästningar.
Lewenhaupts position försämrades alltmer och han tvingades retirera till Helsingfors. I augusti intog Lacy Borgå och Nyslott och omringade den svenska hären i närheten av Helsingfors. Den 19 augusti fick Lewenhaupt och Buddenbrock order att de skulle föras till Stockholm. Befälet gavs då åt översten Jean Louis Bousquet. Han undertecknade kapitulationen 24 augusti. Den ryska hären erövrade senare hela Finland i den lilla ofreden. Krigets samlade förödelse i Kymmenedalens landsbygd har uppskattats till nära en femtedel av befolkningen; i Säkkijärvi, Vehkalahti och Kymi nådde dödligheten sommaren 1742 uppemot en fjärdedel av invånarna, och häradena Jääski och Kirvu ödelades i det närmaste fullständigt av kosackräder.