Marjane Satrapi (), född Ebrahimi den 22 november 1969 i Rasht i provinsen Gilan, död 4 juni 2026 i Paris,French-Iranian author Marjane Satrapi dead at 56 var en iransk-fransk författare, filmregissör, serieskapare och målare. Hennes mest kända verk inkluderar serieromanen Persepolis och dess bearbetning till animerad film.
Persepolis etablerade Satrapi som en av de internationellt mest lästa iranska författarna. För sin roll som medregissör av filmversionen blev hon den första kvinnan att nomineras till en Oscar för bästa animerade film. På senare år ägnade Satrapi sig mestadels åt filmskapande, vid sidan av måleri.
Biografi
Uppväxt och tidiga studier Satrapi föddes i Rasht i nordvästra Iran, innan familjen 20 dagar senare flyttade till landets huvudstad Teheran. Där växte hon upp i en övre medelklassfamilj och bland annat studerade vid den franskspråkiga skolan Lycée Razi.
Båda Satrapis föräldrar var politiskt aktiva, och de stödde vänsterpolitisk aktivism mot den siste shahens styre. Enligt Satrapi var hennes mor barnbarn till Naser ad-Din, shah av Iran mellan 1848 och 1896, liksom att hennes morfar en period var guvernör över Gilan-provinsen. Efter den iranska revolutionen levde familjen Satrapi i ett Iran styrt av islamska fundamentalister.
Under uppväxten utsattes Satrapi för den ökande brutaliteten i det fundamentalistiskt ledda Iran. Många av hennes släktingar och vänner förföljdes, arresterades och avrättades. Hon såg upp till sin farbror Anushirvan Ebrahimi, som varit politisk fånge och en tid levt i exil i Sovjetunionen. När han 1982 återvände till Iran arresterades han på nytt och dömdes till döden; han valde ut Satrapi som den enda tillåtna besökaren kvällen före sin avrättning. Hans kropp begravdes senare i en omärkt grav vid Evinfängelset.
Satrapis föräldrar uppmuntrade dottern till att stå upp för sina rättigheter, men samtidigt ökade deras oro för hennes säkerhet. Under hennes uppväxt kom hon i konflikt med polisen vad gällde hennes klädval och köp av musik som förbjudits av regimen.
Utlandsboende, emigration När Satrapi var 14 år gammal arrangerade hennes föräldrar så hon kunde börja studera utomlands, boende hos en bekant till familjen. 1984 anlände hon därför till Wien i Österrike, där hon kom att studera vid den franskspråkiga skolan Lycée Français de Vienne. Hon bodde kvar i Wien under sina gymnasieår men bytte ofta bostad och övernattade ibland hemma hos vänner. Till slut drabbades hon av hemlöshet och bodde under tre månaders tid (vintern 1988/1989) på gatan. Detta ledde till att hon togs in på sjukhus på grund av ett svårt och livshotande skov av bronkit.
Efter att Satrapi tillfrisknat återvände hon till Iran och återförenades med sin familj. I Iran studerade hon visuell kommunikation och avlade i början av 1994 en masterexamen från Islamiska Azad-universitetet i Teheran.
1991 gifte sig Satrapi med en veteran från Iran–Irak-kriget, men efter tre års äktenskap följde skilsmässa. Då hade Satrapi börjat arbeta som illustratör på en finanstidning. I juni 1994 reste hon till Frankrike för att genomföra ett högskoleprov vid konsthögskolan i Strasbourg I september flyttade hon till Frankrike efter ett mer definitivt beslut att leva i exil, uppmuntrad till det av sina föräldrar.
Resten av 1990-talet, serieskapare Därefter blev Satrapi del av Atelier des Vosges, ett tecknarkollektiv i Paris där hon blev introducerad till serieskapandet som yrke; i kollektivet arbetade även bland annat Christophe Blain, Joann Sfar, Lewis Trondheim och David B. Tidigt under sin vistelse i Paris blev hon bekant med den svenske utlandsstudenten Mattias Ripa, och inom kort gifte de sig. Därefter kom Ripa att verka som samarbetspartner och assistent i Satrapis följande projekt inom tecknade serier och film.
2000 utgavs den första delen av Persepolis, en till stora delar självbiografisk serie om en ung iransk flickas upplevelser under och efter en iransk revolution.Fredrik Strömberg ”En bildningsroman i svart och vitt”, Svenska Dagbladet (understreckare) sid. 24, 30 juni 2015. Fram till 2003 publicerades de resterande delarna av serien, som snabbt fick stor uppmärksamhet både i och utanför Frankrike och översattes till minst 20 olika språk. På svenska gavs seriealbumen ut 2004–2005, med en samlingsvolym 2006. Fram till 2018 hade serien sammanlagt sålts i över två miljoner exemplar på olika språk.
Serien har på grund av sitt frispråkiga framförande även blivit kontroversiell, och vid ett tillfälle togs den engelska översättningen bort från skolbibliotek och klassrum i Chicago. Persepolis är tecknad i enkelt men tydligt svartvitt, och den har listats bland 2000-talets 50 bästa böcker i både The Guardian och The New York Times.
Från det tidiga 2000-talet verkade Satrapi även som illustratör och författare av bilderböcker. Satrapis Les Monstres n'aiment pas la lune från 2001 översattes senare till svenska som Alla monster är rädda för månen.
Efter Persepolis tecknade Satrapi två ytterligare serieverk. 2003 kom Broderies (på svenska som Broderier) och året efter Poulet aux prunes (svensk översättning: Kyckling med plommon). Båda verken baserar sig på berättelser i en iransk miljö, den förstnämnda om kvinnors berättande och den sistnämnda om en släkting som förlorat livslusten. Poulet aux prunes belönades 2005 som bästa album vid seriefestivalen i Angoulême.
Filmskapande Därefter bestämde sig Satrapi för att helt ägna sin kreativa energi åt måleri och filmskapande. Orsaken var att hon kände att hon behövde en förnyelse i sitt liv.
Som filmskapare var hon medregissör vid filmatiseringen av Persepolis, en animerad film som producerades från 2005 och hade biopremiär två år senare. Vid filmfestivalen i Cannes 2007 belönades filmen med jurypriset, trots en kontrovers där den iranska islamiska republiken ansåg att filmen visade fram lögner om landet.
Både Persepolis och Poulet aux prunes (2011) hade Vincent Paronnaud som medregissör. Den sistnämnda filmen blev även den mottagen positivt, bland annat med nominering till Guldlejonet i Venedig och som bästa film på filmfestivalen i São Paulo.
Bland Satrapis senare filmer finns La Bande des Jotas (kriminalkomedi efter hennes eget manus) och den svarta komedin The Voices, regisserad efter ett manus av Michael R. Perry. I den sistnämnda filmen medverkar bland annat Ryan Reynolds, Anna Kendrick och Gemma Arterton.
2019 regisserade Satrapi den brittiska spelfilmen Marie Curie: Pionjär. Geni. Rebell., baserad på Lauren Redniss serieroman. Filmen drabbades av nedstängningarna kring covid-19-pandemin, och filmens planerade biopremiär förflyttades till internet.
Paradis Paris från 2024 var ytterligare en svart komedi från Satrapi, med flera löst sammanhängande historier om hur människors liv påverkas av döden. Filmen har bland annat Monica Bellucci och Rossy de Palma i ledande roller, liksom Satrapi själv i en mindre roll. 2021 var hon den ledande rösten i kortfilmen The Soloists.
Måleri och Hederslegionen Som målare ställde Satrapi 2013 för första gången ut sin konst på ett galleri i Paris, och 2020 organiserade galleriet Françoise Linivec en samlingsutställning med verk av Satrapi under titeln "Femme ou rien". Satrapi har som målare i princip endast ägnat sig åt verk med kvinnor, eftersom hon ser kvinnor som vackrare och trevligare att måla. Satrapi anslöt sig ett feministiskt tänkande, men utan radikala tendenser.
2021 fick hon en beställning från staden Paris på en nio meter bred och 3,3 meter hög vävd triptyk, att visas upp under de kommande olympiska spelen i staden. Bonaden avtäcktes 12 mars 2024 och hängdes 21 juni samma år upp på fasaden på Hôtel de la Marine i staden.
2024 valdes Marjane Satrapi in som medlem av Académie des Beaux-arts, den franska konstakademin. Året därpå avböjde hon att ta emot Hederslegionen, eftersom hon ansåg att Frankrikes regering varit undfallande emot den iranska regimens återkommande brott mot de mänskliga rättigheterna.
Nytt serieverk och sista tid 2023 var Satrapi redaktör för Femme vie liberté. Denna antologi med serier av olika serieskapare producerades med anledning av 2020-talets iranska oroligheter och människorättsbrott.
Från 1996 var Satrapi gift med den svenske skådespelaren och filmproducenten Mattias Ripa, fram till hans död i cancer 2025. Efter hans död etablerade Satrapi en stiftelse som ett sätt att ge stöd åt utländska studenter som vill studera filmskapande i Paris.
Förlusten av maken ledde till att Satrapi drabbades av svår depression. Hon tillbringade under våren 2026 två månader på en klinik i Tyskland, i ett försök att lindra depressionen. Den 4 juni 2026 avled Marjane Satrapi, i en ålder av 56 år; hennes familj uttryckte det som att hon avled på grund av sorg. Ett antal författare och offentliga personligheter uttryckte sin högaktning efter hennes död, och serieskaparen Riad Sattouf berättade att han blev serieskapare efter inspiration från Satrapi.
Verk
Bibliografi Listning av originalutgåvor på franska samt med indrag översättningar till svenska Persepolis
Persepolis, vol. 1 (2000). Paris: L'Association, (översättning: Gabriella Theiler} Persepolis, vol. 2 (2001). L'Association, (översättning: Gabriella Theiler} Persepolis, vol. 3 (2002). L'Association, (översättning: Gabriella Theiler} Persepolis, vol. 4 (2003). L'Association, (översättning: Gabriella Theiler} (samlingsutgåva)
Övriga seriealbum Broderies (2003), L'Association, ) (översättning: Gabriella Theiler} Poulet aux prunes (2004), Paris: L'Association, (översättning: Fabian Göranson)
Övriga böcker Sagesses et malices de la Perse (2001), med Lila Ibrahim-Ouali och Bahman Namwar-Motalg, Albin Michel, Les Monstres n'aiment pas la lune (2001), Nathan Jeunesse, (översättning: Gun-Britt Sundström) Ulysse au pays des fous (2001), med Jean-Pierre Duffour, Nathan Jeunesse, Ajdar (2002), Nathan Jeunesse, ) Le Soupir (2004), Bréal Jeunesse, ) Femme, vie, liberté (2023), L'Iconoclaste,
Filmer Regi och manus om ej annat nämns
2007 – Persepolis (med Vincent Paronnaud som medregissör; även berättarröst: som skådespelerska, ryktesspridare, Schloss) 2009 – Les Beaux gosses (endast roll: "försäljare i musikaffären") 2011 – Poulet aux prunes (med Vincent Paronnaud som medregissör) 2012 – La Bande des Jotas (även roll: "kvinnan")
2014 – The Voices (endast regi) 2017 – Simpsons (endast röst: som sig själv; avsnittet "Springfield Splendor") 2019 – Marie Curie: Pionjär. Geni. Rebell. (originaltitel: Radioactive; endast regi) 2021 – The Soloists (kortfilm; endast röst: "Ava") 2024 – Paradis Paris (även roll: "regissören av actionfilmen")
Utmärkelser (urval) 2004 – Max-und-Moritz-Preis 2005 – Peter Pan-priset 2005 – Urhunden 2015 – Adamsonstatyetten"2015 års Adamsonvinnare". serieakademin.se, 2015-10-17. Läst 18 oktober 2015.NWT Kultur (2015-10-17): "Malin Biller får Adamsonstatyetten". nwt.se. Läst 18 oktober 2015.
Referenser
Noter
Externa länkar
Utdrag ur Persepolis (engelska)
Kategori:Iranska illustratörer Kategori:Franska illustratörer Kategori:Iranska serieskapare Kategori:Franska serieskapare Kategori:Personer från Rasht Kategori:Kvinnor Kategori:Födda 1969 Kategori:Avlidna 2026 Kategori:Urhundenvinnare Kategori:Projekt Kvinnliga huvudpersoner