Tvångsvård är vård som sker mot den vårdades vilja eller oberoende av dennes samtycke. Tvångsvård är vanligen reglerat i lag. Tvångsvård kan ske i öppenvård eller slutenvård (heldygnsvård).
Tvångsvård i Sverige I Sverige kräver all tvångsvård stöd i lag eftersom tvånget innebär en begränsning av den grundlagsskyddade rätten att slippa påtvingade kroppsliga ingrepp (2 kap. 6 § regeringsformen, RF) och rätten att inte bli frihetsberövad (2 kap. 8 § RF). Att dessa rättigheter får begränsas genom lag framgår av 2 kap. 20 § regeringsformen.
Tvångsvård i Sverige bedrivs enligt Lag om vård av missbrukare i vissa fall Lag med särskilda bestämmelser om vård av unga Lag om psykiatrisk tvångsvård, se även psykiatrisk tvångsvård Lag om rättspsykiatrisk vård, se även rättspsykiatrisk vård Smittskyddslagen
Tvångsvårdens historia i Sverige Under 1900-talet fram till Socialtjänstlagens införande 1980 var det tillåtet att tvångsomhänderta alkoholmissbrukare och spärra in dem på alkoholistanstalt i upp till fyra år med stöd av först Lagen om behandling av alkoholister (1913:102; 1933:233) och därefter Nykterhetsvårdslagen (1954:579).
Insatser för att minska tvångsvård I modern tid har olika insatser utformats för att minimera behov av tvångsvård. I psykiatrisk vård och institutionsvård av barn och unga finns det interventioner som kan minska användningen av tvångsåtgärder. En systematisk översiktsartikel från SBU år 2025 fann att en miljö som präglas av samarbete och stödjande relationer ger personalen bättre förutsättningar att förstå och bemöta barnets svårigheter och hitta lösningar som inte innefattar tvång.
Referenser