Runosång är en folkmusikalisk sångstil som hör hemma i Finland, Ryssland (Karelska republiken, Ingermanland, Tverkarelen), Estland, och även Sverige (bland annat hos skogsfinnarna). Runosången är traditionellt sett en östersjöfinsk sångstil. Den sjungs på kalevalameter. Runosången hör till Finlands äldre folkmusikstil, den kalevaiska, som var förhärskande tills spelmansmusiken tog över.
En tidig folkminnesupptecknare och insamlare av runosånger var stadsläkaren i Nykarleby Zacharias Topelius d.ä.. Denne utgav samlingen Suomen kansan Vanhoja Runoja ynnä nykyisempiä Lauluja i fem band 1822-1831. Han blev på så sätt en av inspiratörerna till Elias Lönnrots arbete med Kalevala. En senare insamlare av runosånger var kyrkoherden Adolf Neovius som intresserade sig för Larin Paraskes sångskatt.
En av de äldsta traditionella runosångarna i Sverige var Kaisa Vilhuinen. Ett pris delas ut till Vilhuinens minne, Kaisa Vilhuinen-priset. Vilhuinen levde i de svenska finnskogarna och dog år 1941.
I dag framförs runosång av enskilda utövare, till exempel norska Sinikka Langeland, som bor i Grue Finnskog i Grue kommun i Hedmark fylke. Hon 2003 slutförde sitt "Runesangprosjektet" och tilldelades då Edvard-prisen i samtidsmusik för boken Karhun Emuu och albumen Tirun lirun och Runoja.Edvard-pris til Sinikka Langeland på www.ballade.no den 25 augusti 2003
Bildgalleri
Runosångare i urval Mateli Magdalena Kuivalatar Larin Paraske Pedri Shemeikka Kaisa Vilhuinen
Referenser
Kategori:Folkmusik i Europa Kategori:Sång