Isabella II av Spanien

Isabella II av Spanien (Isabel II, María Isabel Luisa de Borbón y Borbón-Dos Sicilias), född 10 oktober 1830 i Madrid, död 9 april 1904 i Paris, var regerande drottning av Spanien mellan 1833 och 1868.

Hennes far lät återinföra kvinnlig tronföljd i Spanien för att hon skulle kunna efterträda honom. Hon tillträdde tronen vid tre års ålder under sin mors förmyndarskap. Under hennes mors regeringstid påbörjade Spanien utvecklingen mot en konstitutionell monarki genom 1834 års konstitution. Hennes trontillträde utlöste två tronföljdskrig: med hennes farbror Don Carlos, hertig av Molina under Första carlistkriget (1833-39), och med hennes kusin Don Carlos, greve av Montemolin under andra carlistkriget (1847-49).

Isabella II förklarades vid 13 års ålder myndig av Cortes sedan hennes mor blivit avsatt som regent. Hon beskrivs som lättsinnig men modig, och var länge populär. Hennes regeringstid ska ha präglats av hovintriger, gunstlingsvälde och militära konspirationer. Hennes olyckliga äktenskap med en påstått homosexuell make och påstådda kärleksaffärer med manliga gunstlingar gav upphov till skandaler som underminerade hennes position, då hennes manliga gunstlingar påstods ha inflytande över politiken. I en tid av häftiga politiska strider med täta regeringsbyten lyckades hon länge hålla sig ovanför de politiska striderna genom att pragmatiskt ge efter för den fraktion som för tillfället hade makten.

Hennes främsta politiska stöd var Ramón Narváez, som var premiärminister flera gånger under hennes regeringstid, och hans död blev början på slutet till hennes position. År 1868 avsattes hon i en militärkupp och flydde till Frankrike. Hon förklarades avsatt i sin frånvaro och abdikerade 1870 till förmån för sin son, som 1874 accepterades som kung av spanjorerna. Hon avled i Frankrike.

Tidigt liv Isabella II var den äldsta av två döttrar till Ferdinand VII av Spanien och dennes fjärde hustru och tillika systerdotter Maria Christina av Bägge Sicilierna.

Eftersom Ferdinand VII:s tre första äktenskap var barnlösa och hans fjärde gemål endast födde döttrar, vidtog han åtgärder för att återinföra kvinnlig tronföljd i Spanien. Ferdinand VII upphävde i mars 1830 den tronföljdsordning från 1713 som föreskrev att kvinnor endast fick ärva om inga manliga släktingar fanns, och återinförde Spaniens ursprungliga tronföljdslag, där kvinnor fick ärva, genom den pragmatiska sanktionen från 1830, som utropade hans äldsta dotter Isabella till tronarvinge istället för den äldsta av hans yngre bröder, Don Carlos, hertig av Molina.

I oktober 1832, på det kungliga palatset Palacio Real de La Granja de San Ildefonso, och lidande av en allvarlig sjukdom, hade Ferdinand VII i hemlighet och under tvång undertecknat ett dekret som ogiltigförklarade den pragmatiska sanktionen. Han gjorde därmed sin bror Don Carlos till tronföljare framför sin dotter. Hans svägerska, Isabellas moster Luisa Carlotta av Bägge Sicilierna, ingrep dock genast och såg till att Ferdinand ångrade sig. Hon förstörde dokumentet, och när Ferdinand tillfrisknat lät han bekräfta sin dotter som sin tronarvinge och sin hustru som regent under hennes minderårighet.

Den 20 juni 1833 svors hon in som prinsessa av Asturien i den kungliga kyrkan San Jerónimo i Madrid.

Regering som barn Efter sin fars död 29 september 1833 tillträdde Isabella tronen vid tre års ålder med sin mor Maria Christina som förmyndarregent under hennes minderårighet.

Isabellas rätt till tronen ifrågasattes av hennes farbror Don Carlos, hertig av Molina, som inte godkände kvinnlig tronföljd och därför ansåg sig vara Spaniens rättmätige monark. Hans krav på tronen utlöste Första carlistkriget (1833-39). Don Carlos fick stöd av det klerikala partiet. Maria Christina såg därför till att få stöd av det liberala partiet genom att utfärda en liberal konstitutionell författning år 1834.

Stödet för Maria Kristina underminerades av att hon skaffade sig en älskare, Munoz, som antogs ha inflytande över politiken. Ryktet att hon också hade gift sig med honom i hemlighet minskade stödet för henne ytterligare eftersom hon enligt lagen bara kunde vara regent så länge hon förblev änka. År 1840 tilltvingade sig en ledare för det liberala partiet, general Baldomero Espartero, makten och blev diktator. Espartero tvingade Isabellas mor Maria Christina att avstå från regentskapet och lämna Spanien. Isabella hamnade därför i praktiken under Esparertos förmynderskap.

Esparerto blev ställföreträdande regent i hennes mors ställe, och utnämnde den minderåriga drottningens lärare och överhovmästarinna. Hennes lärare Argüelles har anklagats för att ha försummat hennes bildning på Esparteros uppdrag, medan hennes överhovmästarinna Juana María de la Vega Martínez såg till att avlägsna alla medlemmar av personalen som misstänktes för att vara allierade med hennes mor eller oppositionen.De Polnay, P. (1962). Queen of Spain, Isabel II.. Storbritannien: Hollis & Carter. s.

7 oktober 1841 försökte en grupp rebeller bryta sig in i kungliga palatset i Madrid för att kidnappa Isabella på hennes mors uppdrag. Systrarna barrikaderades in i sina rum av sina hovdamer medan striden pågick inne i palatset, tills rebellerna slutligen besegrades.

Regering som vuxen Tillträde och politik År 1843 störtades Espartero genom en militärrevolt och flydde utomlands. Espartero tvingades avgå på grund av bombardemanget av Barcelona 1842, vilket resulterade i förlusten av hans politiska stöd. Från och med den dagen utövade den provisoriska regeringen i praktiken regentskapet tills Cortes återupptogs och beslutade att tidigarelägga drottningens myndiggörande med ett år, vilket hade planerats till när hon fyllde fjorton. En anledning till detta steg var att det ansågs oklokt att återinsätta hennes mor som regent, och att någon annan, så som en till general, antogs bli impopulär: att myndigförklara monarken löste problemet med att ingen trovärdig ställföreträdande regent fanns att välja på.

Isabella II förklarades vuxen och myndig att själva överta regeringen vid tretton års ålder och revoltledaren, general Ramón Narváez, övertog posten som regeringschef. 8 november 1843, förklarades Isabella II myndig med 193 röster mot 16. Två dagar senare svor Isabel II att upprätthålla konstitutionen i en högtidlig session inför Cortes. Isabella välkomnade sin mor tillbaka till Spanien, gav henne i samband med det tillstånd att gifta sig med sin älskare och sambo Munoz, som också fick en titel, utan att förlora sin egen kungliga status, och närvarade sedan vid deras officiella bröllop.

Politik Vid sitt trontillträde beskrevs Isabella som mycket obildad och med ett visst ovårdat sätt, då hennes utbildning och uppfostran hade försummats, men med en viss medfödd intelligens, en stark vilja, och en självsäker men arrogant personlighet. Till det yttre beskrevs hon som söt och majestätisk, även om hennes syster ansågs vara vackrare. Hon hade en nära relation till sin syster, och sökte henne ofta med blicken i offentliga sammanhang.

Isabella II regerade under en övergångsperiod i Spanien där monarkin avstod mer politisk makt till parlamentet, men ständigt hindrade medborgarnas deltagande i regeringsfrågor. I kampen för demokratiska friheter var hennes regeringstid ett misslyckande; institutionerna förvrängdes också och valkorruption spred sig. Inget parti som organiserade ett val förlorade under denna period. Eventuella förändringar som inträffade berodde på inblandning från en militärkast som bytte regeringar genom pronunciamientos eller statskupper av ett eller annat slag. Enligt författare som Jesús Cruz skulle Isabella II:s regeringstid kunna kategoriseras som en av de mest korrupta i spansk historia.

Influerad av sina ministrar och hovets religiösa "kamarillan" (huvudsakligen bestående av fader Antonio María Claret, hennes biktfader, fader Fulgencio, hennes mans biktfader, och Sor Patrocinio), blandade sig drottningen ofta i nationens politik, vilket gjorde henne impopulär bland politiker och slutligen ledde till hennes fall genom att bana väg för revolutionen 1868. Detta berodde till stor del på episoder som Sankt Daniels natt (10 april 1865): i en tid av enorm ekonomisk kris beordrade drottningen, vars personliga generositet var otvivelaktig, att tillgångar från det kungliga arvet skulle säljas för att hjälpa nationen; Den republikanske ledaren, Emilio Castelar, förklarade i tidningsartikeln med titeln Egenskapen att Isabel II, tyngd av skulder, i verkligheten reserverade 25 % av intäkterna från försäljningen av tillgångar som till största delen inte tillhörde henne, utan nationen; Regeringen beordrade att Castelar skulle avskedas och uteslutas som universitetsprofessor, vilket också ledde till att rektorn för Centraluniversitetet avgick; studentdemonstrationerna till stöd för de avgående kulminerade den 10 april med den erfarna civilgarden på gatan: elva döda och 193 sårade, inklusive äldre, kvinnor och barn bland åskådarna.

Under Isabella II:s regeringstid moderniserades Spanien avsevärt tack vare byggandet av ett flertal järnvägslinjer, varav den första på halvön var den som förband Mataró med Barcelona. Skapandet av järnvägsnätet berikade många medlemmar av den härskande klassen, såsom drottningens egen mor, Maria Cristina, och markisen av Salamanca, en bankir från Malaga som inte bara, med kronans och parlamentets samtycke, erhöll en hel rad eftergifter (129 miljoner i subventioner 1853-1854), utan också, samtidigt, sålde linjen Madrid - Aranjuez till regeringen för mer än 60 miljoner och sedan leasade tillbaka den till dem, utan föregående budgivning, för en och en halv miljon per år, vilket han aldrig betalade.

Den spekulativa frenesin hade föga att göra med landets verklighet. Järnvägsinfrastrukturen som byggdes upp fram till 1856 bestod endast av linjen Barcelona-Mataró (1848), linjen Madrid-Aranjuez (som trots allt var en privat verksamhet för markisen av Salamanca), linjen Gijón-Langreo (en privat verksamhet för hertigen av Riánsares , make till drottning Maria Cristina) och linjen Valencia-Játiva. Dessutom tvingade Spaniens svåra terräng fram antagandet av en annan spårvidd än den europeiska standarden, och utvecklingen av ett vägnät för att underlätta åtkomsten till stationerna övergavs. Detta, i kombination med höga tågpriser, ledde snabbt till förluster i verksamheten. Viktiga hydrauliska arbeten genomfördes också, såsom Canal de Isabel II, som främjades av ministrarna Juan Bravo Murillo och Manuel Alonso Martínez.

Isabella II förde en reaktionär politik med stöd av katolska kyrkan. Genom ett konkordat med påven år 1851 fastslogs att katolicismen var den enda tillåtna religionen, och skolorna och censuren ställdes under kyrkans kontroll. Från 1865 blev pressen föremål för hård kontroll, och politiska föreningar förbjöds.

Isabella II återöppnade de universitet som stängts av hennes far, men utbildningslandskapet under hennes regeringstid var också dystert: år 1855 fanns det 6 000 byar i Spanien utan skola; år 1858 fanns det bara 53 gymnasieskolor med cirka 10 000 elever (fem gånger färre än i Frankrike, med hälften så stor befolkning); och det fanns bara 6 104 studenter vid Spaniens tio universitet ( Oviedo och Salamanca hade 100 studenter vardera fördelat på sina fyra fakulteter); mer än hälften (3 472) studerade juridik. De kulturella resurserna var mycket dåliga: år 1859 fanns det 56 offentliga bibliotek i Spanien, den enda tillgången till böcker för de flesta av dess invånare. Bilbaobiblioteket hade bara 854 tryckta volymer; Santander, 610; Segovia, 194; och Huelva, 60.