Skara Brae () är en förhistorisk bosättning i Bay of Skaill på västkusten av ön Mainland på Orkneyöarna i Skottland. Bosättningen består av åtta stenhus och beboddes uppskattningsvis mellan 3180 och 2500 f. Kr. Husen är förbundna med passager på ett sätt som gör att bosättningen kan sägas vara den första i området som har karaktären av en renodlad by. Arkeologerna uppskattar att bosättningen som mest hyste 50–100 personer.
Skara Brae har kallats ”Skottlands Pompeji” eftersom fornlämningen är så välbevarad. På grund av den omgivande sanden och husens isolering mot kyla har både byggnaderna och deras innehåll skyddats på ett anmärkningsvärt sätt genom årtusendena.
Byn upptäcktes genom att den kom i dagen i de svåra stormar som tidvis härjar Orkneyöarna. Det skedde 1850 och sedan 1924. Bosättningen blev föremål för utgrävning i slutet av 1850-talet och 1928–1930. En omsorgsfull arkeologisk undersökning skedde först på 1970-talet.
1999 blev bosättningen upptagen på Unescos världsarvslista tillsammans med Maes Howe, Stones of Stenness och Ring of Brodgar under samlingsnamnet Heart of Neolithic Orkney (Hjärtat av neolitiska Orkney) och är ett av Skottlands fem världsarv. De andra är Edinburgh, Limes (Antoninus mur), New Lanark och St Kilda.
Upptäckten och det tidiga utforskandet Vintern 1850 drabbades Orkneyöarna av en svår storm som orsakade stor förödelse och fler än 200 dödsfall. I Bay of Skaill hade stormen blottlagt jorden vid en oregelbunden kulle som kallades "Skerrabra". Sedan stormen bedarrat upptäckte bybor konturerna av en bosättning i sanden. Den bestod av ett antal små hus utan tak.
William Watt of Skaill, laird i området, påbörjade en lekmannamässig utgrävning, men övergav projektet 1868 efter att ha grävt ut fyra hus. Bosättningen fick vara ifred till 1913, då den plundrades på ett okänt antal föremål. 1924 kom fler rester av byn fram efter en ny storm. Delar av ett hus sveptes med i stormen, varför det bestämdes att bosättningen skulle säkras och undersökas noggrannare. Uppdraget gavs till professor Vere Gordon Childe vid Edinburghs universitet. Childe besökte Skara Brae för första gången 1927.
Utgrävningarna Mellan 1928 och 1930 genomförde universitetet arkeologiska utgrävningar. Att det inte blev så mycket fråga om arkeologi antyds av professor Childes egna kommentarer:
Trots allt lyckades arbetet med att pussla ihop byns struktur ganska väl. Husen var byggda med golv och väggar av kökkenmödding för att isolera mot det hårda vinterklimatet. I genomsnitt var husen 40 kvadratmeter stora, med ett stort kvadratiskt rum i mitten där härden fanns. Husen var ovanligt väl bevarade, av flera anledningar. Kökkenmöddingen hade utgjort ett bra skydd runt huskropparna och sanden hade fyllt ut själva huskropparna och bevarat bosättningen genom årtusendena. Dessutom var både hus och inredning i sten, eftersom invånarna behövde använda virket, som det fanns knappt av, till annat.
miniatyr|Skiss över utgrävningen på 1970-talet vid Skara Brae. De båda partierna är utmärkta med gult. Det som inte lyckades på grund av tidens bristande teknik åtgärdades på 1970-talet. Två nya delar av området grävdes fram 1972–1973 under ledning av arkeologerna David V. Clarke och Alexandra Shepherd. För utgrävningarna valdes partier där kökkenmödding fanns kvar i jorden.
Den ena delen låg mellan de tidigare utgrävda husen och hade kökkenmödding till ett djup av nästan fyra meter. Det andra partiet låg strax norr om de tidigare utgrävningarna, i ett område där Childe grävt ut vattenfylld kökkenmödding. Man hoppades att fukten skulle ha fått växtmaterial att bevaras och att modernare teknik skulle kunna belysa en hel del dittills obesvarade frågor. Det visade sig vara riktigt. Fynden i detta parti bidrog bland annat till att ge en god bild av invånarnas kosthållning.
Kökkenmöddingen isolerade inte enbart väggar och golv, utan täckte också taken på de tunnlar som förband husen med varandra. Childe beskrev det målande som att kökkenmöddingen stod ”i samma förhållande till stugor och tunnlar, som kött till organ och ådror i en levande kropp”.
Arkeologen Anna Ritchie, som deltagit i ett flertal utgrävningar på Orkneyöarna, konstaterar att detta är ett av flera skäl att se på bebyggelsen i Skara Brae som något utöver det vanliga. Hon menade att invånarna verkade ha haft en önskan om att leva åtminstone halvvägs under jord. En förklaring till detta är att hela bosättningen byggdes i sten och därför behövde all upptänklig isolering mot vinden och kylan.
Datering av bosättningen Arbetshypotesen när utgrävningarna började i slutet av 1920-talet var att bosättningen var från 500-talet f. Kr. och av piktiskt ursprung. Att bosättningen var av äldre datum klarnade en bit i taget, men den rätta åldern fastslogs först vid utgrävningarna på 1970-talet. Detta skedde när kol-14-dateringar avslöjade att bosättningen var från yngre stenåldern (neolitikum) och beboddes ungefär under 600 år under intervallet 3200 och 2500 f. Kr. Skara Brae är därmed en av de äldsta jordbruksbyarna i Storbritannien, där de tidigare bosättningarna bestått av enstaka hus, visserligen ibland nära, men aldrig förbundna med varandra.
Kol 14-dateringarna De C14-dateringar som gjorts finns offentliggjorda av RCAHMS (Royal Commission on the Ancient and Historical Monuments of Scotland). Resultaten finns online i deras databas Canmore, presenterade både med okalibererade värden, det vill säga i år före nutid (BP = Before Present), och kalibrerade till årtal.
Flertalet är gjorda i samband med utgrävningarna på 1970-talet. Det rör sig om totalt 41 dateringar, varav merparten är gjorda på djurben (31) och resten på förkolnad spannmål (6) och snäckskal (4).
miniatyr|vänster|Snidat stenklot som bedöms vara från yngre stenåldern.
Arkeologiska fynd Ett antal gåtfulla snidade stenklot har hittats vid bosättningen.
Liknande föremål har grävts fram runtom i Skottland, de flesta i norra delarna och totalt närmare 400. Spiralmönstren på en del av dessa stenklot överensstämmer med föremål funna i Boyne Valley på Irland.
Vissa stenklot är tillverkade i sandsten. Försök har visat att dessa kan tillverkas på några timmar. Men några är bearbetade på ett sätt som förutsätter verktyg i metall, vilket innebär att de knappast är från stenåldern. De T-formade föremålen från Skara Brae är skapade i ett mycket hårt material. Gordon Childe beskriver dessa som “ett av de mest fantastiska bevisen på människans skicklighet och tålamod som vi känner”.
Liknande symboler som på stenkloten har ristats i stenöverliggare och sängstolpar i husen. Symbolerna beskrivs ibland som ”runskrift” och har varit föremål för översättningsförsök.
Många föremål som hittats är tillverkade av däggdjurs-, fisk-, fågel-, val- och valrossben och av späckhuggartänder och innefattar sylar, nålar, knivar, pärlor, skarvyxor, spadar, små skålar och mest anmärkningsvärt elfenbensnålar upp till 25 centimeter långa.
Så kallade Skaill-knivar användes flitigt som verktyg i Skara Brae. Dessa bestod av vassa skärvor som knackats loss från sandsten. Fynd av Skaill-knivar har gjorts över hela Orkney och Shetland.
Utgrävningarna i början på 1970-talet kom ner i lager som förblivit vattenfyllda och därigenom bevarat föremål som annars skulle ha förstörts. Bland annat hittades ett trähandtag och ett nystan med vriden ljung, ett av väldigt få kända fynd av rep från neolitisk tid.
Återfynd 2016 gjordes ett återfynd av en värdefull figurin i valben. Det var den så kallade Skara Brae Buddo, som upphittades 1860 av William G. Watt vid utgrävningar av hus nummer tre, men som senare tappades bort. Den återfanns vid en genomgång av arkiverade lådor vid Stromness-museet. Figurinen är 9,5 centimeter hög och 7,5 centimeter bred. Watts fynd finns beskriven som en fetisch eller gudabild i antikvarien George Petries rapport från 1867. I övrigt är den känd endast från en skiss i en av Petries anteckningsböcker. Figurinen betecknades vid upphittandet som museets nya juvel, av ordföranden för Stromess-museet, Kathleen Ireland.
miniatyr|Skiss över bosättningen vid Skara Brae.
Bosättningens delar Sedan bosättningen grävts ut visade det sig att delarna daterar sig olika långt tillbaka i tiden. På kartan till höger har de tio hus som frilagts färgats i tre olika blåfärger för att särskilja tre olika byggnadsperioder, från 3100 f. Kr till 2500 f. Kr. Även de äldsta delarna av bosättningen bär tecken på återanvänt material vilket tyder på att bosättningen grundlagts ännu tidigare.
Om man ska gradera själva husen i yngre och äldre utgör hus 1, 3, 4 och 5 en äldre del och hus 2, 6, 7 och 8 en yngre, slutlig del. Alla byggdes under den senare delen av bosättningsperioden. Dessutom finns rester av två byggnader som byggts betydligt tidigare.
Sex härdar har hittats, använda till både uppvärmning och matlagning. Intill härdarna fanns lådor i sten, som var kittade för att vara vattentäta. Arkeologerna tror att stenlådorna i huvudsak användes för att blötlägga de skålsnäckor som användes som fiskbete. Utan blötläggning är skålsnäckorna inget bra fiskbete.
När bosättningen en gång i tiden uppfördes stod husen drygt 1500 meter från havet, omgiven av lämplig betesmark. Nu har havet grävt sig närmare, så att besökaren kan tro att byn byggts vid stranden.
Den sten som användes som byggnadsmaterial var röd sandsten, som det finns gott om över hela Orkney. Den är lätt att dela i plattor av lämplig tjocklek och har kommit till flitig användning som byggnadsmaterial runt om i världen, där den funnits att tillgå.
När bosättningen var som störst omfattade den sju eller åtta hus, som stod i förbindelse med varandra med tunnlar. Med tanke på antalet hus verkar det inte troligt att Skara Brae haft mer än 50 innevånare någon gång under bosättningstiden.
Byggnaderna har bestått av ett enda avlångt rum, 20–40 kvadratmeter i yta. Tunnlarna som förband husen var låga, något mindre än en meter höga och en halv meter breda. Dörrarna var också låga, men det ska inte tolkas som att befolkningen var lågväxt. Det var snarare en fråga om att få en bättre värmehushållning på den blåsiga ön. Dörrarna var inte hängda. De bestod av en platta av sten eller trä, lagom stor för dörröppningen, som fästes i öppningen med stång, så att de var lätta att öppna. Stängerna tillverkades av valben och trä.
Avloppet från respektive hus stod i förbindelse i ett avloppssystem för hela bosättningen och innefattade en enklare toalett i varje hus. Själva byggnaderna har bevarats i sanden, däremot finns inget kvar av taken. Arkeologernas teori är att taken byggdes på en stomme av drivved och valben och att det varierade mellan husbyggena, beroende på vad som fanns tillgängligt. Taken täcktes förmodligen med torv och hölls fast av rep tvinnade av ljung. Det är möjligt att också sandsten användes för att täcka taken, men utgrävningarna har inte hittat några rester som tyder på det.
De möbler som grävts fram är tillverkade i sten – också det ett tecken på bristen på trä. På båda sidor om de härdar som återfunnits fanns rektangulära stenlådor som tjänat som sängar, bäddade med halm och ljung eller ormbunksblad och täckta med får- eller sälskinn. Även skåp, byråer, stolar och förvaringslådor i husen var byggda i sten, liksom dörrarna. Ytterdörrarna var försedda med en stång som kunde skjutas in i dörrposten, så att dörren hölls stängd.
Sju av husen hade en likartad disposition och möblering. I det som numrerats som det åttonde har däremot varken skåp eller förvaringslådor hittats. Detta kan ha varit någon form av verkstad. Fynden av sten som vittrat av värme och något som liknar en rökkanal stöder tolkningen. Vidare står huset avskilt från de övriga och har inte isolerats med kökkenmödding.
Bosättningen uppvisar den tidigast dokumenterade förekomsten i Europa av människoloppa av arten Pulex irritans.
Byn ovanpå byn