Tannhäuser och sångarstriden på Wartburg (tyska: Tannhäuser und der Sängerkrieg auf Wartburg, WWV 70) är en tysk opera i tre akter från 1845 av Richard Wagner med libretto av kompositören. Den handlar om konflikten mellan den dygdiga och sinnliga kärleken, och som ofta hos Wagner innehåller den även ett frälsningsmotiv. Två av Wagners operor har starka religiösa motiv - Tannhäuser och Parsifal. I Tannhäuser låter Wagner den protestantiska kritiken av romersk-katolska kyrkan komma fram, medan en djup katolsk mysticism och fromhet frodas i Parsifal. Tannhäuser finns i två versioner: den ursprungliga Dresden-versionen och den så kallade Paris-versionen med balett i den första akten.
Operan är baserad på två tyska legender: Tannhäuser, den mytologiserade medeltida tyska Minnesångaren och poeten, och sagan om sångarstriden på Wartburg. Berättelsen kretsar kring kampen mellan helig och profan kärlek, samt försoning genom kärlek, ett tema som löper genom de flesta av Wagners verk.
Operan är fortfarande en viktig del av operahusets repertoar under 2000-talet.
Kompositionshistorik Källor Tannhäuser är huvudpersonen i en tysk medeltidssaga, en riddare, som på sina irrfärder, åtföljd av den trogne Eckart (se denne), kommer till Venusberget, i vilket fru Venus (den antika kärleksgudinnan, som för medeltidens uppfattning blivit ett ont väsen) håller hov. Sedan Tannhäuser hos henne länge levat i njutning och vällust, drabbas han av ånger, beger sig ut i solljuset och vallfärdar till Rom för att genom bikt och botgöring söka räddning för sin själ (emellertid har han måst lova att, ifall förlåtelsen vägras, återvända till fru Venus). Påven Urban IV, som vid hans ankomst håller en stav i handen, säger, att förr skall denna grönska, än Tannhäuser får Guds nåd. Med förtvivlan i hjärtat drar då Tannhäuser därifrån och går åter in i Venusberget; men efter tre dagar slår gröna knoppar ut från påvens stav, och han låter efterspana Tannhäuser i alla länder, dock förgäves.
Tannhäusersagan var känd i Italien ganska tidigt; där kallades Venusberget, som var förlagt till närheten av staden Norcia, Sibyllans berg, och Tannhäusers namn finns inte. Denna saga är poetiskt behandlad bl.a. av Ludwig Tieck (1799), Eduard Grisebach (1869 och 1875), Julius Wolff (1881), Hanns Heinz Ewers (1901) och P. Eberhardt (1911). Wagner opera är en sammanblandning av legenden om Tannhäuser och den om Heinrich von Ofterdingen och sångarstriden på Wartburg vid tiden för lantgreve Hermann I av Thüringen (död 1217). Wagner förlägger operan bland historiska gestalter, minnesångarna (Minnesänger) (minne är ett medeltida tyskt ord för kärlek). Minnesångarna levde på 1200-talet och de ihågkomna är bland andra Wolfram von Eschenbach, Biterolf, Walther von der Vogelweide, Henrik von Ofterdingen och Henrik der tugendhafte Schreiber. I Ludwig Bechsteins samling Die Sagen von Eisenach und der Wartburg, dem Hörselberge und Reinhardsbrunn från 1835 refereras till dessa två händelser – med minst 50 års mellanrum, men med stor sannolikhet fiktiva. Bechstein var för övrigt inte heller den som upptäckte materialet. Båda finns redan i bröderna Grimms tyska sagor, de om Tannhäuser också i Des Knaben Wunderhorn.Helmut Kirchmeyer: Die Stoffgrundlagen des <Tannhäuser>, in: Attila Csampai und Dietmar Holland: Richard Wagner Tannhäuser, Texte, Materialien, Kommentare, Rowohlt Taschenbuch Verlag Reinbek 1986, rororo opernbuch 7924, ISBN 3 499 17954 7
Antalet romantiska nygestaltningar av sagan om Tannhäuser i Venusberget och de i vishandskrifter och gamla krönikor traderade berättelserna om sångarstriden på Wartburg uppgår till kanske ett dussin. Nästan alla betydande diktare och författare under den tyska romantiken har ägnat sig åt temat. Richard Wagner kände till flera av källorna, däribland Novalis roman Heinrich von Ofterdingen (1800), berättelserna Der Tannhäuser, Der Hörselberg, Der getreue Eckart och Der Wartburg Krieg ur bröderna Grimms tyska sagor (1816), Ludwig Tiecks novell Der getreue Eckart und der Tannenhäuser (1817), E.T.A. Hoffmanns parafras Der Kamp der Sänger, einer alten Chronik nacherzählt (1819), Ludwig Bechsteins Sagenschatz des Thüringerlandes (1835) och sist men inte minst Heinrich Heines ironiska dikt Der Tannhäuser (1836-37). Librettot till Tannhäuser kombinerar mytologiska element som är karakteristiska för den tyska Romantische Oper (romantisk opera) med den medeltida miljö som är typisk för många franska operor. Wagner sammanförde dessa två genom att konstruera en intrig som involverar 1300-talets Minnesång och myten om Venus och hennes underjordiska rike Venusberg. Både det historiska och det mytologiska förenas i Tannhäusers personlighet; Även om han är en historisk poet och kompositör är inte mycket känt om honom annat än myter som omger honom. thumb|stående|Librettot, Dresden 1845
Wagner vävde in en mängd olika källor i operaberättelsen. Enligt hans självbiografi inspirerades han av att hitta historien i "en Volksbuch (populär bok) om Venusberg", som han sa "föll i hans händer", även om han medger att han kände till historien från Tiecks Phantasus och E. T. A. Hoffmanns berättelse Der Kampf der Sänger (Sångartävlingen). Tiecks berättelse, där hjälten kallas "Tannenhäuser", berättar om minnesångaren-riddarens amorösa äventyr i Venusberget, hans resor till Rom som pilgrim och hans avståndstagande från påven. Till detta lade Wagner material från Hoffmanns berättelse, från Serapions-Brüder (1819), som beskriver en sångartävlingen på slottet Wartburg, ett slott som spelade en framträdande roll i Thüringens historia. Heinrich Heine hade gett Wagner inspirationen till Den flygande holländaren och Wagner hämtade återigen inspiration från Heine till Tannhäuser. I Heines sardoniska essä "Elementargeister" (Elementarandar) finns en dikt om Tannhäuser och Venusgrottans lockelse, publicerad 1837 i den tredje volymen av Der Salon. Andra möjliga källor är Friedrich de la Motte Fouqués skådespel Der Sängerkrieg auf der Wartburg och Eichendorffs Das Marmorbild (Marmorstatyn, 1818).
Legenden om Tannhäuser, den amorösa frankiska korsriddaren, och legenden om sångartävlingen på Wartburg (där Tannhäuser inte var inblandad, utan den halvt mytomspunne minnessångaren Heinrich von Ofterdingen) kom från helt olika traditioner. Ludwig Bechstein vävde samman de två legenderna i den första volymen av sin samling av Thüringer legender, Der Sagenschatz und die Sagenkreise des Thüringerlandes (En skattkammare av berättelser om Thüringer legender och legendcykler, 1835), som troligen var den Volksbuch som Wagner hänvisar till i sin självbiografi.
Under Wagners första vistelse i Paris (1839–1842) läste han en uppsats av Ludwig Lucas om Sängerkrieg som satte igång hans fantasi och uppmuntrade honom att återvända till Tyskland, dit han anlände den 7 april 1842. Efter att ha korsat floden Rhen for Wagners mot Thüringen och såg de tidiga solstrålarna träffa Wartburg. Wagner började genast skissa på det som skulle komma att bli scenografier. Wagner skrev prosautkastet till Tannhäuser mellan juni och juli 1842 och librettot i april 1843.
För Wagner blev bekantskapen med en avhandling av Christian Theodor Ludwig Lukas (Über den Krieg von Wartburg, 1838) avgörande. Enligt Lukas mening var huvudaktören i "Wartburgkriget" Heinrich von Ofterdingen identisk med riddaren och minnessångaren Tannhäuser, den sagolike hjälten från Venusberget. Denna förvirring (som förklarar varför Tannhäuser kallas "Heinrich" i operan) passar inte in i den historiska tidslinjen för händelserna i operan, eftersom sångartävlingen med von Ofterdingen sägs ha ägt rum omkring 1207, medan Tannhäusers poesi dök upp långt senare (1245–1265). De källor som Wagner använde speglade därför en 1800-talsromantisk syn på medeltiden, med oro för den konstnärliga friheten och den organiserade religionens begränsningar som var typiska för romantiken. Det här gav Wagner en möjlighet att knyta samman de ursprungliga åtskilda sagorna. Avgörande blev också infogandet av förbindelsen mellan Tannhäuser och Elisabeth. Den historiska Elisabet (Elisabeth) var en ungersk kungadotter som giftes bort med den kortlivade sonen till Hermann, lantgreven av Thüringen. Hennes välgörenhetsgärningar ledde till att hon helgonförklarades och gick in i historien som Den heliga Elisabet. Hos Wagner är hon lantgrevens brorsdotter, som älskar Tannhäuser och frälser honom. I och med det här motivet, som Wagner själv lade till, blev det möjligt för honom att genom dramatiska grepp uppenbara Tannhäusers schizofrena själstillstånd. Även en romantisk reseupplevelse hade en inspirerande inverkan på Wagners fantasi. I en skog i Böhmen mötte tonsättaren en gång en herde, som spelade en munter dansvisa. När Tannhäuser vaknar upp från Venus trollkraft, hälsas hans återkomst till den jordiska världen av en herdevisa, och även om Wagner inte direkt citerade den böhmiska herdes visa, så gav den honom i alla fall ett uppslag. En liknande inspiration hade han Hector Berlioz att tacka för. Idén till pilgrimskören fick Wagner från andra satsen ut symfonin Harold i Italien (1834), som han skattade mycket högt.
Musiken miniatyr|Tannhäuser och Venus På vägen från Paris till Dresden 1842 kom Wagner förbi Wartburg, där solen just bröt fram genom molnen. Han uppfattade det som ett gott omen för sin kommande opera. Han utarbetade texten och scenariot sommaren 1842, och som den fullständiga titeln anger arbetade han ihop två olika legender som inte har med varandra att göra. Historien om Tannhäuser så som den återges i Des Knaben Wunderhorn bildar underlag för början av första akten och slutet av tredje, medan berättelsen om sångartävlingen på Wartburg kommer från källan om Heinrich von Ofterdingen. Även E.T.A. Hoffmann hade sysslat med dessa legender men Wagner var den förste som insåg att man kunde koppla ihop dem med stor dramatisk effekt. Wagner började komponera musiken under en semester i Teplitz sommaren 1843 och färdigställde hela partituret den 13 april 1845. Operans berömda ouvertyr, som ofta spelas separat som konsertstycke, skrevs sist. I den första versionen var Tannhäusers besvärjelse av Venus och Elisabeths död i tredje akten bara svagt antydda och undret i slutscenen framgick endast av körens text, men redan 1846 ändrade Wagner slutet så att Venus visade sig igen och pilgrimerna bar på den grönskande staven. Det var dock först vid föreställningarna i augusti 1847 som operan fick den final som nu kallas "Dresdner Fassung" där Tannhäuser ser Elisabeths begravningståg.
Medan Wagner komponerade musiken till Venusberget blev han så passionerad att han blev sjuk. I sin självbiografi skrev han: "Med mycket smärta och möda skissade jag de första konturerna av min musik för Venusberget... Under tiden var jag mycket besvärad av upphetsning och blodrusningar till hjärnan. Jag inbillade mig att jag var sjuk och låg hela dagar till sängs..." Instrumenteringen visar också tecken på att låna från fransk operastil. Partituret innehåller stämmor för bleckblås på scenen. Men i stället för att använda franska bleckblåsinstrument använder Wagner 12 tyska valthorn. Wagner använder sig också av harpan, en annan vanlig företeelse i fransk opera. Wagner gjorde ett antal revideringar av operan under sitt liv och var fortfarande missnöjd med dess format vid sin död. Den mest betydande omarbetningen gjordes inför operans premiär i Paris 1861.
Uppförandehistorik Dresdenversionen (1845)