Avvittring kan också avse att redovisa och avskilja makes eller arvingars andel i oskiftat bo
Avvittring var den process genom vilken enskildas mark skildes från statens i Norrland och Finland. Avvittringen inleddes i slutet av 1680-talet med syftet att göra skog tillgänglig för bergsbrukets behov. Detta skedde framför allt i Hälsingland och Gästrikland men i viss utsträckning även i Medelpad, Ångermanland och Västerbotten. Från och med 1700-talets första hälft kom flera nya förordningar genom vilka avvittringen inriktades mot att skapa förutsättningar för nybyggen och en ökad jordbruksproduktion. Med denna inriktning fortsatte avvittringen genom hela Norrland samt i Finland under andra halvan av 1700-talet men framför allt första halvan av 1800-talet. I lappmarkerna genomfördes avvittringen 1873–1925 enligt en stadga som främst syftade till att ekonomiskt stötta befintliga hemmansägare. Delar av skogstilldelningen i lappmarkerna avsattes som allmänningar för att skogsbolagen inte skulle kunna köpa upp marken. På den mark som tillföll staten upprättades kronoparker.
Avvittringen innebar att norrländska hemman tilldelades avsevärda skogsområden med äganderätt. Hur stor yta som tillkom varje hemman varierade mellan olika län och tidpunkter beroende på vilken stadga som tillämpades. Vid avvittringen i Jämtland och Härjedalen i början av 1800-talet protesterade de renskötande samerna eftersom deras intressen inte tillgodosågs. De vann visst gehör, vilket ledde till att skattefjällens gränser definierades och att staten köpte in en del hemman för renskötselns behov. När avvittringen senare genomfördes i lappmarkerna infördes odlingsgränsen ovanför vilken marken skulle reserveras för renskötselns behov, något som dock inte skedde i praktiken. Som en konsekvens av avvittringen fick renskötarna även lagfästa rättigheter att utnyttja enskilt ägd mark.
Viktiga förordningar
1683 års förordning
De första avvittringarna i Sverige genomfördes med hänvisning till 1683 års skogsordning, eller ˮFörordning och påbud angående skogarne och vad därvid i akt tagas börˮ, som utfärdades av Karl XI den 19 december 1683. I denna hävdades att bönderna på många håll i landet försökte lägga beslag på stora skogsområden som de, enligt kronans uppfattning, inte hade rätt till. Detta orsakade problem för järnbruken som inte fick tag i ved och träkol inom rimligt avstånd. Eftersom bruken betraktades som en nationell angelägenhet gav kungen sina landshövdingar och kronobetjänter i uppdrag att granska och fastställa befintliga rågångar. Om rågångar saknades skulle varje fullsatt hemman tilldelas en skälig mängd skog. Resten skulle avvittras som kronans egendom, och därefter skulle kronan kunna göra skog tillgänglig för bruken som rekognitionsskog. Avvittring med hänvisning till 1683 års förordning genomfördes i Hälsingland, Gästrikland och Medelpad.
Det har hävdats att kronan i och med 1683 års skogsordning gjorde sig till ägare till all mark i norra Sverige som inte bevisligen var ägd av andra. Detta har ifrågasatts av forskare som hävdat att 1683 års skogsordning i varje fall inte hade någon rättsverkan i lappmarkerna.
1734 års skogsordning Vid 1734 års riksdag antogs en ny skogsordning som ersatte den från 1683. Även denna syftade i första hand till att tillgodose bergsbrukens behov av skogsmark. Under de närmast följande åren blev emellertid jordbruket och framför allt nybyggesanläggningar allt viktigare i den svenska politiken. 1739 utfärdades en förklaring över 1734 års skogsordning, där det sägs att landshövdingarna skulle se till att de stora skogarna och ödemarkerna blev uppodlade till åker och äng. På så vis hoppades man öka befolkningen och tillgodose spannmålsbehoven genom inhemsk produktion. Den avvittring som genomfördes med hänvisning till 1734 års skogsordning kallas vanligen för det äldre avvittringsverket. Det konkreta tillvägagångssättet fastställdes efter hand i instruktioner och förändrades därför med tiden. Till att börja med var avvittringen med hänvisning till 1734 års skogsordning en ren gränsbestämning mellan enskildas mark och kronans, men under 1770-talet blev den i stället en ny form av skattläggning.
1820-talets avvittringsstadgor År 1820 utfärdades en avvittringsstadga för Jämtland enligt vilken det viktigaste ändamålet med avvittringen var att indela kronomarkerna till nya hemman. Denna stadga kom att utgöra grunden för det yngre avvittringsverket, det vill säga de avvittringar som under 1800-talet genomfördes inte bara i Jämtland utan även i resten av Norrland. År 1824 fastställdes en ny avvittringsstadga för Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län. Denna överensstämde till stora delar med Jämtlandsstadgan men betonade ännu tydligare kolonisationens betydelse.
1873 års avvittringsstadga för lappmarkerna
Den 30 maj 1873 utfärdades en stadga om avvittring i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker. För att ekonomiskt stötta jordbruket blev skogstilldelningen relativt stor, även om en hel del avsattes som allmänningar. Eftersom det visat sig att avvittringen i Jämtlands län lett till stora svårigheter för de renskötande samerna infördes i denna stadga bestämmelser som skulle tillgodose deras intressen. En odlingsgräns skulle dras upp mellan den jordbrukande befolkningens område i öster och den renskötande befolkningens område i väster. Det slogs också fast att renskötarna hade rätt att utnyttja husbehovsvirke och renbete även på enskilt ägd skogsmark, nedanför odlingsgränsen dock endast vintertid. 1873 års avvittringsstadga innehöll också bestämmelser om inrättande av kronoparker.
Avvittringen i olika landsdelar Avvittringen genomfördes endast i norra Sverige och i Finland, eftersom ägandeförhållandena i södra Sverige hade fastställts redan tidigare. I Dalarna skedde avvittring i och med storskiftet.
Hälsingland och Gästrikland
I Hälsingland och Gästrikland skedde avvittringen i huvudsak på initiativ av bergskollegium, med hänvisning till 1683 års förordning. Först ut var Söderala socken i södra Hälsingland, där allmänningskogarna avvittrades den 12 juni 1689 varefter Ljusne och Sunnäs bruk erhöll dessa skogar som rekognitionsskog. Därefter skedde avvittring i Forsa och Njutångers socknar i norra Hälsingland vilket ledde till att Iggesunds bruk fick en skogstilldelning 1694. I Gästrikland utfördes avvittringar under åren 1695–1704 i Ockelbo, Valbo, Torsåkers, Hille, Hamrånge, Österfärnebo, Årsunda, Ovansjö och Hedesunda socknar, även nu för att säkerställa industrins skogsbehov.
Efter 1820 skedde ytterligare avvittring i Gästrikland och Hälsingland enligt samma principer som i den nya avvittringsstadgan för Jämtland. År 1832 förordnades att 1824 års stadga för Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län skulle gälla även i Gävleborgs län. Avvittringen i länet avslutades 1865.
Medelpad I Medelpad skedde avvittringen liksom i Hälsingland och Gästrikland med hänvisning till 1683 års förordning, men här var det vanligen bönderna själva som tog initiativet och inte bergskollegium. I Medelpad handlade det således inte i första hand om att tillfredsställa industrins behov. En domstol, kallad allmänningsavvittringskommissionen eller häradssynerätten, inrättades för att pröva parternas skäl och bevis. Domen kunde överklagas till högre insats. På detta sätt verkställdes en hel del avvittringar under åren 1723–34 i framför allt Indals, Torps och Tuna socknar.
Ytterligare avvittring skedde senare i Medelpad med hänvisning till den nya avvittringsstadga för Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län som fastställdes 1824. Helt avslutad var avvittringen i Medelpad 1869.
Ångermanland I Ångermanland hamnade bruksägarna under 1700-talet i tvist med bönderna om rätten till skogarna. Bönderna brukade nu inte endast skogarna till svedjebruk, vedtäkt, bete och andra husbehov utan inrättade i allt större utsträckning sågverk, vilket ledde till en ökande konkurrens om skogsråvarorna. Bruksägarna hänvisade till 1734 års skogsordning och begärde att avvittring skulle ske. År 1742 utfärdades en instruktion för ˮkronoskogarnes avvittring från angränsande byägor i Ångermanlandˮ. Enligt den skulle varje by tilldelas en gemensam skogstrakt som hemmansägarna antingen kunde dela upp sinsemellan eller bruka gemensamt. Varje hemman skulle ha rätt till så mycket skog som krävdes för att det skulle vara fullsuttet, det vill säga så att dess innehavare kunde betala full skatt. Även efter avvittringen skulle allmogen få använda kronoskogarna till jakt, fiske, mulbete samt viss timmer- och vedtäkt till husbehov.
År 1752 påbörjade avvittringen i Ångermanland med de socknar som gränsade till Graninge bruk. Under åren närmast därefter skedde avvittring av bruksallmänningar och angränsande marker i bland annat Multrå, Junsele, Eds, Resele, Sollefteå, Lidens, Helgums, Edsele och Säbrå socknar.
År 1762 fastställdes en mer detaljerad instruktion som tillgodosåg böndernas intressen i större utsträckning än bruksägarnas. De senare tog därför initiativ till att anlägga nybyggen vilkas innehavare erbjöds krediter och andra förmåner mot att de levererade kol och utförde körningar åt bruket. Dessa bruksnybyggen tilldelades ett skogsinnehav i samband med avvittringen på samma villkor som äldre hemman. År 1789 betraktades avvittringen i Ångermanland som avslutad. Senare skedde dock ytterligare avvittring i landskapet med hänvisning till den nya avvittringsstadga för Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län som fastställdes 1824. Helt avslutad var avvittringen i Ångermanland 1869.
Västerbotten I landskapet Västerbotten gjordes 1759 ett försök till avvittring med inriktning på järnbrukens behov då bergskollegium befallde landshövdingen att låta avskilja Robertsfors bruks skogar från omgivande byskogar. Bönderna protesterade samfällt mot detta och menade att de var helt beroende av bete och slåtter på allmänningen, varför förrättningen inte fullföljdes. Det innebar att Robertsfors bruk måste skaffa sig sin skogsråvara på den samfällda marken, vilket ledde till protester och stämningar från böndernas sida. År 1768 befallde bergskollegium återigen landshövdingen att bryta ut hemmansskogarna, men denne menade att lämpliga föreskrifter saknades. Vid den här tidpunkten hade emellertid kronans intresse för nyodlingar vuxit fram som en väl så viktig faktor som intresset för järnbrukens råvaruförsörjning. Det blev nödvändigt att ta fram en ny avvittringsinstruktion.
År 1780 utfärdades den nya avvittringsinstruktionen för Västerbotten. I och med den förändrades avvittringen från att ha varit en ren gränsbestämning mellan enskildas mark och kronans till att bli en ny form av skattläggning. Det bestämdes att varje mantal skulle tilldelas 700–1 400 tunnland (ca 350–700 hektar), inklusive såväl skog som ut- och inägor. Arealen var beroende av markernas kvalitet. Den överskjutande arealen, överloppsmarken, kunde dock behållas av det hemman eller det byalag som tidigare förfogat över den, mot erläggande av en särskild ökeskatt samt plikt att röja en viss mängd nya ängar och odlingsmarker. Enligt instruktionen skulle avvittringen påbörjas vid gränsen mot Lappmarken och fortsätta österut mot det mer bebyggda kustlandet.
Avvittringen gick därefter framåt i rask takt i Västerbotten, särskilt i närheten av järnbruken. Ganska snart visade det sig emellertid att nybyggesintresset hade dominerat så fullständigt när instruktionen författades att den inte innehöll några bestämmelser för att tillgodose brukens behov. Även om myndigheterna försökte avhjälpa detta med kompletterande bestämmelser började bruken anlägga nybyggen för att få tillgång till skogsmark, på samma sätt som skett i Ångermanland. Senare skedde ytterligare avvittring i landskapet med hänvisning till den nya avvittringsstadga för Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län som fastställdes 1824.
Finland