miniatyr|stående|Richard Strauss 1904. Salome är en tysk opera i en akt med musik av Richard Strauss och libretto av Hedwig Lachmann efter Oscar Wildes skådespel med samma namn. Operan hade urpremiär 1905 i Dresden.
Salome tillhör Richard Strauss tidiga kompositionsperiod och karakteriseras av briljant och extravagant tonalitet samt avancerad harmonik, tillika ett starkt psykologiskt samspel mellan handling, libretto och musik. Ett tydligt samband med hans orkestrala tondikter med lika raffinerad orkestrering kan skönjas. Den sensuella och erotiskt laddade stämningen i kombination med den "svåra" musiken chockerade samtiden. I dag betraktar man verket som en av de absoluta höjdpunkterna i den senromantiska tyska operan och titelrollen är en utmaning för dramatiska sopraner, som förväntas även prestera ett förföriskt dansnummer. Rollen skulle enligt Strauss egen utsago spelas av en 16-åring med Isolderöst (operan Tristan och Isolde). Rollen kräver maximal röstkontroll, stor volym och bärkraft, uthållighet och skådespelartalang långt utöver det vanliga. De sju slöjornas dans återfinns i operan men uppförs även ofta konsertant.
Den bibliska historien om Salome, Johannes Döparen och Herodes miniatyr|stående|Gustave Moreaus målning L'Apparition (1876) där Salome dansar inför Herodes och ser Johannes Döparens avhuggna huvud som en spökbild, därav titeln. I Nya Testamentets Matteus- och Markusevangelier förekommer inte Salome vid namn. Hon kallas bara för Herodias dotter. Det var den judiske historikern Josefus som först nämnde hennes namn i sina Judiska fornminnen skrivna på 90-talet e.Kr. Till skillnad från Nya Testamentets texter gör Josefus ingen koppling mellan Salome och Johannes Döparen, som på hebreiska heter Yohanan och på arameiska Yokanan (Strauss använde den tyska varianten Jochanaan). Varken Josefus eller evangelierna nämner att Salome skulle ha varit sexuellt besatt av Johannes Döparen, att Herodes skulle ha varit det av Salome eller att han lät döda henne.
De båda evangelierna är tämligen samstämmiga i sina uppgifter men Markus är lite mer detaljerad än Matteus. Johannes Döparen levde och verkade runt 30 e.Kr. i Galileen, som då styrdes av Herodes Antipas (son till Herodes den store). Johannes hävdade att han var utvald av Gud för att förkunna Guds ankomst till jorden och råda människorna att göra avbön. Johannes vana att döpa de omvända i floden Jordan gav honom smeknamnet Dopparen, vilket senare ändrades till det mer respektingivande Döparen. Han omgavs av en stor skara lärjungar men han utgjorde aldrig någon fara mot Herodes Antipas styre. Det fanns dock två skäl till varför Herodes kände sig lugnare att ha honom inlåst. Det ena var att Herodes inte visste hur stort inflytande Johannes hade över judiska folket eller hur en till synes harmlös fras som "Guds Kungadöme" kunde ha för inverkan på religiösa fanatiker. Men än mer farligare för Herodes var Johannes upprepade attacker på hans äktenskap.
Herodes Antipas hade nyligen återvänt från ett besök hos sin halvbror, som också hette Herodes (II), och blivit förälskad i dennes fru Herodias, som råkade vara styvbrorsdotter till de båda halvbröderna. Herodes Antipas första fru anade oråd och flydde landet hellre än bli mördad av sin man. Herodias glömde och förlät aldrig den medelålders Antipas för dennes ohederliga skilsmässa. Hon gifte sig ändå med honom beroende på hans stora politiska makt och position som tetrark. Herodias kände sig dock aldrig säker i sin nya ställning. Hon led djupt av de ständiga attackerna som Johannes verbalt slungade mot henne var hon än visade sig offentligt. Attackerna gällde hennes incestuösa äktenskap. Rykten gick, att Antipas hade mördat sin halvbror för att komma över Herodias som sin maka, och även detta var ett skäl för henne att röja Johannes ur vägen.
Bakgrund miniatyr|stående|Oscar Wilde 1876 målade Gustave Moreau flera bilder på bibelmotivet Salome (bland annat Salomé dansant devant Hérode). En av dessa, L'Apparition röstades fram som årets målning av Parissalongen. Temat inspirerade såväl Gustave Flaubert till att skriva novellen Hérodias (ur Tre berättelser, 1877), Stéphane Mallarmé till sin dramatiska dikt Fragment d'un étude scénique ancienne d'un poème d'Hérodiade 1869, som Jules Massenet att komponera operan Hérodiade, byggd på Flauberts novell. Även Oscar Wilde hade fascinerats av Moreau och Massenet och skrev pjäsen Salomé vintern 1891-92. Han räknade med att hans skådespel inte skulle få uppföras i det puritanska England. Han hotade därför i förväg den engelska teatervärlden och censuren: Om censorerna förbjuder Salome lämnar jag England och bosätter mig i Frankrike. Till sin stora besvikelse fick han sina misstankar mot det engelska samhället bekräftade: censuren förbjöd stycket med motiveringen att det inte var tillåtet att gestalta bibliska personer på scenen. Wilde lät därför ge ut Salomé (som han märkligt nog hade skrivit på franska och inte på engelska) i Paris år 1893. Men inte heller i Paris uppfördes Salomé på scenen. Först 1901, ett år efter Wildes död, gjorde pjäsen succé i Breslau och året därpå i Berlin där den spelades i över 200 föreställningar i Max Reinhardts regi och med en översättning av Hedwig Lachmann. Det var denna prosaöversättning som den unge författaren Anton Lindner från Wien skickade till Richard Strauss och erbjöd sig att skriva ett libretto på vers. Strauss insåg genast att Lachmanns text skulle göra sig bra som det var och började göra musikaliska noteringar ute i marginalen: Efter mitt samtycke till detta skickade han mig några skickligt versifierade begynnelsescener, utan att jag kunde förmå mig till att börja komponera, ända tills det en dag gick upp för mig: varför komponerar jag inte helt enkelt inledningsraden Wie Schön ist die Prinzessin Salome heute Nacht. Från och med nu var det inte svårt att rensa stycket så pass från all vacker litteratur att det nu har blivit till ett ganska vackert 'libretto'. Och nu, sedan dansen och särskilt hela slutscenen har doppats i musik, är det inte något konststycke längre att förklara att stycket "skriker av musik". Javisst, men man måste se det!
11 november 1902 såg han en av föreställningarna på Kleines Theater (ett forum för modern teater som banade väg för den mer experimentella sidan av expressionismen) med Gertrud Eysoldt i huvudrollen. På hemvägen frågade vännen och cellisten Heinrich Grünfeldt om pjäsen inte kunde bli en bra opera och Strauss fällde de bevingade orden: "Var tyst, jag håller redan på att komponera." Men det var inte förrän 27 juli 1903 som han på allvar satte igång med att komponera Salome. miniatyr|Strauss med sitt eget huvud på fat Han började med att korta ned texten med en tredjedel och tog bort bipersoner och sidohistorier. Många av Wildes blomsterrika fraser ströks och de långa diskussionerna om religion och moral kortades också ned. Ord ändrades och bytte plats för att bli mer sångbara. Andra saker eliminerades för att stärka Strauss syn på sin hjältinna som en oskyldig jungfru. I inledningen till sin förste replik säger Salome i Wildes text: "Det är underligt att min mors man tittar på mig så". Fortsättningen kom aldrig med i librettot då Salome tillägger: "Jag vet inte vad som menas. Dock, jag vet det alltför väl". Det var antingen av prydhet eller en föraning om kommande censur som fick Strauss att ta bort Wildes rader i Salomes sista aria, då hon deklarerar: "Jag var en prinsessa och du berövade mig min oskuld. Jag var kysk och ärbar, och du fyllde mina ådror med eld".
Den 20 juni 1905 var operan färdigkomponerad. En månad tidigare hade Strauss 83-årige far gått bort. Strauss hann dock spela några avsnitt ur operan för honom. Fadern kommenterade musiken med att det kändes som att ha kackerlackor krälande innanför kläderna. Som sista avsnitt komponerade Strauss orkesterpassagen De sju slöjornas dans den 30 augusti och repetitionerna kunde sätta igång.
Repetitionsarbetet Från början till slut kantades repetitionerna av problem. Redan 16 maj skrev Strauss till Ernst von Schuch (operans dirigent) att de tre sångare som skulle sjunga huvudrollerna borde få minst tre månader på sig att lära sig sina roller: Jag kan redan idag meddela Er, att Salomes partitur kommer att vara färdigt i mitten av juni. Klaverutdraget har jag redan tagit itu med och det kommer att vara i tryck i början av september eller i varje fall i korrektur så att huvudrollerna kan börja rollinstuderingen. Partituret och stämmor skall jag försöka få färdiga till början av oktober. /.../ Jag tror följaktligen att Ni kan utsätta premiären till mitten av november. Någon kör är inte med men solopartierna och orkestern är ungefär dubbelt så svåra som Feuersnot. Efter moget övervägande har jag kommit därhän, att Salome endast kan sjungas av fru Wittich. Rollen kräver en sångerska av format, som är van vid Isolde och liknande roller. Då fru Wittich lär ha en smula svårt att lära sig är det nödvändigt att hon får sitt parti minst tre månader före premiären. miniatyr|vänster|Affisch till premiären i Dresden. Märkligt nog står inte dirigenten, Ernst von Schuchs namn med. Marie Wittich skulle sålunda sjunga Salomes roll och hon ansåg på förhand att en roll i en enaktsopera inte kunde kräva mer än en månad att lära in. I början på oktober fick Strauss höra att hon ännu inte hade börjat studera sitt parti. Då han befann sig i Berlin och repetitionerna ägde rum i Dresden fick han sköta samarbetet per brev och telefon. Han skrev till von Schuch (5 oktober 1905): Jag har erfarit att fru Wittich inte ens har inlett studiet av Salomes roll. Man har sagt mig att hon lär sig långsamt och har svårt för att fatta. /.../ Jag vill så fort det bara går höra fröken [Eva] von [der] Osten. /.../ Studera in partiet med henne och låt dem båda alternera, skulle hon visa sig vara bättre än Wittich då har vi möjligheten att i sista stund bestämma oss.
När Wittich fick se partituret kunde hon inte tro sina ögon eller öron. Vid första pianorepetitionerna klagade flera av sångarna: "Alldeles för svårt!" Men allt kom på skam då den tjeckiske sångaren Karel Burian, som skulle sjunga Herodes roll, sa att han redan kunde sitt parti utantill. En oboist ur orkestern sa: "Herr Doktor, kanske att denna passage går att spela på piano men på oboe går det inte." Strauss svarade: "Ha förtröstan, den går inte att spela på piano heller." Wittich tyckte hela operan var olämplig och protesterade mot alla de 'perversiteter' som rollen krävde av henne och sa till Strauss:
En balettdansös fick ersätta henne i den sensuella De sju slöjornas dans. Till råga på allt åkte Wittich iväg och gästspelade i andra operaroller en månad före premiären och öppnade inte sitt partitur till Salome på över fem veckor. Strauss blev så störd av hennes upptåg och lättja att han hotade med att ta ifrån Dresden premiären och ge den till Arthur Nikisch i Leipzig eller till Gustav Mahler i Wien. Ideligen fick han säga åt sångarna att inte gråta ut i pressen utan koncentrera sig på sina roller istället. Pressen gick hårt åt verket redan innan premiären men Strauss konstaterade att "först efter premiären kan någon uttala sig om operans kvaliteter, aldrig före". En som dock aldrig tvivlade på operan var dirigenten Ernst von Schuch, trots att människor skrattade bakom hans rygg och förutspådde en katastrof. Vid generalrepetitionen var de främre sex raderna sedvanligt tomma så när som på Strauss som satt direkt bakom von Schuch. När det sista ackordet hade klingat ut blev det dödstyst. Ljuset tändes i salongen. Strauss vände sig om och sa: "Ja, jag tyckte det lät bra." Det löste förtrollningen och en storm av applåder utbröt.
Premiären miniatyr|226px|stående|höger|Salome — målning från 1906 av Franz von Stuck (1863-1928).