Kroatiska självständighetskriget utkämpades 1991-1995 mellan styrkor lojala mot den kroatiska regeringen — som hade förklarat sin självständighet från Socialistiska federationen Jugoslavien (SFR Jugoslavien) — och den serb-kontrollerade Jugoslaviska folkets armé (JNA) och lokala serbiska styrkor, där JNA upphörde med sina militäroperationer i Kroatien 1992. I Kroatien kallas kriget i första hand "Hemlandskriget" (Domovinski rat) och även som "Storserbiska aggressionen" (Velikosrpska agresija). I serbiska källor är "Kriget i Kroatien" (Rat u Hrvatskoj) den vanligaste termen.
Inledningsvis var det ett krig mellan kroatiska polisen och serber som bodde i Republiken Kroatien. Då JNA kom under större serbiskt inflytande i Belgrad, började många av dess enheter hjälpa serberna strida i Kroatien. Den kroatiska sidan siktade på att upprätta en suverän stat oberoende av Jugoslavien, och serberna, stödda av Serbien, motsatte sig utbrytning och ville att Kroatien skulle förbli en del av Jugoslavien. Serberna sökte nya gränser i områdena av Kroatien med serbisk majoritet eller betydande minoritet, och försökte att erövra så mycket av Kroatien som möjligt. NIN, 23 dec 1991 (refererad i) Ivan Strižić: Bitka za Slunj—obrana i oslobađanje grada Slunja i općina Rakovice, Cetingrada, Saborsko i Plitvička Jezera od velikosrbske agresije, Naklada Hrvoje, Zagreb, 2007, s. 124, Målet var främst att stanna kvar i samma stat som resten av den serbiska nationen, vilket tolkades som ett försök att bilda ett "Storserbien" av kroater (och bosniaker). År 2007 gav Internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien (ICTY) en fällande dom mot Milan Martić, en av de serbiska ledarna i Kroatien, och påstod att han var i maskopi med Slobodan Milošević och andra för att skapa en "enad serbisk stat". År 2011 beslutade ICTY att de kroatiska generalerna Ante Gotovina och Mladen Markač var en del av ett gemensamt kriminellt företag i den militära och politiska ledningen i Kroatien vars mål var att köra ut Krajinaserberna ur Kroatien i augusti 1995 och återbefolka området med kroatiska flyktingar. De båda generalerna överklagade den fällande domen och den 16 november 2012 fann rätten dem oskyldiga till samtliga åtalspunkter.BBC Rätten avfärdade idén om att det skulle ha förekommit ett "gemensamt kriminellt företag" i syfte att fördriva den serbiska befolkningen ur landet och de båda generalerna försattes omedelbart på fri fot.
I början av kriget försökte JNA att med våld hålla Kroatien kvar i Jugoslavien genom att ockupera hela Kroatien.Bjelajac, Žunec, Boduszynski, Draschtak, Graovac, Kent, Malli, Pavlović, Vuić 2009, s. 241 Efter att de misslyckats med detta, etablerade serbiska styrkor den självutnämnda Serbiska republiken Krajina (RSK) inom Kroatien. I slutet av 1991 var större delen av Kroatien allvarligt drabbat av kriget, med många städer och byar svårt drabbade p.g.a militära operationer, och hundratusentals flyktingar. Efter eldupphör i januari 1992 och internationellt erkännande av Republiken Kroatien som en suverän stat, fastställdes de främre frontlinjerna, United Nations Protection Force (UNPROFOR) sattes in, och striderna fortsatte sporadiskt under de följande tre åren. Under dessa år uppgick RSKs yta till 13 913 kvadratkilometer, vilket motsvarade en fjärdedel av Kroatiens yta. År 1995 startade Kroatien två stora offensiver som kallades Operation Blixt och Operation Storm, som effektivt skulle avsluta kriget till dess fördel. United Nations Transitional Authority for Eastern Slavonia, Baranja and Western Sirmium (UNTAES) återintegrerades fredligt i Kroatien 1998.
Kriget slutade med total kroatisk seger, då Kroatien uppnådde de mål man hade förklarat i början av kriget: självständighet samt erkända gränser. Stora områden i Kroatien var dock ödelaga, uppskattningsvis 21-25% av landets ekonomi hade förstörts och kostnaderna för förlorad produktionstillverkning och flyktingrelaterade kostnader uppgick till uppskattningsvis USD $37 miljarder i skadad infrastruktur . Det totala antalet döda på båda sidor var cirka 20 000, och det fanns flyktingar fördrivna på flykt på båda sidor under hela kriget: kroater främst i början av kriget och serber främst i slutet. Medan många människor återvände och Kroatien och Serbien numera samarbetar v på alla nivåer, kommer viss skada att bestå på grund av domar av Internationella krigsförbrytartribunalen gällande det forna Jugoslavien, samt territoriella tvister gällande öarna Vukovarska ada och Šarengradska ada som en följd av kriget.
Bakgrund I slutet av 1980-talet försvagades kommunistregimerna i Öst- och Centraleuropa. Allt fler människor krävde kommunistregeringarnas avgång och införande av en demokratisk ordning vilket kom att symboliseras av rivningen av Berlinmuren 1989. Dessa omvälvningar kom att drabba även det dåvarande Jugoslavien där det regerande kommunistpartiet i slutet av 1980 förlorade sin politiska auktoritet till förmån för de nationalistiska rörelser som växt fram i de olika delrepublikerna som utgjorde Jugoslavien. I den serbiska provinsen Kosovo hade den albanska majoriteten länge känt sig försummad och diskriminerad av den federala administrationen samtidigt som den serbiska minoriteten klagade över att den blivit trakasserad av albanerna som i allt högre grad började kräva republikstatus inom den Jugoslaviska federationen . I de mer välmående delrepublikerna Slovenien och Kroatien höjdes allt starkare krav på decentralism och demokrati. Serbien, lett av Slobodan Milošević, förespråkade istället centralism och enpartistyre genom det jugoslaviska kommunistpartiet. De serbiska provinserna Kosovo och Vojvodina hade sedan år 1974 haft autonomi men detta avskaffades 1989 av Slobodan Milošević vilket ökade rädslan i Slovenien och Kroatien för att Serbien skulle komma stärka sin roll inom Jugoslavien och allt fler röster inom de två delrepublikerna talade om frigörelse från federationen.
Utbrytningen (1990-1991)
Under 1989 hade flera nya partier bildats i Kroatien. Ett av dem var Kroatiska demokratiska unionen (Hrvatska demokratska zajednica, förkortat HDZ), som var ett nationalistiskt parti lett av den numera framlidne Franjo Tuđman.
Tuđman och HDZ förespråkade ett självständigt och demokratiskt Kroatien vilket involverade ett utbrytande från Jugoslavien. Detta gav honom ett stort stöd hos den kroatiska befolkningen som gjorde att HDZ gick vinnande ur det första pluralistiska valet i Kroatien på flera årtionden och man fick nu i uppdrag att bilda ny regering.
Den 30 maj 1990 sammanträdde det kroatiska parlamentet för första gången och president Tuđman meddelade då sina planer för en ny grundlag och radikala förändringar av Kroatiens politik och inställning till Jugoslavien. Händelserna skapade oro hos Serbiens ledare Slobodan Milošević men han var än så länge motvillig att ingripa på ett hårdare sätt.
Till följd av HDZ:s framgångar blev serberna i Kroatien upproriska. Detta gällde särskilt de serber som var bosatta i Krajina (ett område längs gränsen till Bosnien-Hercegovina) där serberna var i majoritet i många kommuner. Serberna i Kroatien tillhörde majoritetsbefolkningen i Jugoslavien och ogillade tanken på att de skulle kunna förvandlas till en minoritet i ett framtida självständigt Kroatien.
Rädslan bland serberna steg när Ustašaveteraner från andra världskriget återvände från exil och sågs som hjältar. Serbiska rebeller beväpnade sig och började blockera vägarna i Krajina med stockar i något som skulle bli känt som "Stockrevolutionen". Under rättegången mot Milan Martićs kallades Milan Babić som vittne och denne hävdade att han blivit lurad av Martić att gå med på "stockrevolutionen"; något som hade planlagts av Belgrad och att det var det som hade provocerat fram konflikten. ICTY Kroatiska specialstyrkor sändes till Knin i Krajina för att återställa ordningen men jugoslaviska arméns (JNA) stridsplan tvingade de helikopterburna styrkorna att vända om. Den kroatiska regeringen tog ingripandet som ett bevis på att regeringen i Belgrad nu öppet tog rebellernas sida i konflikten.
Hatet mellan kroater och serber eskalerade och de två folken kände sig mer som rivaler än grannar. Politiska nationalister från båda sidor piskade upp en hatisk stämning med hjälp av propaganda. På den serbiska sidan rekryterades kommandosoldater, bland annat från nationalistiska supporterskaror (fotboll) i Belgrad.Niva, Erik (2010-05-08): "Här utspelas Europas mest obehagliga krig". Aftonbladet.se. Läst 11 oktober 2014. Flera incidenter som till slut ledde till krig inträffade under 1990 och 1991. Mest känd av dessa är "Plitvices blodiga påsk".
Kroatiska myndigheter började nu beväpna polisen och sina specialstyrkor militärt och gav dem militär träning. Enligt den jugoslaviska författningen tilläts Kroatien inte att ha en egen armé. Trots detta kunde Tuđman, som hade många kontakter utomlands, föra in omfattande mängder vapen från utlandet tack vare hemliga överenskommelser med Ungern, Tyskland och Italien. En stor del smugglades in med privatbilar via den kroatisk-ungerska gränsen. Kroatisk militär började agera allt hårdare mot de serbiska motståndsmännen som blockerade vägar och utförde sabotage. JNA:s stridsvagnar och infanteri öppnade i sin tur eld mot kroatisk polis och militär som försökte gripa rebellerna. Enligt Borisav Jović, talare i det serbiska parlamentet, ville Belgrad placera ut serbiska styrkor i Krajina för att "provocera kroaterna till att svara, för att senare ta tillbaka områdena".
I april 1991 beordrade Tuđman att specialpolisen skulle byta namn till Zbor Narodne Garde (Allmänna folkgardet). Den 9 april meddelade han att Kroatien hade fått sin första officiella armé som inte var bunden till JNA vilket försämrade den redan tryckta stämningen mellan Kroatien och Jugoslavien. Milosević krävde att Zbor Narodne Garde skulle avväpnas vilket ignorerades av Tuđman och en väpnad konflikt verkade bli allt mer trolig.
Den 25 juni 1991 förklarade sig Kroatien (och Slovenien) självständigt från Jugoslavien. Strider mellan kroatisk militär och serbiska rebeller utbröt genast efter självständighetsförklaringen. Då Tyskland veckan efter erkände Kroatien som självständig stat angrep även JNA Kroatien vilket bidrog till en eskalering av kriget.
Självständighetskriget (1991-1992) miniatyr|JNA:s anfallsplan. miniatyr|Områdena som Republika Srpska Krajina tog under 1991-1992. Fullskaligt krig mellan den kroatiska och jugoslaviska armén (JNA), tillsammans med andra proserbiska styrkor, utbröt i början av augusti och JNA intog stora områden. JNA:s taktik gick ut på att använda överlägsen eldkraft med stridsflyg och artilleri innan man avancerade med stridsvagnar och infanteri. Trots detta led JNA betydande förluster. De kroatiska styrkorna gjorde envist och överraskande hårdnackat motstånd men kunde inte hindra JNA:s avancemang.