Kejsardömet Ryssland, även Ryska kejsardömet, Ryska riket, eller Ryska imperiet (; tr: Rossijskaja imperija), var ett imperium och en absolut monarki (tsardöme) i Eurasien som existerade under åren 1721–1917.
Den 2 november 1721, efter tsar Peter den stores seger i det stora nordiska kriget (1700–1721) och freden i Nystad, upphöjdes Tsarryssland till ett kejsardöme som existerade fram till februarirevolutionen 1917 då det ersattes med Ryska republiken.
Historia 1700-talet Efter freden i Nystad den 30 augusti 1721, antog den dåvarande tsaren Peter titlarna "fäderneslandets fader", "allt Rysslands kejsare" och "den store" och gjorde därmed också internationellt anspråk på att vara Rysslands kejsare. Därmed kan Kejsardömet Ryssland anses ha bildats.
Han hade tidigare infört ett autokratiskt statsskick i sitt rike och gjort det till en stormakt i Europa, men ändå var landet fattigt, outvecklat och hade en befolkning på under 20 miljoner varav den absoluta merparten var sysselsatt inom jordbruket.
Peter drev igenom flera reformer, bl.a. avskaffade han Moskvapatriarkatet och ersatte det med Heliga synoden, ett statligt organ som lättare kunde manipuleras av kejsaren än om kyrkans makt hade legat kvar hos patriarken.Riasanovsky, Nicholas Valentine, and Mark D. Steinberg. “The Reign of Peter the Great.” A History of Russia. Vol. I. New York: Oxord UP, 2011. 211-29. s.215-219 Han accelererade även centraliseringen av statsapparaten, avskaffade den gamla adelsdominerade Bojarduman som rådgivande organ och inrättade istället Regerande senaten som en slags allsmäktig regering.
Efter Peter den stores död år 1725 tillföll den ryska kronan hans andra hustru som blev kejsarinnan Katarina I. Hon regerade dock enbart i två år och efterträddes av Peter II, barnbarn till Peter den store. Denne flyttade huvudstadsadministrationen år 1728 till Moskva men då han dog två år senare blev Sankt Petersburg åter huvudstad. Peter II efterföljdes av Anna Ivanovna (1730–1740), brorsdotter till Peter den store, Ivan VI (1740–1741), Elisabet (1741–1762), Peter III (januari–juni 1762), Katarina II (den stora, 1762–1796) och Paul I (1796–1801). Under 1735–1739 förde Ryssland ett framgångsrikt krig mot huvudfienden i söder, det turkiska Osmanska riket. Den turkiska vasallstaten Krimkhanatet försvagades kraftigt.
Den tyska adeln hade ett stort inflytande över det ryska hovet under 1700-talet. Det kanske mest bekant exemplet på detta är den tyskfödda kejsarinnan Katarina den stora som utmanövrerade och avsatte sin likaledes tyskättade make, den impopuläre Peter III.
1800-talet Under 1800-talet (och fram till revolutionen 1917) innehades den ryska kejsartronen av sex män, inga kvinnor, med tre förnamn: Paul, Alexander och Nikolaj, vars skiftande personliga egenskaper karaktäriserade den politiska utvecklingen under respektive regeringstid. Paul I (1796–1801) följdes av Alexander I (1801–1825), Nikolaj I (1825–1855), Alexander II (1855–1881), Alexander III (1881–1894) och Nikolaj II (1894–1917).
Under 1800-talets början drogs Ryssland med i Napoleonkrigen. Genom seger i 1808–09 års krig mot Sverige erövrades Finland, vilket införlivades som ett generalguvernement i Kejsardömet Ryssland. Storfurstendömet Finland bestod förutom av de landskap som tidigare ansetts vara delar av Finland även av Åland och östra Norrland. Storfurstendömet Finland hade mycket långtgående autonomi men lydde under den ryske tsaren. Detta innebar att Finland efter att ha varit en del av Sverige nu uppstod som självstyrande landsdel inom Ryssland. På Åland uppfördes under denna tid Bomarsunds fästning som dock förstördes efter slaget vid Bomarsund 1854. Under ryska Storfurstendömet grundade generalguvernören över Finland Ålands enda stad, Mariehamn.
Frankrikes arméer angrep Ryssland och intog 1812 Moskva. Denna erövring innebar dock inte på något sätt ett franskt genombrott, utan snarare motsatsen, eftersom stora delar av de franska stridskrafterna dukade återtåget mot hemlandet. Under Wienkongressen som följde Napoleonkrigen spelade Ryssland en stark roll som konservativ kraft under tsaren Alexander I.
Att Ryssland inte var någon militär stormakt vid 1800-talets mitt blev tydligt under Krimkriget. Under krigsåren 1853 till 1856 led Ryssland nederlag mot Storbritannien, Osmanska riket och Frankrike.
Den minst odemokratiske av 1800-talets sex kejsare var Alexander II, som inte desto mindre blev mördad. Han upphävde livegenskapen i Ryssland 1861 (i några av provinserna – bland annat Baltikum – hade den upphävts redan tidigare) och införde 1864 zemstvo, en sorts regionala parlament som påminner om Sveriges landsting.
1900-talet Ryskt nederlag blev resultatet av rysk-japanska kriget 1904–1905.
Under 1900-talets början uttrycktes missnöje mot statsmakten och krav på förändring spred sig bland folket runtom i Europa. I Ryssland ledde omfattande strejker bland arbetare i städerna och protester på landsbygden till att Ryska revolutionen 1905 bröt ut. Tsar Nikolaj II svarade med att placera ut soldater som besköt demonstranterna och flera dog. Detta besvarades med världens ditintills största generalstrejker och uppror. Oroligheter utbröt på många håll i imperiet. Det var gatustrider i städerna och på landsbygden tog fattiga lantarbetare lagen i egna händer. Nikolaj II tvingades lätta på makten och tillät nu för första gången arbetarna att sätta upp arbetarråd, så kallade sovjeter. Tsarmakten gav först löften om ekonomiska och demokratiska reformer, men slog sedan hårt tillbaka, och duman, folkförsamlingen som instiftats efter oroligheterna 1905, blev i praktiken maktlös.
Panslavistiska strävanden präglade den ryska utrikespolitiken under tiden vid första världskrigets utbrott. Ryssland drogs med i kriget när Kungariket Serbien angreps av Österrike-Ungern samtidigt som dubbelmonarkins allierade Tyskland anföll Ryssland sedan denna mobiliserat.
De revolutionära stämningarna i Ryssland fortsatte och bristen på mat kulminerade i februarirevolutionen 1917 mot tsarväldet. Tsaren försökte återigen återupprätta kontrollen över landet och soldater sändes ut för att skingra massorna, något som dock slutade med att soldaterna sköt sina officerare och ställde sig på demonstranternas sida. Tsaren hade nu inget annat val än att abdikera. En provisorisk regering under Aleksandr Kerenskij installerades. I oktoberrevolutionen den 6 november tog bolsjevikerna makten och utropade, efter ryska inbördeskriget, Sovjetunionen 1922.
Yta och befolkning
Kejsardömet Rysslands yta var 22 556 520 kvadratkilometer år 1916, och dess befolkning var år 1897 omkring 130 507 000 personer, exklusive Finland: medräknat Finland hade det 1897 omkring 133 126 060 invånare.
Statsskick och politik Kejsardömet Ryssland styrdes före 1905 helt enväldigt av kejsaren (sedan 1721) utan något som helst parlament. Kejsaren innehade den lagstiftande, verkställande och dömande makten. Under sig hade kejsaren förvaltningsorgan som den regerande senaten, den heliga synoden och statens olika departement. 1861 inrättades också ett ministerråd.
Ryssland var sedan 1905 en konstitutionell stat, vars författning i sina grunddrag fastställdes genom ett kejserligt reskript av 17 (30) okt. 1905 och närmare utvecklades i grundlagen av 23 april (6 maj) 1906, vilken utfärdades av kejsaren omedelbart före den första riksdumans sammanträde.
Faktiskt var dock fortfarande lagstiftning, förvaltning och rättskipning i vidsträckt grad förenade hos kejsaren (ryska: impera’tor), som bibehöll den gamla titeln självhärskare (ryska: samode’rzjets) och vars befallningar, enligt författningen, "Gud själv befaller (folket) att lyda".
Den ryska staten var enhetlig och odelbar, även om Finland i sina inre angelägenheter förvaltades genom särskilda institutioner. Den av kejsar Paul I utfärdade lagen av 1797, vilken var upptagen i den nya författningen 1906, bestämde att kronan skall gå i arv efter förstfödslorätt, dock med företräde för den manliga linjen framför den kvinnliga. Kejsaren med gemål och barn skall tillhöra den ortodoxa, ryska kyrkan, vars överhuvud han är. Storfurstar och storfurstinnor fick inte, enligt lag av Alexander I, träda i äktenskap utan kejsarens samtycke, med risk att ättlingarna annars förlorade arvsrätt till tronen. Arvsrätt ha icke heller ättlingar av icke jämbördigt äktenskap.
Tronarvingen blev myndig vid 16 års ålder, övriga medlemmar av kejsarfamiljen först vid fyllda 20 år.
Kejsarens titel var: kejsare och självhärskare över hela Ryssland, Moskva, Kiev, Vladimir, Novgorod, tsar av Astrachan, tsar av Polen, tsar av Sibirien, tsar av Tauriska Chersonesus, tsar av Georgien, herre till Pskov, storfurste av Smolensk, Litauen, Volynien, Podolien och Finland, furste av Estland, Livland, Kurland etc.
Kejsaren utövade den lagstiftande makten i förening med statsrådet och senaten; förslag till ändring av grundlagen fick framläggas endast av honom. Hela förvaltningen var honom underordnad, och han hade rätt att utfärda förordningar (ukaser) inom förvaltningens område.
Representationen Representationen bestod efter 1905 års reformer av två kammare, riksrådet och riksduman, vilka sammanträdde på kejsarens kallelse en gång om året. De stiftade jämte kejsaren lag och fastställa rikets budget.
Riksrådet Riksrådet (Gosudarstvennyj sovjet) bestod av dels av kejsaren utnämnda ledamöter, dels av valda. De förras antal fick inte överstiga de senares, dock hade kejsaren rätt att förläna titeln statsråd även åt personer, som icke därigenom fick någon plats i rådet. De valdes antal var 98; valbarhet inträdde vid 40 års ålder. Av dem utsågs 6 av det ortodoxa prästerskapet, 40 genom direkta val av guvernementens zemstvoförsamlingar (1 för varje guvernement), 10 av större godsägare i de 10 guvernement, i vilka zemstvoinstitutionen icke ännu var införd, 6 av vissa större godsägare i de 10 polska guvernementen, 18 av adelsföreningarna i de guvernement, där sådana finnas (alltså inte i Polen och i de 9 västliga guvernementen), 6 av vetenskapsakademien och de 10 universiteten samt 12 av handels- och manufakturkamrarna, börskommitterade och köpmannaföreningar (6 skola tillhöra industrien och 6 handeln). De av kejsaren utnämnde utsågs för ett år, de valde för 9 år, så att en tredjedel avgår vart tredje år. Ledamöterna hade under sessionen 25 rubel om dagen i arvode samt reseersättning. Ordförande och vice ordförande i rådet utser kejsaren.
Riksduman miniatyr|stående|Paul I av Ryssland.Riksduman (Gosudarstvennaja duma) bestod av 446 ledamöter, valda för 5 år genom indirekta val i guvernementen och direkta val i de 7 största städerna (Petersburg, Moskva, Warszawa, Kiev, Łódź, Riga och Odessa).
Valordningen var mycket invecklad, men dess huvuddrag var följande. Valen i guvernementen förrättades av en valförsamling, vars medlemmar utsetts av sex s. k. kurier, valmän, nämligen 1) kretsvalförsamlingar, som utsåg en valman för varje volost, 2) kretsvalförsamlingar av större jordägare, 3) första kretsvalförsamlingen i städerna (omfattande de högst taxerade), 4) andra kretsvalförsamlingar i städerna, 5) kosackkretsvalförsamlingar i de provinser, där kosackstanitsor fanns, samt 6) guvernementsförsamlingar av arbetarnas fullmäktige. Census för de olika valmansgrupperna var olika bestämd. Av guvernementsvalförsamlingens medlemmar utsåg bönderna omkring 22,4 procent, de större godsägarna 51,3 procent, städerna 24,2 procent (varav första stadsvalkurian utser 13,2 proc., den andra 11 proc.). Arbetarna valde i hela riket 114 valmän eller 2,3 procent. Antalet elektorer för varje guvernement var i lag fastställt och växlar mellan 45 och 158.
Central förvaltning miniatyr|Nikolaj II, landets sista tsar. I fråga om den centrala förvaltningen skilde Rysslands författning mellan den högsta förvaltningen, i vilken kejsaren personligen beslutade, och den underordnade förvaltningen, där på hans uppdrag och enligt hans befallningar beslut fattas av vissa ämbetsverk.