Universitetssjukhuset Örebro (USÖ) är ett av Sveriges sju universitetssjukhus och utgör en del av Region Örebros läns verksamhet. Sjukhuset har adress Södra Grev Rosengatan och ligger på Alnängarna i östra delen av Örebro. Sjukhuset har cirka 3 600 anställda fördelade på 32 kliniker och andra enheter (2009). Det har 462 vårdplatser (2015-02-06). 213 000 läkarbesök gjordes under 2007.Landstingsfakta sid. 11 och 39. Till detta skall läggas psykiatriverksamhet som också har lokaler inom sjukhuset. Sjukhuset har uppdrag på tre nivåer. Dels bedrivs högspecialiserad vård för patienter inom hela regionen. Dels bedrivs länssjukvård, som är specialiserad vård på länsnivå. Dels bedrivs länsdelssjukvård, som är allmän sjukhusvård för patienter inom sjukhusets eget närupptagningsområde.
Sedan vårterminen 2011 bedriver Örebro universitet läkarutbildning i samverkan med USÖ.
Fram till år 2021 byggs ett nytt hus för högspecialiserad vård (H-huset), ett nytt parkeringshus, en ny godsmottagning samt utbyggnad av Campus USÖ.
Historia Örebro hospital mini|200px|Örebro hospital och lasarett vid Storgatan 31. Huvudartikel: Örebro hospital Årtalet för grundandet av ett sjukhus i Örebro kan sättas till 1778 eller 1781, även om förhistorien sträcker sig ännu längre tillbaka. Redan på medeltiden vårdades sjuka av munkar vid Örebro kloster, som var beläget där det nya polishuset idag ligger (mellan nuvarande Järnvägs-, Kloster- och Ö. Nobelgatorna). Klostret lades ned i och med reformationen, och då fanns det inte något naturligt skyddsnät för de fattiga, gamla och sjuka. Gustav Vasa tros ha ömmat för denna grupp, och skänkte därför några av klostrets hemman till underhåll för ett hospital i staden. Denna donation kom att bli grunden för Örebro hospital. Vid 1600-talets slut fanns en hospitalsgård i form av en samling hus i stadens norra utkant.
Serafimerlasarettet i Stockholm invigdes år 1752, och detta gjorde att man insåg behovet av liknande inrättningar ute i landet. Efter ett beslut av rikets ständer 1765 medgavs att lasarett fick inrättas även på andra håll i landet. Serafimerordensgillet kom att bli huvudman för dessa. Redan år 1778 startade lasarettsverksamheten i Örebro i liten skala i det gamla Örebro hospital. Stadsfältskären, Johan Blom, fungerade som lasarettsläkare. Lasarettet hade tre sängar i en äldre byggnad från 1738. År 1781 gavs formellt tillstånd att bedriva lasarettet, och året därpå, 1782, invigdes det nya stenhuset vid Storgatan. Detta inrymde både lasarett och hospital fram till år 1829, då hospitalet (sinnessjukvården) flyttade till Vadstena hospital. Huset vid Storgatan står ännu kvar och bakom detta uppfördes år 1865 ytterligare en byggnad som kom att fungera som lasarett fram till 1892. Det gamla huset blev då kurhus, det vill säga man behandlade könssjukdomar där.
Örebro läns lasarett/Centrallasarettet i Örebro mini|200px|Centrallasarettet i Örebro år 1903.
Mot slutet av 1800-talet hade situationen vid det gamla hospitalet blivit omodernt och för litet. Man beslöt att bygga ett helt nytt sjukhus på Alnängarna, och detta stod färdigt att tas i bruk år 1892. Arkitekt var Axel Kumlien. Sjukhuset kallades Örebro läns lasarett. Den 16 augusti överfördes 76 patienter och 4 sköterskor till det nya sjukhuset. Patienterna transporterades med ett specialchartrat tåg. Sjukhuset hade plats för 126 patienter, vilket redan från början var för knappt tilltaget. År 1896 beslöts om en tillbyggnad med 48 vårdplatser. Från början var sjukhuset ett s.k. odelat lasarett, vilket innebar att någon specialitetsindelning mellan kirurgisk och medicinsk verksamhet inte fanns. Den kirurgiska verksamheten dominerade över den medicinska. Även viss psykiatrisk verksamhet förekom i form av ett "dårhus" med åtta celler. För övrigt hade sjukhuset två huvudavdelningar, en för manliga och en för kvinnliga patienter. Viss uppdelning mellan kirurgisk och medicinsk verksamhet tycks ha funnits, även om sjukhuset formellt var odelat. Sjukhusets förste lasarettsläkare efter flytten till de nya byggnaderna var kirurgen, medicine doktor Sven Almström, som tillträdde sin befattning redan under lasarettets tid på Storgatan. I samband med sjukhusets flytt till Alnängarna fick Almström en "biträdande läkare" (idag: underläkare) till hjälp.
År 1912 utökades vårdplatsantalet till 205, och samtidigt delades verksamheten i en kirurgisk och en medicinsk avdelning. Samma år tillkom en lasarettsläkare med medicinsk inriktning. Förste innehavare av den befattningen var Olof Mossberg.
År 1941 när Karlskoga lasarett byggs ändrar lasarettet namn från Örebro läns lasarett till Centrallasarettet i Örebro.
Omkring år 1910 inköptes en röntgenutrustning, och år 1922 inrättades en tjänst för en röntgenläkare. År 1931 gjordes en större om- och tillbyggnad. Då tillkom ny operationsavdelning, ögonklinik, öron-, näs- och halsklinik och BB-avdelning. Vårdplatsantalet var nu uppe i 400. Ett särskilt barnsjukhus invigdes 1956 (idag rivet). År 1961 hade sjukhuset 515 vårdplatser, men visionen var att bygga ut platsantalet till 1200.
Regionsjukhus År 1964 byggdes sjukhuset ut med fler kliniker och fler vårdplatser, och antog namnet Regionsjukhuset i Örebro. Samma år invigdes det nuvarande A-huset. I och med detta tillkom 350 nya vårdplatser tillägnade ögonklinik, öron-, näs- och halsklinik, hudklinik, plastikkirurgisk klinik och infektionsklinik. Den sistnämnda inflyttade till sjukhuset från Epidemisjukhuset vid Skolgatan. År 1964 införlivades långvårdsverksamheterna belägna vid Västra sjukhemmet och Norra sjukhemmet i sjukhusets verksamhet. År 1966 inkorporerades lungmedicinsk verksamhet (tidigare i Garphyttan, Garphytte sanatorium), och året därpå (1967) även Mellringe sjukhus, som blev en del av sjukhusets psykiatriska verksamhet.
Nästa stora tillbyggnad invigdes år 1969. Det var det s.k. neuro-psyk-blocket (NP-blocket), idag kallat B-huset. Det härbärgerade medicinkliniken, psykiatrisk klinik, samt de år 1966 instiftade neurolog- och reumatologklinikerna.
Av senare års nybyggnationer kan nämnas Akutblocket från 1975, F-huset (försörjningshus med laboratorier, apotek, kök och personalmatsal) från 1984, M-huset (medicinhus med medicinskt inriktade kliniker, kemiskt laboratorium och blodcentral) från 1992, samt O-huset med röntgenklinik och operationsavdelningar, från 2000.
Universitetssjukhus Samma år som O-huset byggdes, 2000, antog sjukhuset namnet Universitetssjukhuset Örebro med inriktning mot att bli ett sjukhus med en egen läkarutbildning. Enligt Högskoleverkets beslut den 31 mars 2010 får Örebro universitet examensrätt för läkarexamen. Utbildningen startade vårterminen 2011, och bedrivs i nära samarbete med USÖ. Klinisk undervisning av läkarstudenter har tidigare ägt rum enligt samarbetsavtal med Linköpings universitet.
Under 2020 invigdes ett nytt parkeringshus i anslutning till sjukhusets huvudentré. Under våren 2021 invigdes H-huset som inrymmer akutmottagning och ett stort antal mottagningar som funnits i A-huset. H-huset ligger i anslutning till parkeringshuset.
Organisation och ledning Sjukhuset leds av en hälso- och sjukvårdsdirektör, som biträds av fyra områdeschefer. Sjukhusdirektören har till sitt förfogande en ledningsstab där funktioner för ekonomi, personal, kommunikation, strategisk samordning och vårdutveckling finns. Totalt 32 kliniker och andra enheter ingår i organisationen.
Kliniker thumb|Baksidan av M-huset.
Akutkliniken Akutkliniken ansvarar för akutmottagning och ambulanssjukvård. 60 000 patienter tas emot årligen vid akutmottagningen. Kliniken bildades formellt 1989, men en akutmottagning har funnits på USÖ sedan 1940-talet. Ambulansverksamheten togs över från brandförsvaret 1976. Kliniken ligger i L-husets bottenvåning.
Anestesi- och intensivvårdskliniken Anestesi- och intensivvårdskliniken ansvarar för anestesi för hela sjukhuset. I kliniken ingår dessutom två postoperativa avdelningar, en intensivvårdsavdelning och en smärtsektion. Kliniken har anor från 1942 då en särskild narkosunderläkare inrättades. År 1956 tillträdde Bertil Löfström som den förste innehavaren av en ordinarie lasarettsläkartjänst inom området anestesiologi. En viktig innehavare av chefstjänsten under åren 1960-1983 var docent Bertil Widman, sedermera medicinalråd på Socialstyrelsen. Intensivvårdsavdelningen är belägen i L-huset.
Arbets- och miljömedicinska kliniken Arbets- och miljömedicinska kliniken arbetar både med att förebygga och att diagnostisera arbetsrelaterad ohälsa. Kliniken är ett samarbete mellan Region Örebro län, Region Västmanland och landstingen i Sörmland och Värmland. De flesta patienter har först varit i kontakt med primärvården eller företagshälsovården innan de kommer till Arbets- och miljömedicin för utredning. Kliniken startade 1966 under namnet Yrkesmedicinska kliniken. Den förste överläkaren och klinikchefen under åren 1966-1990 var Lennart Sundell. Redan innan kliniken bildades hade det funnits en överläkare på Medicinkliniken med inriktning mot yrkesmedicin. Kliniken finns idag i F-huset.
Barn- och ungdomskliniken Barn- och ungdomskliniken behandlar sjukdomar hos barn och ungdomar upp till 18 år. Redan på 1890-talet fanns intresse för att skapa ett barnsjukhus i Örebro genom tillkomsten av en "Barnsjukhusförening". Först år 1943 tillskapades Barnkliniken, och samma år anställdes medicine doktor Olof Brandberg som "extra läkare". Brandberg blev senare ordinarie lasarettsläkare. Under åren 1943-1955 levde kliniken i provisoriska lokaler i den s.k. röntgenflygeln. Det nya barnsjukhuset med tre vårdavdelningar och 67 vårdplaster invigdes den 3 maj 1956. Denna sjukhusdel har idag fått lämna plats åt det nya O-huset. Barnkliniken är idag inrymd i B-huset. Den har två vårdavdelningar och mottagning. Till kliniken hör även Dysmeli- och armprotesenheten.
Geriatriska kliniken Geriatriska kliniken har tre sektioner. Inom rehabiliteringssektionen erbjuds rehabilitering bl.a. av ortopediska sjukdomar. Demenssektionen arbetar med diagnostik och behandling av demenssjukdomar. Den palliativa sektionen arbetar med vård i livets slutskede. Olika former av långtidsvård har funnits i Örebro genom seklerna. Den nuvarande klinikens grundläggande har satts till år 1952, då Västra sjukhemmet, sedermera Långvårdsklinik II, invigdes i den västra stadsdelen. Den förste klinikchefen under åren 1952-1979 var Gunnar Kullendorff. Kliniken införlivades år 1964 i dåvarande Regionsjukhusets organisation, liksom Norra sjukhemmet, därefter benämnt Långvårdsklinik I. (Långvårdsklinik I kom även efter 1964 att bli ett renodlat sjukhem.)
År 1994 påbörjades klinikens inflyttning till sjukhusets centraldel, och denna inflyttning avslutades år 2005 med hospicet Vitsippan. Kliniken är belägen i M-huset, och har en vårdavdelning inriktad mot demensvård, en vårdavdelning för vård i livets slutskede (Vitsippan) och rehabiliteringsplatser. Dessutom finns lasarettsansluten hemsjukvård, geriatriska rehabiliteringsteamet (dag- och hemrehabilitering) och mottagning.
Handkirurgiska kliniken Handkirurgiska kliniken sysslar med kirurgiska åtgärder inom hand, handled och underarm. Kliniken inrättades år 1983, men redan 1973 inrättades en överläkartjänst med inriktning på handkirurgi inom ramen för Plastikkirurgiska kliniken. Dess förste innehavare var Hållbus Sven Mattsson. Verksamheten består av mottagning, operation och tillgång till vårdplatser på vårdavdelning 37.
Hudkliniken Hudklinikens område är behandling av hudsjukdomar och -tumörer, samt även sexuellt överförda sjukdomar (STD). Kliniken inrättades redan 1947 som den första icke universitetsbaserade hudkliniken. Förste klinikchefen var Stig Herlitz, som sedan 1944 funnits i Örebro som konsult vid sjukhuset, och som privatpraktiserande läkare. Kliniken omfattar idag hudmottagning och STD-mottagning, samt har tillgång till vårdplatser på Vårdenhet hud, plastik och öron.
Infektionskliniken