Slaget vid Stäket, även känt som slaget vid Södra Stäket eller slaget vid Baggensstäket, var en militär sammandrabbning som utkämpades den 13 augusti (g.s.) 1719 vid sundet Baggensstäket mellan Skogsö och Boo sydost om Stockholm. Striden stod mellan en rysk galärstyrka och svenska försvarstrupper, förstärkta av svenska galärer och befästningar vid sundet. Sammandrabbningen var en del av rysshärjningarna som ägde rum mellan 1719 och 1721 i slutskedet av det stora nordiska kriget, och har i svensk tradition beskrivits som en seger som hindrade ett ryskt genombrott mot huvudstaden.
Efter Karl XII:s död 1718 hade den svenska armén omorganiserats för att försvara Sveriges gränser. Ryssland hade under tiden byggt upp en stor flottstyrka av galärer och lätta fartyg för operationer i de svenska skärgårdarna. Sommaren 1719 skickades en rysk galärflotta under generalamiral en Fjodor Apraksin mot Sverige, med uppgiften att härja längs den svenska ostkusten och pröva om det var möjligt att hota Stockholm. Den stora farleden mot staden spärrades av fästningen vid Vaxholm. Men efter rekognoseringar upptäckte ryssarna att Baggensstäket kunde erbjuda en alternativ infartsled. Under sommaren 1719 lät de svenska myndigheterna därför spärra sundet med sänkta skrov och bommar och uppföra skansar vid Stäkesund och Knapens hål. Arbetet leddes av fortifikationsofficeren Baltzar von Dahlheim. Det övergripande ansvaret för försvarsförberedelserna kring Stockholm låg hos fältmarskalk Carl Gustaf Dücker och den blivande kungen, generalissimus Fredrik av Hessen.
Den 13 augusti tog sig ryska galärer över Baggensfjärden och landsatte trupper på båda sidor om Baggensstäket. Vid den smala passagen Knapens hål mötte de ett svenskt försvar som bestod av Dahlheims tremänningsregementen och Södermanlands regemente under översten Rutger Fuchs. I den kuperade terrängen utvecklades en utdragen skottväxling kring skansarna och spärrningen i sundet, där de svenska styrkorna utnyttjade skyddet av befästningar och hinder för att hindra ryssarnas framryckning. När mörkret föll avbröt den ryska ledningen operationen, tog sina döda och sårade ombord på sina galärer och drog sig tillbaka mot Baggensfjärden och öppnare vatten utan att ha brutit igenom den svenska spärren.
Striden kostade omkring 30 döda och 70 sårade på svensk sida, medan de ryska förlusterna utifrån bevarade svenska och ryska uppgifter har beräknats till drygt 100 döda och fler än 300 sårade. Slagets syfte och betydelse har därefter diskuterats i både forskning och litteratur. I äldre svensk historieskrivning har det lyfts fram som ett avgörande tillfälle då Stockholm räddades av Fuchs och Södermanlands regemente. Senare studier under 1900- och 2000-talen har dock betonat osäkerheten i källmaterialet, de motstridiga uppgifterna om styrkornas storlek och den ryska flottans handlingsfrihet efter slaget. Sedan 2000-talet har slagfältet kartlagts genom arkeologiska undersökningar och det tidigare Historiearvsmuseet i Nacka. Det har bidragit till en mer detaljerad bild av stridens förlopp och terrängförhållanden.
Bakgrund
Sveriges försvarsplan och rysk kraftsamling miniatyr|stående|Arvprins Fredrik av Hessen-Kassel, som efter Karl XII:s död ledde Sveriges krigsmakt som generalissimus och som genom sitt äktenskap med Ulrika Eleonora fick en central ställning i rikspolitiken. Målning (1730) av Martin Mijtens den yngre. Efter kung Karl XII:s död vid belägringen av Fredrikstens fästning den 30 november 1718 hade Sverige förlorat en stor del av sin militära styrka vid slutskedet av det stora nordiska kriget. Den svenska ledningen började därför i större utsträckning söka fredslösningar. Där Karl XII tidigare krävt seger utan territoriella eftergifter ansågs ett fredsslut nu sannolikt kräva landavträdelser, samtidigt som Ryssland och Storbritannien var tongivande makter i Europa. Ett försök till svensk-rysk fredskongress på Lövö i Åland 1718 misslyckades. Efter regimskiftet utformade London under kung Georg I och ministern James Stanhope en Östersjöpolitik för att begränsa rysk dominans, säkra Bremen-Verden åt Hannover och pressa Sverige till fred med Danmark, Preussen och Sachsen. Diplomaten John Carteret sändes till Stockholm och amiral John Norris till Östersjön sommaren 1719, men stödet till Sverige blev begränsat. Under tsar Peter I genomförde Ryssland en flottreform: med Cornelius Cruys och galärbyggaren Ivan Botsis skapades linje- och galärflottor med baser från Ladoga och Peipus till Sankt Petersburg, och ett skärgårdsvapen som kunde verka där svenska linjeskepp var hämmade. Ryska sjöoperationer prövades med räder mot Finland, Viborgs fall 1710 och det avgörande sjöslaget vid Hangö udd 1714, då en galärstyrka bröt förbi svenska spärrar, följt av härjningar mot Umeå. Samtida svenska bedömningar ansåg att skärgårdskriget gynnade Ryssland och att hotet mot Stockholm var betydande.
Efter att Ryssland 1714 hade erövrat Finland och besatt Åland, medan Karl XII förde fälttåg i Tyskland, framstod ett ryskt anfall mot den svenska rikshalvan som sannolikt. Försvaret organiserades därför som en landarmé under fältmarskalken Gustaf Adam Taube, den så kallade "Roslagsarmén", med högkvarter i Husby–Lyhundra. Armén omfattade omkring 10 500 man, en tredjedel kavalleri, men led av brister i utrustning och rekrytering och nådde aldrig den planerade styrkan på 11 000 man. I början av 1719 beräknades den ordinarie svenska armén, inklusive Roslagsarmén, till cirka 21 000 man, vars slagkraft undergrävdes av sjuklighet och vakansproblem.
Amiralitetskollegiet hade sedan 1712 försökt bygga upp en skärgårdsflotta med skottpråmar, galärer och skärbåtar, men Sverige låg efter Ryssland i erfarenhet, materiel och galärbyggnation. Till 1719 hade omkring trettio galärer, några skottpråmar och en mindre skärgårdsflotta tillkommit, men huvuddelen av de 24 linjeskeppen låg i Karlskrona, och endast Stockholmseskadern kunde snabbt stödja huvudstaden. I februari 1719 delade fältmarskalk Carl Gustaf Rehnskiöld landförsvaret i fem arméer: Jämtlands, Värmlands, Bohuslänska, Skånska armén och Stockholmsarmén, som skulle skydda mellan- och ostkusten. Stockholmsarmén bestod av kavalleri ur tre reguljära regementen och tremänningsregementen, samt infanteri ur sex reguljära regementen från Svealand och Götaland. Rapporter från våren 1719 nämner återkommande brister i utrustning, proviant och hästar, och styrkan i Stockholmstrakten uppskattades sällan över 8 000–9 000 man.
Samtidigt centraliserades huvudstadens sjöförsvar. Överamiralen Claes Sparre varnade för brådskan att bemanna Stockholmseskadern, och generalissimus Fredrik av Hessen beordrade att Vaxholms fästning skulle stöttas med skottpråmar och galärer samt att Pålsundet skulle spärras. Stockholmsskvadronen under viceamiralen Jonas Fredrik Örnfelt förstärktes men bristen på sjöfolk och fördröjda expeditioner gjorde försvaret otillräckligt. Under juni grupperades trupper närmare staden, bland annat Södermanlands regementes två bataljoner under överste Rutger Fuchs, som låg i tältläger vid Danderyds kyrka innan de marscherade söderut.
Rysshärjningarna
miniatyr|stående|Generalamiral Fjodor Apraksin (1848) av Vasilij Nikiforovich Bovin. Våren 1719 samlades en rysk skärgårds- och linjeflotta under generalamiralen Fjodor Apraksin med omkring 26 000 man. Peter I följde operationerna från örlogsfartyget Ingermanland, medan schoutbynacht Peter Sivers förde befälet över linjeskeppen. Den 26 juni lämnade roddflottan Hangö udd och förenades med linjeflottan. Peter I väntade sig en brittisk insats i Östersjön, men ville undvika ett avgörande sjöslag och i stället härja längs den svenska kusten.
Sedan en brittisk eskader ankrat vid Karlskrona fick ryssarna ökat rörelseutrymme i skärgården. Den 8 juli gick roddflottan in i Lemland på Åland, och ett krigsråd beslutade att "härja så mycket som kunde ske" för att påverka den svenska opinionen. På natten till 11 juli nådde flottan området vid Kapellskär, där strandvakter och en svensk galär avlossade varningsskott mot de ryska enheterna. Samtidigt drabbades Karlskronavarvet av ekonomiska problem, och den svenska flottan hindrades av stiltje och motvind. En engelsk eskader anlände till Karlskrona i slutet av juli, medan Krigskollegium och fältmarskalk Carl Gustaf Dücker konstaterade brist på vapen, ammunition, dragare och förläggningar. Trots detta hölls armén samlad nära Stockholm, med högkvarter i Sköndal och regementen grupperade kring huvudstaden.
I början av augusti 1719 rapporterades ryska räder i skärgården. Fredrik av Hessen fruktade ett anfall mot Uppland om sjöförsvaret bröt samman och prioriterade därför att samla trupper kring Stockholm. Tyngdpunkten lades till Sköndal, där fältmarskalk Carl Gustaf Dücker hade sitt högkvarter och där förband ur bland annat Dalregementet och Västmanlands regemente koncentrerades. Redan den 13 juli hade Apraksin sänt en avdelning med 21 galärer och 12 skärbåtar norrut under greve Peter von Lacy, omkring 4 000 man. Lacy härjade längs kusten upp till Gävle, där ett ryskt anfall slogs tillbaka av landshövdingen Hugo Hamilton med finska trupper under generallöjtnant Carl Gustaf Armfeldts befäl. Samtidigt organiserades ett kustförsvar med trupper och uppbådad allmoge under generalmajor Bengt Fabian von Zöge.
Den ryska huvudstyrkan fortsatte sedan söderut längs skärgårdskusten mot Stockholm. Vägen genom Vaxholm bedömdes som för väl befäst, och ryssarna valde i stället sundet Baggensstäket, en cirka 1,5 kilometer lång farled mellan Skogsö och Boo med fortsättning genom Skurusundet. Mellan 15 och 16 juli 1719 försökte ryssarna med kosacker och infanteri passera från Baggensfjärden, men svenskarna spärrade flaskhalsen Knapens hål genom att sänka en ålandsskuta och använda vrakdelar som skydd. Under skärmytslingarna brändes Boos och Beatelunds herrgårdar, Skogsös stärkelsebruk och delar av skogen innan ryssarna drog sig undan. Svensk ledning uppfattade tidigt att ett direkt anfall mot Vaxholm skulle bli kostsamt för ryssarna, eftersom ett sådant krävde artilleriöverläge mot fasta stenverk. Apraksin valde därför att röra sig mot Dalarö för att kontrollera infartslederna och försöka fånga eller skrämma svenska handelsskepp. Samtidigt brände ryska fartyg kustsamhällen och bruk i Södermanland, bland annat kring Nynäshamn, Trosa, Nyköping och Norrköping. Försvaret på landsidan betraktades som svagt, med brist på militärt erfarna befäl och med interna motsättningar inom rikspolitiken.
Upptakten till slaget Försvarsförberedelser vid Baggensstäket miniatyr|Relationsritning över försvarsverken vid Baggensstäket 1721. Efter de ryska härjningarna sommaren 1719 beslöt Amiralitetskollegium och Fredrik av Hessen att förstärka spärrarna vid Baggensstäket. Ledningen gavs till överste Baltzar von Dahlheim, tidigare generalkvartermästare i Karl XII:s armé, som upprättade en plan den 19 juli. Dahlheim betraktade sundet som strategiskt avgörande, och enligt honom skulle Stockholm stå utan skydd om ryssarna lyckades bryta igenom där. Gamla skutor fyllda med sten sänktes vid fyra punkter: vid "Kronbommen", "Kedjebommen", Röda huset och Stäkets krog, och försågs med grova bommar. Försvaret förstärktes med förhuggningar, pålverk och spanska ryttare samt jordvallar på båda sidor av sundet: en mindre skans på Skogsösidan, en vid Gammeludden på Boosidan och ett större retranchemang vid Kronbommen. Ett fåtal 24-pundiga kanoner placerades där, och observationsposter anlades mot Baggensfjärden. Arkeologiska fynd visar att delar av verken byggdes nära vikingatida gravfält.