Arvid Bernhard Horn af Ekebyholm, född 6 april 1664 på godset Vuorentaka i Halikko, Finland, död 17 april 1742 på Ekebyholms slott i Uppland, Sverige, var en svensk greve, militär, diplomat och statsman. I sin roll som Sveriges kanslipresident ledde han rikets politik under frihetstidens första decennier.
Horn tjänstgjorde under 1680- och 1690-talen i den svenska armén samt i nederländsk och tysk-romersk tjänst. År 1700 upphöjdes han av kung Karl XII till friherre, utnämndes till generalmajor och chef för Livdrabantkåren. Under stora nordiska kriget deltog han i flera fältslag och anlitades som sändebud. Hans diplomatiska insatser under polska inbördeskriget 1704 bidrog till Stanisław Leszczyńskis upphöjelse till kung. Därefter drogs han in i rikets högsta förvaltning: 1705 blev han kungligt råd och kansliråd, 1706 upphöjdes han till greve och 1710 utnämndes han till kanslipresident och chef för Kanslikollegium. Vid riksdagen 1720 valdes han till adelsståndets lantmarskalk, en post han återfick 1726–1727 och 1731.
Efter Karl XII:s död spelade Horn en nyckelroll i övergången från envälde till parlamentariskt styre. Han medverkade till 1720 års regeringsform och etablerade en arbetsordning där riksråd och ståndsriksdag fick ökat inflytande över rikets angelägenheter. Som ledargestalt för det som senare kom att kallas mösspartiet sökte han förena ståndens motstridiga intressen och prioriterade stabilitet i statsfinanser och förvaltning. I utrikespolitiken drev han en försiktig linje med tyngdpunkt på fred, återhämtning och handelsutbyte. Han ville undvika konflikt med Ryssland, värna relationerna till Storbritannien och hålla distans till Frankrike.
Horns freds- och sparsamhetspolitik mötte starkt motstånd från det krigsinriktade hattpartiet. Efter hårda partistrider och förändrade majoriteter vid 1738 års riksdag tvingades Horn lämna kanslipresidentskapet och drog sig tillbaka till Ekebyholm, där han avled 1742. Han var gift tre gånger och efterlämnade bland andra sonen Adam Horn. Tidsperioden 1720–1738 har ofta betecknats som "Horns period". Samtidiga och senare bedömningar har växlat mellan att framhäva Horn som förnuftig fredspolitiker och som försiktighetens företrädare i en tid av begränsade resurser efter stormaktstidens slut. Men forskningen är samstämmig om att han var central för övergången av maktutövningen till lagbundna institutioner och riksdaglig kontroll.
Uppväxt Arvid Horn föddes den 6 april 1664 på godset Vuorentaka i Halikko i Finland. Han var son till överste Gustaf Horn af Kanckas (1627−1673), som var regementschef för Österbottens infanteriregemente, och dennes hustru Anna Helena von Gertten (1640−1709). Arvids syskon var Gustaf Henrik (1663−1693), Carl Magnus (1665−1693), Anna Juliana (1667−1753), Bengt Johan (1668−1701) och Christer (1670−1722).
Arvid Horns tidiga år är sparsamt dokumenterade. Äldre biografier angav att han studerade vid Åbo Akademi, men det är inte bekräftat. Utöver Vuorentaka ägde Gustav Horn även de mindre gårdarna Haapaniemi och Liesniemi i Åbo län. När fadern dog 1673 efterlämnade han sex minderåriga barn och de små gårdarna, som gav låg avkastning. Modern fick vänta länge på innestående lön efter makens död, vilket gjorde ekonomin knapp. Horns adliga börd vägde därför lätt och Arvid Horns uppfostran blev enkel men ordentlig.
Militärtjänst (1682–1700) Svensk och utländsk krigstjänst Under sommaren 1682, när Arvid Horn var arton år gammal, begav han sig till Stockholm med blygsam utrustning och 300 daler silvermynt. Han sökte stöd hos släkt och bekanta för att finansiera en militär bana. Brev till modern och major Bernhard Knubbert vittnar om lån och ekonomisk oro. När pengarna tog slut tog han värvning som menig musketerare vid Livgardet och skrev den 9 augusti in sig som volontär. Samtidigt studerade han fortifikation och språk för att motsvara officerskraven. Den 3 juli 1683 befordrades han till sergeant och den 7 mars 1685 till fänrik.
Den 10 maj 1687 fick Horn resepass för att ta tjänst i Tysk-romerska riket. Han deltog i slaget vid Mohács under det stora turkiska kriget. Våren 1688 vistades han i Wien och reste därefter till Paris för att söka fransk tjänst vid hovet i Versailles, men återvände till Stockholm i september samma år. På rekommendation av Nils Bielke, som också hade deltagit i slaget vid Mohács, utnämndes han den 26 maj 1688 till löjtnant vid Livgardet. År 1689 reste Horn till Maastricht i Nederländerna, där han från vintern 1690 tjänstgjorde som generaladjutant åt furst Georg Fredrik av Waldeck och greve Jacques-Louis Comte de Noyelles. Genom kontakter i Haag fick han 1691 kaptens grad i holländsk tjänst och ett eget kompani i överste Ernst Ludvig von Putbus svenska regemente. Med sitt kompani deltog han i den vallonska fronten i Pfalziska tronföljdskriget mellan 1691 och 1693, där han bevistade fältslagen vid Leuze och Landen och belägringarna av Huy och Namur. För sin tjänst erhöll Horn från kung Vilhelm III skriftliga intyg om tapperhet och förtjänst. Han övervägde att lämna uppdraget, men stannade och fortsatte parallellt sina studier. Tjänsten gav honom värdefull erfarenhet och kontakter i Europas politiska centrum. Horn blev kapten vid Livgardet den 31 december 1693 och lämnade den holländska tjänsten året därpå. Den 9 maj 1695 fick han i uppdrag av Karl XI att färdas till den svenska extra ordinarie envoyéen i Haag, Nils Lillieroot, för att hemföra riksjuveler och andra värdeföremål som drottning Kristina tidigare pantsatt och som kungen låtit lösa in. Den 12 september 1695 avslutade han sitt uppdrag i Haag och återvände sedan till Sverige.
Kaptenlöjtnant vid Livdrabantkåren miniatyr|stående|vänster|Karl XII iförd sin soldatuniform år 1700. Målning (1706) av David von Krafft. Den 7 februari 1696 fick Horn fullmakt som kaptenlöjtnant vid Livdrabantkåren. När Karl XI dog i april 1697 efterträddes han av den femtonårige Karl XII. Horn hade en central roll i Livdrabantkårens disciplin, ekonomi och organisation. Kåren skulle följa kungen i fält och återvände först 1716. Horn övervakade kompanichefer, inspekterade soldaternas leverne och rapporterade om sjukdomar, materiel och vapenanskaffning. Han deltog också i kungens ständiga krigslekar tillsammans med Livgardet och Livdrabantkåren genom fysiska utmaningar och prövande av kungens egna gränser, av vilka flera blev livshotande såväl för honom som för dennes lekkamrater. Horn fick snart kungens förtroende; samtida berättelser återgav hur han deltog i kungens sjölekar och räddade honom ur en kapsejsad jolle. En olycka där Karl XII träffade Horn med en hasselkäpp resulterade i skada och blodförgiftning; kungen tilldelade honom 2 000 dukater i ersättning och livslång fältskärslön. Den 18 juli 1700 ombildades Livdrabantkåren och Horn utsågs till dess chef, samtidigt som han befordrades till generalmajor av kavalleriet och upphöjdes i friherrligt stånd.
Stora nordiska kriget (1700–1705)
miniatyr|stående|vänster|Arvid Horn som chef för drabantkåren. Målning (1705) av Johan David Schwartz. Efter Karl XI:s död 1697 försvagades Sveriges utrikespolitiska läge, och en fientlig koalition började ta form mellan Danmark-Norge under kung Fredrik IV, Sachsen under kurfursten August II (som även var kung av Polsk-litauiska samväldet) och Ryssland under tsar Peter I. Horn tjänstgjorde vid denna tid som befälhavare för Livdrabantkåren och kom snart att spela en framträdande roll i Karl XII:s tidiga fälttåg. När kriget bröt ut 1700 deltog Horn i Landstigningen vid Humlebæk, där de svenska trupperna tvingade Danmark till fred i Traventhal. Därefter följde fälttåget mot Ryssland och belägringen av Narva, där drabanterna under Horns befäl utgjorde kungens livvakt och närmaste stöttrupp. I slaget vid Narva den 19 november 1700 deltog Horn i stormningen av de ryska linjerna, fick två hästar skjutna under sig och förlorade sin värja, som ersattes av kungens egen. Segern blev stor men blodig, och Horn tvingades lämna sin dödligt sårade bror Bengt Johan i Narva.
Under våren 1701 deltog Horn i förberedelserna för slaget vid Düna den 9 juli 1701, där Karl XII korsade floden för att driva bort sachsiska trupper från Riga. Horn ledde drabanterna i flera kavallerichocker kring kungens position och träffades av en kula i knäet, men stannade i strid till stridens slut. För tapperhet belönades han av kungen, men skadan gjorde honom lätt halt för livet.Efter en kort konvalescens återvände han till fältet samma år. Vid slaget vid Kliszów den 9 juli 1702 ledde Horn åter drabanterna i frontlinjen. Trots att han sårades av en falkonettkula förblev han i tjänst, och hans insats bidrog till segern över den sachsisk-polska armén. Horn blev under dessa år en av Karl XII:s mest betrodda officerare, ofta sänd att eskortera eller återföra kungen när denne opererade på egen hand. Han deltog efteråt i slaget vid Pułtusk och belägringen av Thorn. Den 11 januari 1704 utnämndes han till generallöjtnant av kavalleriet och lämnade därefter det direkta befälet över drabanterna.
Diplomat i Polen I början av 1704 fick Horn ett diplomatiskt uppdrag i Polen för att stödja bildandet av Warszawakonfederationen, en svenskstödd sammanslutning som skulle avsätta August II som polsk kung och bana väg för ett nytt kungaval. Horn anlände till Warszawa i januari 1704 med instruktioner att verka för fred och ordning utan att dra in Sverige i nya åtaganden. Han fungerade som förhandlingsledare mellan konfederationens medlemmar och de svenska trupperna, med uppgift att säkerställa disciplin och begränsa övergrepp mot civilbefolkningen. Under våren 1704 drev Horn igenom beslutet att kalla till kungaval, och den 2 juli valdes Stanisław I Leszczyński till kung av Polen med svensk uppbackning. Kort därefter belägrades Warszawa av August II:s armé. Horn hade fått i uppdrag att försvara staden med omkring 675 svenska soldater och 6 000 polska trupper under Hieronim Augustyn Lubomirski. När Lubomirski bytte sida och de flesta polska styrkor deserterade, drog sig Horn tillbaka till Warszawas slott och försvarade det i flera dagar mot en överlägsen fiende. Efter att förnödenheterna tagit slut tvingades han kapitulera den 26 augusti 1704. Som krigsfånge behandlades Horn respektfullt av August II. Han användes som mellanhand vid försök till fångutväxling och fördes till Dresden, där han stannade till våren 1705. I slutet av mars 1705 frigavs Horn i ett fångutbyte med den sachsiske generalmajoren Ludwig Nicolaus von Hallart, och fick tre dyrbara hästar i avskedsgåva av August II.
Hösten 1705 representerade Horn Sverige vid Stanisław Leszczyńskis kröning och ledde förhandlingarna som resulterade i freden i Warszawa den 25 november 1705. Han verkade för att skydda svenska intressen, säkra Kurland och förbättra villkoren för protestanter i Polen. Som erkänsla för sina insatser utnämndes Horn den 27 december 1705 till kungligt råd och kansliråd, med skyldighet att ingå i rådsregeringen och kanslikollegiet. Den 6 januari 1706 tog Horn avsked som kaptenlöjtnant för Livdrabantkåren, och senare den 27 juni upphöjdes han i grevlig värdighet vid högkvarteret Jaroslavice i Volynien. Han introducerades senare som Horn af Ekebyholm under nummer 53.
Kungligt råd (1705–1710) Nykomlingen i Stockholm miniatyr|stående|Arvid Horn av George Desmarées.