Ukrainas försvarsmakt (, Zbrojni syly Ukrajiny, (ZSU)) är den nationella ukrainska skyddsmakten. Alla landets väpnade styrkor och säkerhetsstyrkor står under befäl av Ukrainas president (som fungerar som överbefälhavare) och tillsyn utövas av ett parlamentariskt utskott. Försvarsmakten är organiserad i åtta försvarsgrenar: armén, marinen, flygvapnet, marinkåren, luftanfallsstyrkorna, drönarstyrkorna, territorialstyrkorna och specialoperationsstyrkorna. Ukrainas flotta har även ett eget marinflyg. Nationalgardet fungerar som en paramilitär reservkomponent till de väpnade styrkorna. Med en total styrka på 4 900 000 man i krigstid är Ukrainas försvarsmakt världens femte största.
Den ukrainska försvarsmakten förfogar över världens sjunde största försvarsbudget år 2025, på ca 800 miljarder kronor. Den förfogar även över en av världens största och mest mångsidiga drönarflottor och till följd av det pågående rysk-ukrainska kriget har Ukrainas väpnade styrkor beskrivits som de mest erfarna i Europa. Dess militära utrustning från sovjettiden håller för närvarande på att ersättas med utrustning enligt NATO-standard.
Indelning De väpnade styrkorna består av Ukrainas markstyrkor (armé), marinen, flygvapen och luftanfallsstyrkorna styrkor (ungefär motsvarande fallskärmsjägare), drönarstyrkorna, territorialstyrkorna och specialoperationsstyrkorna.
Inom marinen finns både en egen mindre infanteristyrka och egna mindre flygstridskrafter. Den ukrainska kustbevakningen fungerar dock som del av Ukrainas gränsbevakning och är inte underordnad marinen.
Med anledning av konflikten i östra Ukraina beordrade interimspresidenten Oleksandr Turtjynov de olika oblastens guvernörer att skapa frivilligbataljoner till försvar av Ukrainas territorium. Dessa bataljoner har även utländska frivilliga. Bataljonerna erhöll inledningsvis mycket bristfällig finansiering från de regionala budgetarna och var till största delen beroende av donationer bland annat från rika ukrainska oligarker. Sedan november 2014 har de flesta av dessa frivilligbataljoner integrerats i Ukrainas armé.
Ukrainas nationalgarde fungerar de facto som den huvudsakliga arméreserven.
Historik
Födelse Till följd av Sovjetunionen upplösning bestod Ukrainas väpnade styrkor vid dess självständighet helt av förband som övertagits från Sovjet, där Ukraina tidigare varit en delrepublik. Liksom övriga sovjetrepubliker saknade landet en egen självständig militär ledning, eftersom alla militära förband var direkt underställda den centrala ledningen för de sovjetiska väpnade styrkorna.
Administrativt var Ukrainska SSR indelat i tre militärområden: Karpatiska, Kievs och Odessas. Tre sovjetiska flygkommandon samt huvuddelen av Svartahavsflottans baser var också placerade längs Ukrainas kust. Majoriteten av officerarna utbildades vid sovjetiska militärhögskolor, varav många senare kom att integreras i Ukrainas försvarsmakt. miniatyr|Ett SS-20 system som visas på nationalmuseet i Kiev. Efter Sovjetunionens upplösning ärvde Ukraina två divisioner ur de strategiska robotstridskrafternas 43:e armé utrustad med de kärnvapenkapabla systemen SS-20, UR-100N samt RT-23 Molodets. Även om Ukraina hade fysisk kontroll över dessa system saknade landet operativ kontroll. Användningen av vapnen var beroende av ryskkontrollerade elektroniska säkerhetssystem (Permissive Action Links) samt det ryska lednings- och kontrollsystemet.
Ukraina överlämnade frivilligt dessa system och alla kärnvapen på dess territorium till Ryssland under början av 1990-talet i enlighet med Budapestuppgörelsen. Detta var första gången i historien som ett land frivilligt avstod från strategiska kärnvapen, även om Sydafrika ungefär samtidigt monterade ned sitt småskaliga program för taktiska kärnvapen.
Reformer
Omstrukturering
Ukrainas första militära reformer inleddes i december 1996, i och med antagandet av ett nytt ”statligt program för uppbyggnad och utveckling av Ukrainas väpnade styrkor”. En del av detta var att minska standardstorleken på krigsförband från divisionsnivå till brigadnivå, vilka därefter skulle underställas befälet för ett av de tre nyinrättade militärområdena:
25x25px Västra operativa kommandot
25x25px Södra operativa kommandot 25x25px (2015-) Östra operativa kommandot
25x25px Norra operativa kommandot
Nedskärningar och beroende av Ryssland Nedskärningen skedde uteslutande av ekonomiska skäl. Eftersom Ukrainas ekonomi befann sig i recession var detta ett enkelt sätt att minska statens utgifter och samtidigt frigöra hundratusentals unga människor till den privata sektorn för att stimulera tillväxt. Under denna period började Ukrainas militärindustri också utveckla nya inhemska vapensystem, däribland T-84, BMP-1U, BTR-3, KrAZ-6322 och Antonov An-70.
Ukrainsk militärtaktik och organisation var i hög grad beroende av kalla krigets doktriner och den tidigare sovjetiska militärens struktur. Under presidenten Viktor Jusjtjenko förde Ukraina en politik inriktad på oberoende från Ryssland och strävade därför efter att fullt ut integreras med väst, särskilt NATO.
Efter valet av president Viktor Janukovytj förbättrades relationerna mellan Moskva och Kiev, medan relation med EU och NATO försämrades jämfört med åren under Jusjtjenko. Fram till Euromajdan-krisen 2014 upprätthöll Ukraina nära militära relationer med Ryssland, ett arv från deras gemensamma sovjetiska historia. Gemensam användning av flottbaser på Krim och samordnade luftförsvarsinsatser var de mest omfattande formerna av samarbete mellan länderna.
Rysk-ukrainska kriget
miniatyr|Ukrainska pansarskyttesoldater under kriget i Donbass, 2014. I mars 2014, efter Euromajdan-revolutionen och Ryssland annektering av Krim, tillkännagav Ukrainas regering formeringen en ny militär styrka, Ukrainas nationalgarde. Ett nationalgarde hade tidigare existerat fram till år 2000, därav var 2014 års nationalgarde ett återupplivande av den styrka som ursprungligen upprättades 1991.
Under de första månaderna av det rysk-ukrainska kriget kritiserades de väpnade styrkorna kraftigt för sin bristfälliga utrustning och inkompetenta ledning, vilket tvingade styrkor under inrikesministeriet, såsom det nybildade nationalgardet och frivilligbataljoner ur territorialstyrkorna, att utkämpa huvuddelen av striderna under krigets inledande skede. Hösten 2014 omorganiserades de flesta territorialförsvarsbataljonerna till motoriserade infanteribataljoner inom Ukrainas väpnade styrkor.
Den 1 februari 2022 bildades territorialstyrkorna som en ny försvarsgren inom de väpnade styrkorna. Territorialstyrkorna fungerar som en militär reservstyrka bestående av frivilliga som mobiliseras för lokalt försvar. Försvarsgrenen är en vidareutveckling av det tidigare systemet med territorialförsvarsbataljoner som etablerades 2014.
Fullskaliga invasionen
miniatyr|Rysk beskjutning av TV-tornet under slaget om Kiev Den 24 februari 2022 invaderade de ryska väpnade styrkorna Ukraina. Ukrainas försvarsmakt och styrkor ur inrikesministeriet såsom nationalgardet har sedan dess utkämpat ett fullskaligt krig mot Ryssland. Parallellt med striderna har inflödet av västerländska vapen och materiel till de väpnade styrkorna från NATO-länders försvarsmakter, tidigare sovjetiska lager från flera östeuropeiska länder, samt erövrade ryska stridsvagnar, bepansrade fordon och andra vapensystem lett till en fortgående modernisering och utbyggnad av den ukrainska försvarsmakten.
Sedan invasionen inleddes har flera nya försvarsgrenar och truppslag inrättats eller föreslagits inom de väpnade styrkorna för att möta eller överträffa de ryska väpnade styrkornas förmågor, däribland drönarstyrkorna (den första renodlade drönargrenen i någon militär), stormtrupper, rymdstyrkor och cyberstyrkor.
Struktur Lagen ”Om grunderna för nationellt motstånd" fastställer följande struktur för Ukrainas väpnade styrkor: miniatyr|Försvarsministeriets byggnad i Kiev.
34x34px Generalstaben
25x25px Försvarsmaktsgemensamma staben
Försvarsgrenar
25x25px Arméstaben 25x25px Flygstaben 25x25px Marinstaben
Separata grenar
31x31px Territorialstaben 25x25px Specialoperationsstaben 25x25px Sjukvårdsstaben Logistikstaben Stödtruppernas stab
Separata truppslag
25x25px Luftanfallstaben Signal- och cybersäkerhetsstaben
Organ för militär ledning och kontroll, samt förband och enheter som är fristående från försvarsgrenarna och truppslagen.
Ledning 25x25px Överbefälhavare - President Volodymyr Zelenskyj
25x25px Försvarchefen - General Oleksandr Syrskyj
25x25px Chef för generalstaben - Generalmajor Andrii Hnatov
34x34px Inrikesministeriet
25x25px Nationalgardet 27x27px Nationella polisen 25x25px Statliga räddningstjänsten
34x34px Presidentkansliet
25x25px Gränsbevakningen 25x25px Myndigheten för särskild kommunikation
Nationella säkerhets- och försvarsrådet Det nationella säkerhets- och försvarsrådet är det högsta nationella ledningsorganet vad gäller Ukrainas nationella säkerhet. Det leds av presidenten som dess ordförande i egenskap av överbefälhavare för Ukrainas väpnade styrkor och innefattar:
Talmannen för Verkhovna Rada Premiärministern och andra medlemmar av ministerkabinettet Försvarschefen Chefen för säkerhetstjänsten Chefen för den nationella polisen
Högkvarteret I händelse av krig föreskriver artikel 7 i den ukrainska lagen ”Om Ukrainas väpnade styrkor” att en Stavka ska inrättas som ett rådgivande organ till stöd för presidenten i sin roll som överbefälhavare i ledningen av de väpnade styrkorna.
Mot bakgrund av den ryska invasionen 2022 tillämpades denna bestämmelse för första gången, när president Volodymyr Zelenskyj den 25 februari utfärdade ett dekret om inrättandet av högkvarteret.
Armén
Markstridskrafter År 2016 uppgick Ukrainas armé till cirka 169 000 man. Den ryska invasionen ledde till en kraftig ökning av de aktiva styrkorna; försvarsminister Oleksij Reznikov uppgav att försvarmakten i juli 2022 omfattade omkring 700 000 soldater. Sedan 2022 har Ukraina övergått till ett kårbaserat system. Denna organisationsstruktur följer en rysk modell, där en kår har befäl över ett antal brigader (i stället för divisioner) som är fullt mekaniserade samt har mer artilleri än sina motsvarigheter inom NATO. I januari 2025 hade armén 980 000 aktiva styrkor.
Den ukrainska armén är organiserad i följande armékårer:
3:e armékåren 9:e armékåren 10:e armékåren 11:e armékåren 12:e armékåren 14:e armékåren 15:e armékåren 16:e armékåren 17:e armékåren 18:e armékåren 19:e armékåren 20:e armékåren
21:a armékåren
Förband och enheter direkt underställda arméns högkvarter:
Presidentbrigaden ”Hetman Bohdan Chmelnytskyj” 1004:e högkvarters-, säkerhets- och tjänstebataljonen
148:e underrättelseledningscentralen 169:e mobila reparations- och tekniska basen 3568:e luftvärnstekniska basen
Arméns robotstridskrafter
15:e robotartilleribrigaden - utrustad med: BM-30 Smertsj
19:e robotbrigaden - utrustad med: OTR-21 Totjka 27:e robotartilleribrigaden - utrustad med: BM-27 Uragan 43:e artilleribrigaden - utrustad med: 2S7 Pion 107:e robotartilleribrigaden - utrustad med: Vilkha
Arméflyget
11:e arméflygbrigaden 12:e arméflygbrigaden 16:e arméflygbrigaden 18:e arméflygbrigaden
Flygvapnet miniatyr|Ett ukrainskt stridsflygplan av typen Sukhoj Su-27 i juli 2011. Efter Sovjetunionens fall 1991 ärvde Ukraina många flygplan, men bristande finansiering gjorde att stora delar av flygvapnets materiel blev obrukbar. Samtidigt fortsatte dock den inhemska försvarsindustrin att underhålla vissa äldre flygplan, särskilt Ukroboronprom och Antonov.