Franska mandatet för Syrien och Libanon (; ) var ett NF-mandat som framförhandlades åren 1920–1922 och delegerade förvaltningen av de norra delarna av före detta Osmanska Syrien till Franska republiken. Grunden till mandatet fastslogs efter San Remokonferensen 1920. Libanon, som var en egen stat inom mandatområdet, blev självständigt 1943 men mandatet avslutades helt år 1946 då även Syriens självständighet erkändes.
Historia Första världskriget
Den 1 oktober 1918 inringades Damaskus av militära styrkor från det Brittiska Imperiet under generalerna Barrows och Chauvel samt arabrevoltens styrkor under Faisal bin Hussein, son till kung Hussein av Hedjaz. De ottomanska och tyska styrkorna i Damaskus kapitulerade och marscherade ut ur Damaskus. En stor del av soldaterna i det Brittiska Imperiets styrkor kom från Indien och Australien. Arabrevoltens styrkor bestod av dess norra arme samt irreguljära styrkor ledda av tre stamledare.T E Lawrence: Seven Pillars of Wisdom, 1926, 1935
En oberoende arabisk regering under den hashemitiska ätten tog makten i staden, med hopp om erkänd självständighet för ett enat arabiskt rike i Mellanöstern i enlighet med de brittiska löftena i McMahon-Hussein-korrespondensen. På Pariskonferensen 1919 ledde Faisal den arabiska delegationen och försökte där säkra de hashemitiska anspråken. Han kom även överens med Sionistiska Världsorganisationens ledare Chaim Weizmann om samarbete för en judisk stat bredvid ett enat arabiskt rike under den hashemitiska kronan. Britterna övergav dock Faisal i fredsförhandlingarna då de enligt det hemliga Sykes-Picot-avtalet med Frankrike hade förpliktigat sig att dela upp hela Mellanöstern i olika inflytandesfärer mellan de två stormakterna.
Den amerikanska King–Crane-kommissionen lät undersöka folkopinionen i Syrien beträffande fransk kontroll över landet, som överväldigande avvisades, och folkviljan var även emot segrarmakternas förslag på att separera Palestina från resten av Syrien. Opinionen underströks efter val till Syriska nationalkongressen i maj 1919, som vanns av konservativa. Överenskommelsen med sionisterna och kompromissförsök med Georges Clemenceau gjorde dock mycket av befolkningen fientlig till Faisal som anklagades för att ha gett bort en stor del av det framtida syriska riket och övergivit folket till fransmännen.Sami Moubayed (2013). Syria and the USA: Washington's Relations with Damascus from Wilson to Eisenhower, I.B.Tauris, s.21-22. Syriska förhoppningar om att USA skulle stödja deras krav på självständighet gick om intet när den antikoloniale Woodrow Wilson drabbades av en stroke 1919.Eliezer Tauber. The Formation of Modern Syria and Iraq. Frank Cass and Co. Ltd. Portland, Oregon. 1995. Den 7 mars 1920 kröntes Faisal bin Hussein med godkännande av Nationalkongressen i all hast till kung av Syrien.Zeine N. Zeine. Struggle for Arab Independence: Western Diplomacy and the Rise and Fall of Faisal’s Kingdom in Syria. Caravan Books. Delmar, New York. 1977. s.34 I de flesta delar av det nya riket var det emellertid den brittiska ockupationsmakten som hade den reella kontrollen. Den brittiska regeringen hade inga planer på att riskera skada relationerna med Frankrike och vägrade erkänna Faisal som kung.Sami Moubayed (2013). Syria and the USA: Washington's Relations with Damascus from Wilson to Eisenhower, I.B.Tauris, s.18-20.
Vid San Remokonferensen 1920 beslutades det att provinserna i Osmanska Syrien i stort skulle delas upp i två delar, nominellt under Nationernas förbund som så kallade klass A-mandat. Ansvaret för de norra delarna gavs till Franska republiken medan de södra delarna blev ett mandat under Storbritannien. Nyheten fick den nytillträdda syriska regeringen under Hashim al-Atassi att förbereda sig på krig. General Henri Gouraud ställde ett ultimatum till Faisal: Underkastas fransk överhöghet eller abdikera. Faisal accepterade fransmännens krav men krigsministern Yusuf al-Azma vägrade och i det fransk-syriska kriget krossades det kortlivade kungadömet. Faisal sändes i exil och Frankrikes mandaträttigheter bekräftades i freden i Sèvres i augusti 1920.
Upprättandet av mandatstyret miniatyr|General Gouraud utropar bildandet av staten Storlibanon år 1920. Området som tilldelats Frankrike att som mandatärmakt förvalta splittrades i ett antal stater enligt religiösa linjer vilket fransmännen trodde skulle underlätta kontrollen över lokalbefolkningen och minska spänningarna mellan folkgrupperna. Istället möttes de med nästan universellt motstånd vid intåget 1920 och väpnade uppror pågick ända fram till 1923. Ursprungligen hade den franska regeringen planerat att skapa tre religiöst baserade stater; en alawitisk i norr, en sunnimuslimsk i mitten och en drusisk i söder.http://countrystudies.us/syria/9.htm Istället slog man samman de i huvudsak kristna områdena kring Libanonberget med kringliggande områden med muslimsk majoritet i en ny stat under kristet styre, Storlibanon, medan de flesta muslimer ville fortsätta vara del av Syrien. Resten av Syrien delades i fyra semiautonoma territorier, också på religiös basis. Dessa nya spänningar som den franska splittringspolitiken gav upphov till skulle senare utmynna i Libanonkrisen 1958 men också få dramatiska konsekvenser vad gäller synen på nationell och religiös identitet i Syrien och Libanon efter självständigheten; bland annat främjades inte arabisk nationalism utan istället stärktes regionala och religiösa lojaliteter.
1922 bildades ett löst administrativt förbund mellan Aleppo, Damaskus och Alawitstaten kallat Syriska federationen med en gemensam centralregering. 1923 lät överkommissarien general Maxime Weygand regionala val hållas i alla ingående stater, men de bojkottades av många syrier och ansågs i allmänhet vara riggade till fördel för franskvänliga grupper.Khoury, Philip S. "Syria and the French Mandate: The Politics of Arab Nationalism, 1920-1945." Princeton: Princeton University Press, 1987. 1924 upplöstes federationen då en vänsterregering tog makten i Paris som gjorde vissa eftergifter till nationalisterna genom att slå samman staterna Aleppo och Damaskus i en ny enhet kallad Staten Syrien.
Uppror och nationalism miniatyr|Damaskus i lågor efter en fransk flygräd. Fotografi från 1925. De syriska nationalisterna försökte gång på gång förgäves förhindra splittringen av landet men myndigheterna slog våldsamt ner alla uppror. Samtidigt införde fransmännen enligt kolonialt mönster en assimileringspolitik i Syrien där franska blev obligatoriskt språk i skolan, elever tvingades sjunga Marseljäsen och franska bankirer som representerade moderlandets intressen tog över den lokala ekonomin. Tidningar censurerades, politiska partier förbjöds och medborgerliga rättigheter uteblev.
År 1924 blev general Maurice Sarrail överkommissarie för mandatområdet och införde genast ett strikt auktoritärt styre i alla ingående stater. 1925 bröt så det stora syriska upproret ut efter en drusisk resning mot mandatstyret som snabbt spred sig till de övriga staterna. Druserna hade tröttnat på överbeskattning och tvångsarbete som fransmännen påtvingade bondebefolkningen, men den delegation de hade sänt till Sarrail för att klaga hade plötsligt blivit fängslad. Tusentals civila omkom när franska trupper bombarderade Damaskus och i början av 1926 hade revolten krossats, den drusiska adeln underkastats och nationalisternas ledare antingen avrättats eller gått i exil. I Frankrike beskrevs upproret som ett våldsutbrott av ociviliserade vildar och banditer medan det av nationalisterna sågs som en avgörande strid mot en utländsk ockupationsmakt. Nationalisterna bad Nationernas förbund år 1926 att ge Syrien självständighet men fick inget gehör. General Sarrail tvingades emellertid avgå som överkommissarie redan 1925 och kallades hem till Frankrike. Han ersattes på posten av Henry de Jouvenel.
Självständighetskampen på 1930-talet miniatyr|Generalstrejken som bröt ut år 1936 ledde till självständighetsförhandlingar. Med tiden hamnade en allt större del av den lokala ekonomin under franska monopol, samtidigt som synnerligen höga skattepålagor på befolkningen gick till att finansiera en ineffektiv statsapparat. Den utlovade ekonomiska utvecklingen uteblev helt och delar av ekonomin stagnerade. Den hemliga polisen ingrep systematiskt mot all opposition. Mot 1930-talets mitt nådde det folkliga missnöjet åter sin kulmen samtidigt som upprätthållandet av mandatstyret uppgavs kosta den franska staten runt 160 miljoner franc årligen. Efter att myndigheterna slagit till mot företrädare för självständighetspartiet Nationella blocket och stängt dess kontor i Damaskus inleddes på våren 1936 en generalstrejk i hela Syrien. Ekonomin lamslogs helt varpå flera partiföreträdare skickades i exil och flera tusen invånare greps. Ett dussintal demonstranter sköts ner av soldater på gatorna och i Syriens grannländer uttryckte man sin vrede mot Frankrike. Den politiska vänstern i Frankrike uttryckte hård kritik mot hanteringen av strejken och efter parlamentsvalet i maj samma år tillträdde en vänsterregering i Paris som inledde förhandlingar med de syriska nationalisterna under ledning av Hashim al-Atassi om framtida självständighet.
Enligt självständighetsfördraget som skrevs under i september 1936 skulle Syrien erkännas som en självständig republik i förbund med Frankrike, som därefter skulle begränsa sin militära närvaro i landet. I Paris fanns dock på flera håll en motvilja mot att släppa taget om Syrien samt en oro för att ett fientligt sinnat Tyskland skulle kunna vinna inflytande i Främre Orienten. Därför ratificerade fransmännen aldrig självständighetsfördraget. Åren som följde fortsatte mandatärmakten att diktera villkoren för det politiska livet och lät till och med dra om territorialgränserna, genom att separera den nordvästra regionen Alexandretta, sedermera Staten Hatay, från det övriga Syrien och till slut låta hela området avträdas till Republiken Turkiet.
Krig och självständighet
miniatyr|Australiensiska infanterisoldater i Beirut. Fotografi från 1941. När Europa stod på randen till krig skärpte Paris åter den politiska och ekonomiska kontrollen över mandatområdet. Hashim al-Atassi hade i december 1936 valts till Syriska republikens president med förhoppningar om att självständighetsavtalet skulle efterlevas, men till slut stod det klart att så inte skulle ske och han avgick den 7 juli 1939. Överkommissarie Gabriel Puaux införde några dagar senare officiellt direktstyre i Syrien, upphävde författningen och upplöste parlamentet. I Libanon infördes direktstyre i september samma år. Sedan Hatay formellt annekterades av Turkiet i juni 1939 hade de syriska nationalisternas folkliga stöd allvarligt försvagats. Nu hade de definitivt misslyckats i sina försök att på diplomatisk väg frigöra landet från Frankrike.