Ängshuggorm (Vipera ursinii) är en art inom familjen huggormar och som förekommer, om än både sällsynt och fragmenterat, över stora delar av Syd- och Sydösteuropa.
Utseende Ängshuggormen räknas som Europas minsta huggorm med en längd mellan 35 och 60 cm. Honan är i regel större än hanen. Kroppens ovansida har en grå över brunaktig till gulaktig grundfärg med ett mörkt sicksackband med svarta kanter längs ryggen och mörka fläckar längs sidorna. Buken är svart till mörkgrå, i undantagsfall rödaktig, och ofta med ljusgrå fläckar. Sicksackbandet är ofta omgivet av ett ljusare fält.
Ekologi Arten föredrar habitat som glesbevuxna ängar och sluttningar. I högre terräng kan den uppträda på klippiga, torra sluttningar, högstäpper och ängar, medan individer i låglänta områden förekommer på stäpper, sandmarker, både torrängar och våtängar samt ibland på rena våtmarker. Arten kan gå upp till 2 500 meters höjd.
Ängshuggormen är en skygg, fredlig och endast svagt giftig orm; bett ger vanligtvis bara lokala symptom som svullnad, lättare smärta och ibland rodnad och/eller blåmärken. Symptomen avklingar mellan 12 timmar och 2 veckor, och det är sällsynt som de bitna behöver läkarvård. Behandling med motgift förekommer sällan.
Fortplantning Parningstiden varar mellan april och maj. Arten är levandefödare; de 4 till 8, sällsynt upp till 18 ungarna föds under augusti till september.
Föda Födan består främst av större hopprätvingar som syrsor och vårtbitare; den tar också smågnagare som unga möss, ödlor, spindlar och skalbaggar. Ryggradsdjur tas främst tidigt under säsongen, och leddjur under sommaren.
Ett exempel på föda kan utgöras av en undersökning som gjordes mellan 1987 och 1989 i italienska Appeninerna av två italienska forskare. Den var för liten för att vara statistiskt säkerställd, men ger ändå en översikt över ängshuggormens matvanor. Främsta födan för de längre individerna (över 28 cm) var hopprätvingar (framför allt markgräshoppor, men även vårtbitare), samt i mindre utsträckning ungar av smågnagare, småfåglar (boungar av vattenpiplärka), mindre ödlor (som bland annat murödla), spindeldjur (lockespindlar) och skalbaggar (ett fynd). Mindre individer (under 28 cm) livnärde sig även de på hopprätvingar, därefter spindeldjur, och i mindre utsträckning lockespindlar (ett fynd) och larver av asbaggar (ett fynd).
Utbredning och taxonomi Artens taxonomi är mycket omdebatterad. Tidigare ansågs utbredningsområdet sträcka sig från Centraleuropa till Centralasien, men numera (åtminstone från 2013) anser de flesta forskare anser att de(n) centralasiatiska underarten/underarterna inte ingår i V. ursinii-komplexet. Även taxonen Vipera graeca och Vipera renardi brukar räknas som egna arter. Enligt detta synsätt indelas arten i följande underarter: Vipera ursinii ursinii med förekomst i Italien och Frankrike; Vipera ursinii macrops – Bosnien-Herzegovina, Montenegro, Nordmakedonien och norra Albanien; Vipera ursinii moldavica – troligtvis Rumänien och osannolikt Bulgarien, där hela arten emellertid antas vara regionalt utdöd; Vipera ursinii rakosiensis – Ungern, osannolikt Bulgarien (se ovan angående Vipera u. moldavica; tidigare förekomster i Rumänien och Österrike är förmodligen utdöda. Vissa forskare betraktar arten Vipera eriwanensis som en synonym till någon eller några av underarterna ovan.
Utbredningsområdet är kraftigt fragmenterat, och ängshuggormen är ingenstans vanlig.
Status IUCN kategoriserar arten globalt som sårbar, och populationen minskar. Främsta orsaken är övergången till ett modernt, högintensivt jordbruk, framför allt på lägre höjder. Ett ytterligare hot är habitatförstöring genom skogsplanteringar och turistindustri med uppförande av vintersportanläggningar.
Källor
Externa länkar
Kategori:Kräldjur i palearktiska regionen Kategori:Huggormar Kategori:Vipera