Vår- och höstperioden (春秋時代) är en period i Kinas historia som löper från 770 f.Kr. till 481 f.Kr. och utgör den första delen av Östra Zhoudynastin. Hägerdal, Hans, Kinas historia, Historiska Media, Lund, 2009, s. 47. Namnet kommer från krönikan Vår- och höstannalerna, som med sina kommentarer är den viktigaste källan för forskning om perioden.
Alternativ tidsomfattning Historiker har olika åsikter om vilken period som bör omfattas inom begreppet Vår- och höstperioden. Med traditionell definition räknades perioden från år 770 f.Kr då Kung Ping tillträdde vilket också var övergången till Östra Zhoudynastin. Vår- och höstannalerna täcker dock bara in tiden från tillträdandet av Hertig Yin av Lu, 722 f.Kr.)
Periodens slut räknas av en del historiker till upplösningen av riket Jin. Försvårande för denna definitionsmodellen är att upplösningen skedde i flera steg från 453 f.Kr, 403 f.Kr. till 376 f.Kr. En vanlig definition enligt andra historiker är att periodens slut sammanfaller med slutet av Vår- och höstannalerna, som sträcker sig till fjortonde regeringsåret för Kerig Ai av Lu, 479 f.Kr, alternativt till år 481 f.Kr.
Hovets makt urholkas Perioden började när Zhou-hovet under tryck från barbarstammar tvingades överge sin ursprungliga huvudstad nära nuvarande Xi'an och flytta till en ort nära nuvarande Luoyang. Händelsen kom att urholka vasallernas respekt för kungen, och de regionala furstarna blev med tiden allt mer självsvåldiga. Den förste som gick i öppen konflikt med kungen var hertig Zhuang av Zheng (en av feodalstaterna), som ansåg sig förorättad av att kungen inte gett honom ett ämbete som speglade att Zheng efter flytten blivit granne med huvudstaden och därmed kungens främsta beskyddare. Efter olika diplomatiska turer genomförde kungen en "straffexpedition" mot Zheng, som slutade i katastrof där kungen själv sårades. Efter denna händelse började hertigarna och markiserna på allvar att leva sina egna liv, med många blodiga krig sinsemellan, helt obekymrade av vad hovet tyckte om saken.
De fem krigsherrarna Kungen hade mandat att bland sina vasaller utse en krigsherre, "ba", som skulle vara den främste verkställaren av kungens vilja. Denna möjlighet kom att användas flitigt under Vår- och höstperioden eftersom kungen i praktiken saknade en egen armé. Tanken var att krigsherren på kungens uppdrag skulle kuva de stridande furstarna och få ett slut på inbördeskriget. Dock var det sällan kungen kunde utse den han själv tyckte bäst om; i praktiken var han tvungen att utse den militärt starkaste fursten till krigsherre, och uppdraget blev därför snarare ett pris som vasallerna tävlade om än ett ämbete med någon makt i sig självt.
Kinesiska källor talar traditionellt om fem krigsherrar, men det finns två olika uppfattningar om vilka fem som egentligen ska avses med begreppet. Totalt finns sju kandidater: Hertig Huan av Qi (reg. 685–643 f.Kr) Hertig Xiang av Song (reg. 650–637 f.Kr) Hertig Wen av Jin (reg. 636–628 f.Kr) Hertig Mu av Qin (reg. 659–621 f.Kr) Kung Zhuang av Chu (reg. 613–591 f.Kr) Kung Helü av Wu (reg. 514–496 f.Kr) Kung Goujian av Yue (reg. 496–465 f.Kr)
Namnen i fetstil inkluderas alltid. Däremot råder delade meningar om huruvida man ska betona de etniskt kinesiska staterna Song och Qin eller "barbarstaterna" Wu och Yue. De tidigaste representanterna för respektive skola är filosofen Xun Zi som förordar Wu och Yue och historikern Sima Qian som förordar Song och Qin. Senare generations historiker ansluter sig i stort sett till någon av dessa två ståndpunkter, om än ibland med lättare variationer.
Tidiga vår- och höstperioden (771–685 f.Kr) Efter att Zhouhuvudstaden Haojing plundrats av Markisen av Shen och Quanrongfolket tvingades Zhoudynastin flytta sitt hov österut till Wangcheng vid gula flodens dal där de var närmare sina huvudsakliga allierade i provinserna Jin och Zheng.Hsu, Cho-yun (1990), "The Spring and Autumn Period", in Loewe, Michael; Shaughnessy, Edward L (eds.), The Cambridge history of ancient China: from the origins of civilization to 221 BC, Cambridge University Press, sid. 545–86 Zhoudynastin var dock kraftigt försvagad och de tvingades förlita sig på sina vasaller för skydd. Zhourikets områden hade efter förlusten av västra Kina minskat kraftigt och de kunde inte längre försörja sin armé, rikets skydd blev därmed mer och mer beroende av vasallstaterna. 770 f.Kr. kröntes prins Yijiu till kung Ping av Zhou och under hans tid förlorade Zhoudynastin allt mer makt.Shaughnessy, Edward L (1990), "Western Zhou History", in Loewe, Michael; Shaughnessy, Edward L (eds.), The Cambridge history of ancient China: from the origins of civilization to 221 BC, Cambridge University Press, sid. 292–351 Till slut var dynastin endast kejsare till namnet och riket bestod i sig av till stort sett självständiga stadsstater. Fler och fler riken gjorde sig inofficiellt självständiga från Zhoudynastin och de flesta av dem blev små stadsstater bestående av en stad med sitt närområde men de stater som låg i utkanten av riket med möjlighet att expandera utåt växte sig sakta mäktigaLewis, Mark Edward (2000), "The City-State in Spring-and-Autumn China", in Hansen, Mogens Herman (ed.), A Comparative Study of Thirty City-State Cultures: An Investigation, 21, Copenhagen: The Royal Danish Society of Arts and Letters, sid. 359–74. Totalt skall Zhouriket ha förvandlats till 148 småriken varav 128 skulle komma att erövras av andra riken under vår- och höstperioden. Under perioden var Kina endast enat till namnet och ständiga maktkamper och intriger pågick.
Zheng bryter med hovet 717 f.Kr. begav sig hertig Zhuang av Zheng till huvudstaden för en audiens med kung Huan. Under mötet kände Zhuang att han inte behandlades med den respekt han förtjänade som Zhoudynastins närmsta vasallstat och huvudsakliga beskyddare. Detta ledde till att en klyfta började uppstå mellan honom och kung Huan. 715 f.Kr. blev Zheng inblandade i en gränskonflikt med Lu gällande Xufälten. Fälten hade givits till Lu av kung Huan för att producera offergåvor för riterna vid Taiberget. Zhuang ansåg dock att Xu bara var ett landområde som egentligen borde tillhöra hans stat och konflikten ansågs av hovet som en grav kränkning av Zhoudynastins beslut och vilja.Pines, Yuri (2002), Foundations of Confucian Thought: Intellectual Life in the Chunqiu Period (722–453 BCE), University of Hawaii Press
Vid 707 f.Kr. hade relationerna mellan Zhengstaten och Zhoudynastin blivit så dåliga att kung Huan ledde en straffexpedition mot dem. Zhuang svarade med att plundra Zhous områden och i slaget vid Xuge besegrades Huans armé av Zhuang och Huan själv sårades under striden. Zhengstaten var den första vasallstaten som helt öppet trotsade kungamakten och slaget vid Xuge anses vara startskottet för de århundraden av krig som följde under Vår- och höstperioden. Zheng ansågs vara den mäktigaste staten i riket fram tills 701 f.Kr. när Zhuang av Zheng dog. Under 600-talet f.Kr. var situationen i riket kaotiskt och Zhoukungen började utse krigsherrar bland sina vasaller som skulle agera som kungens hand och rikets främsta beskyddare.
De fem krigsherrarnas tid (685–591 f.Kr.)
Qi (685–643) Den förste krigsherren kom att bli hertig Huan av Qi. Huan hade tillsammans med sin statsminister Guan Zhong reformerat den redan innan mäktiga handelsstaten Qi och gjort den mer centraliserad. Staten bestod av 15 städer som i och med reformen kontrollerades av tre hertigar och sex ministrar (fem städer per hertig) och maktpositioner inom armén förenades med maktpositioner inom den civila sektorn. Reformen resulterade i att Qi kunde mobilisera sina resurser långt snabbare än de stater som var mer löst sammansattaHsu 1999, sid. 553–54.
667 f.Kr. Hade Qi utvecklats till den mäktigaste militära och ekonomiska faktorn i Kina och hertig Huan samlade ledarna från Lu, Song, Chen, och Zheng som utsåg honom till deras ledare. Därefter gav kung Hui av Zhou honom titeln Ba (krigsherre) och Huan fick därmed den kungliga makten över Kinas militära aktioner. Med sloganen "zun wang rang yi" (Stöd kungen och fördriv barbarerna) började Haun genast sitt arbete. Hans första handling var att ingripa i en intern maktkamp i Lu. 664 f.Kr. skyddade han Yang från invaderande Rong-nomader. 660 och 659 f.Kr. skyddade han staterna Wei och Xing när de invaderades av Di-nomader från norr och han placerade sedan trupper i staterna för att skydda dem från vidare anfall. Huans sista krigståg var en kampanj mot staten Cai som erövrades. Därmed förhindrade Huan Chustatens expansion norrut.Lewis, Mark Edward (2000), "The City-State in Spring-and-Autumn China", in Hansen, Mogens Herman (ed.), A Comparative Study of Thirty City-State Cultures: An Investigation, 21, Copenhagen: The Royal Danish Society of Arts and Letters
643 f.Kr. avled Huan och fem av hans söner började genast strida inbördes om makten i staten. Detta försvagade Qi så mycket att titeln Ba togs ifrån dem och positionen som krigsherre skulle därefter vara tom i tio år.
Song (643–637 f.Kr) I och med inbördeskriget i Qi beslutade sig hertig Xiang of Song för att försöka ta titeln som krigsherre, möjligen med syfte att återställa Shangdynastin till makten. Han höll ett fredsmöte med de andra mäktiga staterna liksom Huan gjort och började utföra en aggressiv utrikespolitik. Hertig Xiangs drömmar om att bli krigsherre nådde dock sitt slut när han, mot sina rådgivares vilja, anföll det mäktiga och långt större Chu. Songs armé besegrades av dem i slaget vid Hong 638 f.Kr. och Xiang själv avled året efter i sviterna av de skador han fått under slaget. Efter Xiangs död använde Songstaten sig av en mycket fredligare utrikespolitik som passade bättre för statens storlek.Zuo Zhuan; Duke Xi years 18–23
Xiang utsågs aldrig officiellt till krigsherre av Kinas konung och han står därmed inte med på vissa listor över krigsherrarna.
Jin (636–628 f.Kr.) Hertig Wen av Jin fick makten i staten 636 f.Kr. och gynnades av de reformer som hans far Xian av Jin utfört. Xian hade centraliserat staten och avrättat de släktingar som skulle kunna hota Wen's plats på tronen. Han hade även erövrat 16 småstater som låg nära Jin samt delar av Rong- och Di-folkens land. Jin var därmed en väldigt mäktig och sammanhållen stat vid Wens tillträdande av tronen. 635 f.Kr. hjälpte Wen kung Xiang av Zhou i en maktkamp och han belönades för detta med strategiskt viktiga områden nära Chengzhou.
Wen vände sedan mot den mäktiga Chu som än en gång börjat expandera norrut och med en alliansarmé bestående av Qi, Qin, and Song besegrade han dem i slaget vid Chengpu (632 f.Kr.). För sin seger över den annalkande Chuarmén utsåg kung Xiang Wen till stridsherre. Wen avled 628 f.Kr. och hans död resulterade i konflikter mellan de kinesiska vasallstaterna. Småstaterna som utgjorde en buffert mellan Jin och Chu förvandlades till konstanta slagfält och Qi och Qin började även de anfalla Jin och dess allierade.
Qin (628–621 f.Kr.) Hertig Mu av Qin hade blivit härskare i Qin 659 f.Kr. och hade sedan bildat en allians med Jin genom att gifta bort sin dotter till Wen av Qin. 624 f.Kr. hade han erövrat Rong-folket och med dess krigare i sin armé var han nu den mäktigaste hertigen i Kina. Han utförde sedan flera kampanjer mot sina tidigare allierade Jin men utsågs aldrig till krigsherre vare sig av de andra staterna eller av Zhou-kungen. Därmed är han inte alltid med i listorna över krigsherrar från vår- och höstperioden.
Chu (613–591 f.Kr.)