Krigseuforin 1914 syftar på den stämning som rådde på flera håll i Europa vid första världskrigets utbrott. I flera länder gick stora folkmassor ut på gatorna för att stödja det egna landets krigsinsats. Bakom kulisserna hade statsledningarna varit allvarligt oroade för att den allmänna opinionen skulle vara motståndare till krig. Krigseuforin 1914 berodde till stor del på rädsla för andra, aggressiv nationalism och okunnighet om de fasor och umbäranden ett modernt krig skulle medföra.
Bakgrund miniatyr|250px|Tyskland berett till strid. Germania av Friedrich August von Kaulbach. Trots all påverkan, med syfte att få befolkningen att följa respektive lands ledare, var makthavarna inte säkra på att så skulle bli fallet. Fredsrörelserna hade växt parallellt med den tilltagande rustningsspiralen. Den internationella arbetarrörelsen var krigsmotståndare och hade 1907 bundit sig för en internationell generalstrejk mot kriget.E.J Hobsbawn, Imperiernas Tidsålder,
Veckorna före krigsutbrottet hölls massmöten mot krig och militarism i många länder. För att motverka antikrigspropaganda hade till exempel de franska myndigheterna gjort en lista, Carnet B med bland annat fackföreningsfolk, pacifister och antimilitarister som skulle arresteras vid ett eventuellt krigsutbrott.Keith Wilson, Decisions for War, 1914 Man befarade att 5-13% av de värnpliktiga skulle låta bli att infinna sig.
Krigsmotståndare var inte säkra på att kriget skulle gå att hindra. Vänsterpolitiker som Jaurès, Bebel och Brailsford förmodade att massorna skulle följa sina ledare om de trodde att fienden hade anfallit fosterlandet, eftersom individerna oberoende av klass även upplevde sig tillhöra sitt land.C.J. Bartlett, The Global Conflict,
Myndigheterna i varje land insåg också att mobiliseringen skulle fungera bättre om alla trodde sig gå ut i försvarskrig. Politikerna gjorde stora ansträngningar för att det skulle se ut så, oavsett om detta var sant eller inte. Franska regeringen var medveten om att den internationella och inhemska opinionen måste se Tyskland som angripare, om det skulle gå så långt som till krig. Därför undvek de franska politikerna att direkt provocera Tyskland. Trots riskerna, höll regeringen tillbaka den franska militären för att inte tyskarna skulle kunna konstruera en rimlig krigsorsak. När Tyskland förklarade krig behövde den franska ledningen inte själva förklara krig för att uppfylla villkoren i alliansen med Ryssland.
Tyska beslutsfattare insåg samma sak. När kronprinsen 1908 sade att ett krig skulle kunna lösa Tysklands interna problem svarade generalstabschefen Moltke d.y. att "folket skulle kunna revoltera mot ett kabinettskrig" och 1913 varnade Moltke sin österrikiske kollega att "det måste se ut som om slaverna börjar". När Tyskland angrep Belgien fick Storbritannien den krigsorsak som kunde ena opinionen.
Krigsutbrottet 250px|thumb|Regemente i Lübeck augusti 1914 miniatyr|Franska kyrassiärer i Paris augusti 1914 När stormakterna väl gått ut i krig mot varandra bröt krigseuforin fram och löftena om fred bröts. Inkräktarna fördömdes överallt. Europas stora arbetarpartier slöt upp bakom sina regeringar och borgfreder förklarades.
Klädd i grå fältuniform talade Vilhelm II i Berlin till jublande massor: "Ödet har drabbat Tyskland. Avundsjuka människor på alla sidor om oss har tvingat oss till försvar av vårt land. Vi har tvingats gripa till svärdet…" Han sa också "Jag känner inga partier mer, jag känner bara tyskar".
Tyskarna skall i augusti ha skrivit en och en halv miljon krigsdikter i patriotisk entusiasm.Svante Nordin, Filosofernas Krig, Christian von Krockow, Ett tyskt århundrade, Thomas Mann skrev att "måste man inte vara tacksam för det fullkomligt oväntade, att tillåtas uppleva så stora ting", till sin bror Heinrich, som var en av de få som i augusti 1914 hade motsatt åsikt. Adolf Hitler skrev senare att han inte skämdes för att medge att han var gripen av stundens entusiasm. Han skrev vidare att "jag sjönk ner på knä och tackade himlen av mitt fulla hjärta för nåden att få leva i en sådan tid".John Keegan, Det första världskriget,
S:t Petersburg greps av krisfeber efter beskedet om mobilisering och "ökade nästan till delirium" sedan det stod klart att Storbritannien gått in i kriget på Rysslands sida.
I Frankrike ställde socialister, revolutionärer och fackföreningar upp när fosterlandet var i fara. Arresteringslistan behövde inte användas. När tågen med mobiliserade soldater lämnade Paris sjöng tusentals människor Marseljäsen och kvinnor slängde slängkyssar och blommor mot tågen. Apollinaire skrev om kriget som fest och skönhetsupplevelse, om granaternas fyrverkeri av lysande eldar mot natthimlen. Man dansade på gatorna i Wien och London.
Att det dokumenterade jublet på gatorna inte var en del i staternas propaganda kan förstås när antalet befarade desertörer jämförs med antalet verkliga desertörer. Franska myndigheter hade befarat 5-13 % desertörer vid mobiliseringen, men det blev bara 1,5 % i Frankrike. Ryssarna hade befarat 1 miljon desertörer och det blev bara några tusen. I England, som inte hade allmän värnplikt, kom 750 000 frivilliga till värvningskontoren de första åtta veckorna och 1 miljon till de följande åtta månaderna.
Orsaker till krigseuforin Nedan följer ett antal orsaker till det folkliga stödet för sitt lands krigföring.
Känslan av att vara hotad Stormakterna kände sig alla hotade under inledningen av 1900-talet. England hotades av Tysklands flottrustningar, Frankrike av Tysklands ekonomiska styrka och stora folkmängd, Österrike-Ungern av inre splittring och Tyskland av den snabba ekonomiska utvecklingen i Ryssland. En kapprustning startade och militärutgifterna i Europas länder ökade med 50% från 1909 fram till krigsutbrottet.Neiberg, Michael S. Första världskriget, del 1: Västfronten 1914-1916 (2008) , s. 15 Obalanserade uttalanden från hög nivå ledde till osäkerhet om speciellt Tysklands avsikter gentemot grannländerna.
Omvänt tilltog rädslan för Ryssland i Tyskland. Tyska militära och politiska kretsar såg det som speciellt positivt om ryssfobi spred sig bland socialdemokraterna. Det var bra för den nationella enigheten i krig om det såg ut som om tsar och slaver gått till attack. Man kan inte påstå att alla de som spred rädslan via pressen var manipulativa. Många var fångna i sin egen propaganda. Den tyska statsledningen började luta mot att ett tidigt preventivt krig mot Ryssland var att föredra framför ett senare, som man trodde, oundvikligt krig mot ett ekonomiskt och militärt starkare Ryssland.
Tron på ett kort krig Allmänt trodde européerna på ett kort krig som skulle pågå några månader eller kanske bara några veckor. Den moderna staten antogs inte klara ett långt krig. Vapnen hade blivit så effektiva och hemska, och kriget så förödande och kostsamt, att det inte skulle kunna hålla på länge. Tron på det korta och segerrika kriget tog sig i augusti uttryck som löften från makthavarna att soldaterna skulle "vara hemma till jul",Paul Kennedy, The Rise and Fall of Great Powers, eller "när löven faller".
Det ekonomiska samarbetet inom Europa fungerade väl 1914. Alla insåg att ett storkrig skulle vara ekonomiskt vansinne. 1910 hade en bok av Norman Angell "The Great Illusion" blivit en storsäljare. Det var en analys av staternas ekonomiska beroende. Konsekvenserna av ett krig skulle för den internationella kreditmarknaden bli så allvarliga att ett eventuellt krig med nödvändighet skulle bli kort eller helt förhindras. Tesen mottogs och accepterades med stor tillfredsställelse av den industriella och kommersiella eliten. Angell framhöll att "det måste finnas ömsesidig tillit till att alla parter fullgör sina åtaganden, annars skulle hela delar av systemet rasa samman. Detta visar att moralen i själva verket inte är grunden för självuppoffring utan på en upplyst egennytta och en bättre förståelse för alla de faktorer som binder oss samman".
Varje opartiskt studium av affärspressen, av affärsmännens privatbrev, affärskorrespondens och offentliga uttalanden, som representanter för banker, handel och industri, visar entydigt att majoriteten bland affärsmännen ansåg att freden var det tillstånd som passade dem bäst. Med undantag för vapenfabrikanterna bör inte kapitalisterna hyst någon större önskan att rubba freden, vilken de insåg vara grunden för deras välstånd och expansion.
Det fanns röster som inte trodde på det korta kriget men de hade ringa inflytande på utvecklingen 1914. Lord Kitchener trodde kriget skulle ta tre år.
I ett kort krig blir en snabb mobilisering viktigare än diplomati. Snabba beslut baserade på noggranna mobiliseringsplaner skulle bli avgörande. Den som tvekade kunde hamna i ett hopplöst underläge. På så sätt blev också tron på det korta kriget en viktig orsak till krigets utbrott.
Okunnighet om det moderna krigets verklighet thumb|Tysk affisch med riddare från 1915 av Fritz Boehle. 1815 inleddes en fredlig period i Europa efter de förödande Napoleonkrigen i samband med franska revolutionen, därför hade få européer några egna erfarenheter från större krig 1914. De krig som ägt rum hade varit korta (rysk-japanska kriget) och avlägsna (boerkriget). Sedan 1871 hade det rått fred i Europa om man undantar Balkan. I kolonialkrigen var européerna så överlägsna med sina kulsprutor att till exempel Frankrike bara förlorade i snitt 8 officerare om året varav hälften i nuvarande norra Vietnam under den imperialistiska perioden 1871-1908. Samtidigt hade vapenutvecklingen och kapprustningen varit enorm. Sammantaget var det få som riktigt förstod vad ett modernt krig innebar. Makthavarna gjorde det inte och det gjorde ej heller befolkningarna.
Det fanns krigs- och rustningsmotståndare men de satt inte i beslutande ställning. Det fanns också personer som hade en realistisk föreställning om det moderna kriget och dess effekter. Den polske bankiren Ivan Bloch gav 1898 ut boken Framtidens krig i tekniskt, ekonomiskt och politiskt hänseende där han hävdade att det eventuellt kommande kriget skulle bli ett utnötningskrig vilket skulle sluta i ekonomisk kollaps och revolution om det inte avslutades i tid.
Den unge Winston Churchill höll 1901 ett tal i underhuset där han sa: "Men nu, när stora folk av upprörda och förbittrade individer eggas mot varandra, och där vetenskapen och civilisationen svept undan allt som kunnat lindra deras raseri, kommer ett europeiskt krig sluta i de besegrades ruin och de segrandes knappast mindre fatala utmattning. Demokratin är mer hämndlysten än kabinetten. Folkens krig kommer att vara hemskare än kungarnas".
Betonandet av kamp Flera orsaker samverkade för att driva fram en fascination för kampen under decennierna för 1914.
Preussens framgång att ena de tyska småstaterna med "Blod och Järn" 1871, efter att den tyska liberala borgerligheten hade misslyckats med enandet 1848, påvisade behovet av starka välorganiserade arméer. Militarismen i sig ledde till ett betonande av kamp och nationalism.
Parallellt med militarismen kom Darwins framgångsrika teorier om evolutionen, via omtolkningar, att påverka uppfattningen om kampen. Mot Darwins vilja överfördes evolutionens idéer till samhällsplanet av socialdarwinisterna, vilka var speciellt starka runt 1900. Socialdarwinismens grundare Herbert Spencer myntade uttrycket "the survival of the fittest".John Kenneth Galbright, A History of Economics, Individer, samhällsklasser, samhällen kämpar med varandra och de starkaste lever vidare. Arvet betonades framför miljön. Den nya genetiska vetenskapen gav styrka till ärftlighetsbaserade argument. Ytterligare förenklingar ledde lätt till rasistiska idéer om de olika folkens för- och nackdelar. 1913 skrev den tyske generalen Bernhardi i boken "Deutschland und der nächste Krieg" att det rasmässigt bästa folket besegrar och ockuperar de underlägsna.