mini|Vanliga tornfalkar häckar ofta i byggadsnischer. mini|Hona av sparvhök med en duva som höken plockar, Bochums centrum. mini|Brun råtta och stadsduva vid en damm i Hamburg. Kulturföljare är djur och växter som drar nytta av människans förändrande åtgärder i landskapen. De följer därför människan i hennes levnadsområde.
Till de klassiska kulturföljarna – arter som gynnades av omfattande mänsklig avskogning under medeltiden och de därpå följande vegetationsmönstren (såsom odlad stäpp) – hör inte bara arter som är vanliga idag, såsom fälthare, åkersork, vildsvin, husmård, tvättbjörn och kålfjäril, utan även arter som återigen hotas till följd av att deras livsmiljöer begränsas av det intensiva jordbruket, exempelvis igelkott, europeisk hamster, rapphöna, vaktel, sånglärka och tofsvipa. Populationerna av typiska arter knutna till gårds- och bebyggelsemiljöer – såsom husmus, fladdermöss, ladusvala och hussvala, tornuggla, rödstjärt och husfluga – minskar också idag; svartråttan hotas av utrotning i Centraleuropa. Kråkan är en annan typisk kulturföljare i förortsområden.
Till urbana kulturföljare hör arter som ursprungligen levde på klippor och i grottor – där mänskliga byggnader fungerar som ”konstgjorda klippor” – såsom tamduva, tornseglare, kaja, tornfalk och svart rödstjärt, samt husspindel och källarspindel; arter som gråsparv, vilka behöver byggnader som skydd mot väder och vind i svalt tempererade klimat; och även invånare i uppvärmda inomhusmiljöer såsom husfluga, vägglus, husdammkvalster, kackerlacka, hussyrsa och silverfisk. Brunråttan är också en typisk urban art. Relativt nya kulturföljare är koltrast, ekorre och räv. Koltrasten har till exempel etablerat sig i mänskliga bosättningar först under de senaste 200 åren; dessförinnan var den en skygg skogsfågel. En annan ny kulturföljare är prärievargen, som förekommer i många storstäder i USA.
Referenser
Noter
Kategori:Ekologi