miniatyr|Bild 1. Del av J. Werwinghs geometriska avmätning av byskog och allmänning i Norrala från 1699 (Lantmäteriet, V37-1:3). De två gårdarna i Kungsgården ligger tomt i tomt vid korsningen av landsvägen från söder och kustlandsvägen Norrstigen från öster. I mitten på kartan löper Norralaån. Två kilometer öster om Kungsgården ligger vid samma å Norrala kyrka, som då var en av Norrlands tre medeltida klövsadelkyrkor. Infarten till vikarna upp mot Kungsgården spärrades i öster av försvarsanläggningar som har daterats till 1300-talet. Norrala kungsgård, belägen i kustsocknen Norrala (i nuvarande Söderhamns kommun i Hälsingland), var under medeltiden ett av de sex gods i det svenska Norrland vilka omnämns som en del av sveakungarnas Uppsala öd i början av 1300-talet. Gården var anlagd intill en större gravhög, troligen under den andra hälften av 1200-talet eller tidigt 1300-tal, och kallades därför tidigast ”Sydligaste högen” respektive ”Södra högen”. Beteckningen kungsgård är belagd först 1531. Kungsgården var hållpunkt för kronans kamerala förvaltning i södra Hälsingland och fungerade som uppbördscentral ännu vid 1500-talets mitt. Den var åtminstone tidvis centrum för tingsförhandlingar inom det lokala tingslaget för Norrala socken och dess annexförsamling Trönö, vid vilka hälsingefogden deltog. En medeltida urkund från ett ting vid 1300-talets slut visar att Norrala kungsgård åtminstone vid detta tillfälle varit gemensam tingsplats i några angelägna frågor som berörde alla de dåvarande norrländska kustlandskapen.
Förekomsten av en kungsgård i Norrala medförde ett behov av försvarsanordningar och magasinering av uppbörd. Detta förklarar sannolikt varför Norrala ägde en av de få medeltida klövsadelkyrkorna i Norrland och också varför omfattande försvarsanläggningar anlades vid havsinloppen till Norrala på 1300-talet.
Inrikespolitiskt spelade Norrala kungsgård en roll i frälsemannen Gustav Erikssons (Vasa) försök att vinna hälsingarnas stöd i kampen mot unionskungen Kristian II. I detta syfte reste han 1521 till Norrala kungsgård för att tala till de tillkallade hälsingarna. Något senare slöt hälsingarna upp vid hans sida.
Norrala kungsgård såldes 1560 till fogden Anders Sigfridsson (”Rålamb”) och hemmanets kamerala natur ändrades därigenom från att ha varit kronojord till skattejord. Efter dennes död 1581 innehades hemmanet av arvingarna till 1584. Detta år konfiskerade kronan kungsgården och lämnade den till skattebonden Jakob Sigfridsson från Hudik i Hälsingtuna som vederlag för att dennes hemman lagts under den nygrundade köpstaden Hudiksvall. Kungsgården, vilket blir godsets permanenta namn, kom sedan som skattehemman att ägas av Jakob Sigfridssons släkt i flera århundraden. På 1600-talet fungerade flera bönder efter varandra på Kungsgården som länsmän och gästgivare. 1684 delades kungsgården i två hemman. Kungsgården nr 2, där den ursprungliga kungsgården troligen stått, fungerade som gästgiveri under en period på 1700-talet. Genom senare klyvningar av dessa bägge gårdar uppstod byn Kungsgården, som på 1800-talet kom att bli socknens nav och centrum för såväl kommers som omfattande religiös väckelse. Flera av fastigheterna ägs fortfarande av ättlingarna till Jakob Sigfridsson.
Förekomsten av de tre kungsgårdarna i närheten av framträdande förhistoriska gravhögar i Hälsingland fick åtskilliga skribenter från 1700-talet och framåt att felaktigt se ett kronologiskt samband mellan kungsgårdarna och gravhögarna. I litteraturen från 1600-talet och framåt framställdes därför Norrala kungsgård som ett säte för småkungar i södra Hälsingland. Till grund för dessa uppfattningar låg den medeltida föreställningen att större delen av Norrland i förkristen tid utgjort ett eget kungarike Hälsingland.
Kungsgårdens samband Sambandet med det norrländska kungsgårdssystemet miniatyr|Bild 2. Kartan visar hur de norrländska husabyarna placerats med regelbundna mellanrum på eller invid gamla centralorter längs den förhistoriska kustlandsvägen Norrstigen under medeltiden. Norrala kungsgård, ”Sydligaste högen”, var den första kungsgård som resande norrut mötte efter att ha korsat den vida Ödmården-skogen som enligt Upplandslagen utgjorde Upplands nordgräns. (Gästrikland räknades då ännu till Uppland.) Norrala kungsgård nämns tidigast i Hälsingelagens konungabalk, som skrev ned senast på 1320-talet. Den räknas upp först i ordningen i redovisningen av Uppsala öd. (Uppsala öd var benämningen på det godskomplex som sveakungen förfogade över i kraft av sin ställning. Det är tidigast belagt på 1200-talet.) Listan inleds med ”Sydligaste högen” eller ”Hög längst i söder” (”sunnastä höghär”). Om namnet syftar på att denna hög var sydligast i förhållande till de andra ”kungsgårdshögarna” eller till de andra storhögarna i närheten av kungsgården i Norrala är oklart. De övriga norrländska kungsgårdarna var följande:
Hög i Sunded, nuvarande Kungsgården i Högs socken i norra Hälsingland); Hög på Norrstigen, som vanligen identifieras med den nutida byn Kungsgården i Jättendals socken i norra Hälsingland); Näs, det vill säga nuvarande Kungsnäs i Selångers socken (Medelpad); Norrstig i Säbrå socken i Ångermanland; ”Kutby” eller ”Kutuby” i Bjärtrå socken, också i Ångermanland.
Uppräkningen av de sex godsen avslutas med orden: ”Dessa gårdar må ingen byta eller sälja från kronan och ej heller något, som hör till dem.” Hälsingland är vid denna tid administrativt indelad i tre delar, tredingar: Alir, som finns belagt redan 1232 och som omfattade södra Hälsingland, Sunded, som omfattade norra Hälsingland, samt den nordligaste tredingen, som troligen var Medelpad. Norrala kungsgård var alltså det enda kronogodset i södra Hälsingland.
Norrala kungsgårds roll och funktion bör ses i samband med de övriga norrländska kronogods som uppräknas i Hälsingelagen, liksom det faktum att sveakungen ännu vid 1200-talets slut saknade självklar beskattningsrätt över Hälsingland. Regionen stod då närmast i ett tributmässigt förhållande till den svenska kronan. Så sent som 1317 markerade hälsingarna sitt oberoende genom att slå ihjäl konungsåren Lars Karlsson, den kunglige uppbördsman som hade rest runt i Hälsingland för att samla in tribut. Först 1331 finns ett definitivt belägg för att kungamakten då betraktade Hälsingland som en del av riket.
Det norrländska kungsgårdssystemet antas numera ha börjat anläggas under sent 1200-tal eller tidigt 1300-tal som ett led i den svenska kronans strävan att skaffa sig ökad kontroll över dessa då självständiga områden. Det är möjligt att kungsgårdarna funnits redan före 1320-talet, då de uttryckligen nämns som Uppsala öd i Hälsingelagen. De har i så fall snarast fungerat som obefästa utbytesplatser.
Det har tidigare antagits vad lokaliseringen av Hälsinglands kungsgårdar beträffar att den haft ett samband med de havsvikar som sträckt sig in till de tre kungsgårdarna i landskapet, med ett avsmalnat, trångt sund följt av ett sjöliknande lugnvatten i de gamla huvudbygderna. Det skulle i så fall vara dessa som varit de ursprungliga ”halsar” som legat till grund för namnet Hälsingland. Landskapsnamnet kan mycket väl återgå på havsvikarna, men de topografiska kartorna visar att denna bild av havsvikarnas utsträckning vid den tid kungsgårdarna anlades inte stämmer – kungsgårdarna har inget påvisbart sammanhang med strandförskjutningsförloppet. Placeringen har i stället sannolikt varit betingad av flera faktorer: närhet till äldre tingsplatser (se nedan), närhet till kustlandsvägen samt tillgång till bördig mark på de uppgrundade fjärdarna.
En särskild grupp gårdar bland de mellansvenska Uppsala öd-godsen kallades husabyar. Det framgår inte tydligt vilken funktion och historia de haft som kategori betraktad utifrån de fåtaliga beläggen. Traditionellt har de dock uppfattats fungera som centrum för kronans regionala eller lokala förvaltning under tidig medeltid. De ska ha spelat en viktig roll i skatteuppbörden, vid tingsförhandlingar och gästning av sveakungarnas ämbetsmän. De sex norrländska kungsgårdarna betraktades av kronan som husabyar, att döma av Hälsingelagens stadgande: ”Nu kommer konungens brev eller bud till landet. Då skall länsmannen skära upp budkavle, fyra från varje husaby. De skola gå framåt och icke tillbaka.” Hälsingelagen benämner visserligen inget av de uppräknade norrländska Uppsala öd-godsen som husaby och i senare tid har de enbart gått under ortnamnet Kungsgården. Kungsgården i Jättendal nämns emellertid i två medeltida handlingar från 1454 respektive 1483 som just ”wor oc kronone gard husaby”. Det har konstaterats att de svenska husabyarna varit belägna vid viktiga kommunikationspunkter, vanligen vid övergångar mellan land- och vattenled. (Norrala kungsgård hade likaså ett mycket strategiskt läge inne i den bördiga älvdalen där de viktigaste färdlederna möttes: från söder kom kustlandsvägen – ”Norrstigen” – via Söderala socken, från öster vägen från kusttrakterna och från väster vägen från Trönö socken och de västliga delarna av Hälsingland.) De norrländska kungsgårdarna låg också alla på relativt jämna avstånd från varandra som ett pärlband av centralorter invid den viktiga Norrstigen som löpte längs Norrlandskusten. Denna placering av kungsgårdarna indikerar att de använts som replipunkter för konungsåren och de senare fogdarna i deras insamlande av tribut och skatter.
Medeltidsarkeologen Leif Grundberg sammanfattade år 2000 forskningsläget rörande de norrländska Uppsala öd-godsen: Det norrländska kungsgårdssystemet är sannolikt högmedeltida (sent 1200-tal eller tidigt 1300-tal). Godsens karaktär, funktion, belägenhet och historiska bakgrund skiljer sig åt. Den tidiga kungamakten kan här ha använt husaby-begreppet som ”en arkaiserande förvaltningsterminologi i syfte att förespegla uråldrig hävd”, men de norrländska kronogodsen verkar inte ha utgjort ett enhetligt husaby-system av det slag man påträffar i Mellan-Sverige. Flera av kungsgårdarna är anlagda vid äldre centralplatser och större gravhögar. Det finns dock ingen grund för antagandet att kungsgårdarna därmed skulle härröra från järnåldern och representera en maktkontinuitet från denna tid och framåt (se nedan).
Sambandet med närliggande gravhögar miniatyr|Bild 3. Karta över gravhögar i Kungsgården och omkringliggande byar i Norrala. Kartan upprättades på 1860-talet av folkskolläraren Erik Mickelsson i Enånger och hans kolleger på uppdrag av Hälsinglands fornminnessällskap. De flesta gravhögar som här markerats som gula och gröna ringar är nu bortodlade. Vasamonumentet finns utmärkt i Kungsgården bredvid den fastighet som nu (2008) har beteckningen Kungsgården 2:16. Kartan förvaras i Hälsinglands fornminnessällskaps arkiv i Hälsinglands museum, Hudiksvall.
miniatyr|Bild 4. Detta flygfoto från 1936 visar Kungsgården i den nedre delen av bilden. Det ursprungliga Uppsala öd-godset låg troligen där Kungsgårdens Gästgifveri nu ligger, det hemman som tidigare hade jordeboksbeteckningen Kungsgården nr 2. I nedre högra hörnet kommer den förhistoriska kustlandsvägen Norrstigen in från Söderala socken. Vägen går förbi Vasamonumentet, som rests på den storhög som gett kungsgården dess äldsta namn: Sydligaste/södra högen. Vägen korsar sedan det inre av Norraladalen för att därefter gå rakt igenom byn Ale vid den nordliga sluttningen av dalgången. Längs denna sträckning av Norrstigen fanns ännu vid 1800-talets början en rad gravhögar, varav flera storhögar, och som nu är bortodlade.