Åskådareffekten är en teori inom socialpsykologin som menar att vi blir mindre benägna att hjälpa en person i nöd när andra människor är närvarande.
Forskning om åskådareffekten har bland annat undersökt betydelsen av antalet åskådare, tvetydighet, gruppsammanhållning och ansvarsspridning.
Teorin har fått stort genomslag inom socialpsykologin, men den är också ifrågasatt. Studier av verkliga våldsincidenter visar både att åskådare ofta ingriper, och att fler åskådare kan öka sannolikheten för ingripande.
Forskning Åskådareffekten beskrevs första gången 1969. Fenomenet började diskuteras efter mordet på Kitty Genovese i New York 1964. Ett flertal personer såg henne bli knivmördad och ringde polisen, men under den halvtimme det tog henne att dö hann mördaren komma ifatt henne två gånger utan att någon ingrep.
Efter mordet engagerade sig två amerikanska psykologer, John Darley och Bibb Latané, för att försöka förklara varför grannarna ej ingrep. De gjorde en serie experiment och kom fram till att en människas benägenhet att ingripa ökar i en nödsituation om hon är enda vittnet. Ju fler som bevittnar en nödsituation, menar teorin om åskådareffekten, desto mindre är chansen att någon griper in.
Enligt brittisk forskning från 2019 kan emellertid de resultat som åskådareffekten vilar på vara helt felaktiga. Deras granskning av övervakningsfilmer från Nederländerna, Sydafrika och Storbritannien på olika våldsbrott visar istället att människor ingrep i 90 procent av fallen. Benägenheten att ingripa var dessutom, enligt de brittiska forskarna, större ju fler människor som var på plats.
Referenser
Kategori:Socialpsykologi