How Great Thou Art är ett studioalbum i gospelstil av den amerikanske sångaren och musikern Elvis Presley. Det är hans 28:e album och det utgavs av RCA Victor i både mono och stereo (LPM/LSP 3758) i februari 1967.
Albumet var Elvis Presleys återkomst till gospelmusiken efter flera år som han främst hade ägnat åt film- och soundtrackinspelningar. Det var det andra av tre gospelalbum som han gav ut under sin livstid. Det första var His Hand in Mine (1960) och det tredje He Touched Me (1972). Skivan består främst av traditionella sånger med andligt motiv, samt mer samtida gospelsånger med inslag av country och soul, framförda med en bredare spännvidd än hans tidigare gospelmaterial. Titellåten How Great Thou Art är en engelsk version av den svenska andliga 1800-talshymnen "O store Gud" som skapades av Carl Gustav Boberg genom att han textsatte och bearbetade en svensk traditionell folkmelodi. Det ger albumet en särskild koppling till Sverige och Skandinavien.
How Great Thou Art fick ett positivt mottagande. Albumet har i efterhand lyfts fram som ett centralt verk i Elvis Presleys karriär, där han för första gången på flera år återtog kreativ kontroll över sitt material och återvände till den musik som låg honom närmast hjärtat. Kritiker har beskrivit sångprestationerna som både sublima och innerliga, och menat att albumet markerar början på den konstnärliga förnyelse som skulle kulminera i hans comeback-tv-special 1968. Albumet belönades också med en Grammy för Best Sacred Performance, vilket blev Elvis Presleys första Grammyvinst.
Albumet nådde 18:e plats på Billboard 200-listan i USA, och 17:e på den konkurrerande Cashbox-listan. I Storbritannien placerade det sig som bäst på 11:e plats på UK Albums Chart. Inledningsvis var försäljningen måttlig, men albumet fortsatte att sälja under lång tid. År 2010 hade det sålt tre miljoner exemplar i USA och certifierades tre gånger platina av Recording Industry Association of America (RIAA).
Albumet har därefter även givits ut i flera återutgivningar och olika versioner, bland annat en box som innehåller albumets mastertagningar i den ordning som de spelades in, samtliga Elvis bevarade inspelningar från maj–juni 1966, samt de singellåtar som spelades in vid samma tillfällen.
Bakgrund miniatyr|stående|Elvis Presleys manager, överste Tom Parker, 1969. År 1966 hade en yngre generation artister, som The Beatles, The Rolling Stones och The Beach Boys, i stor utsträckning tagit över den tidigare ledande roll som Elvis hade haft inom popvärlden. Försäljningen av soundtrackalbumen till hans filmer dalade och skivbolaget RCA såg på utvecklingen med oro. Bolaget kunde inte längre räkna med samma försäljningsframgångar som tidigare, om man enbart kombinerade filmmusikinspelningar med överblivna studioinspelningar. Därför planerades nya studioinspelningar, men först måste inspelningarna av filmen Spinout bli klara. I maj 1966 bokades tre dagar i RCA:s studio B i Nashville, där Elvis skulle spela in ett nytt gospelalbum, två popsinglar och en ny julsång. Gospelalbumet skulle bli en uppföljare till His Hand in Mine, som sedan det kom ut år 1960 hade sålt bra under fem år. Inspelningarna började den 25 maj 1966.
För Elvis blev möjligheten att hemma i Graceland få arbeta med musik ett avbrott från de många inspelningarna av filmmusik. Tillsammans med sina vänner Red West och Charlie Hodge experimenterade han med att sjunga, spela och spela in den musik han tyckte om, med inspiration från både country och gospel. Det gav honom möjlighet att återknyta till sitt personliga musikaliska uttryck och testa arrangemang och stilar som han senare skulle använda i sina studioinspelningar.
Inför inspelningarna prövade man många sånger. Det fanns ett överflöd av möjliga gospellåtar att välja mellan, och många favoriter kom från Elvis egen LP-samling och från vännernas förslag. Däremot var det svårare med popmaterialet. Freddy Bienstock från musikförlaget Hill & Range försåg Elvis med nytt material, som han dock mestadels avfärdade.
Albumet, inspelningssessionen och musikerna miniatyr|stående|Chet Atkins, som inte ville arbeta under "Elvistimmar" på nätterna och föreslog att Felton Jarvis skulle ta över som producent. Elvis ville ha ett stort band med ett kraftfullt sound vid inspelningarna av sitt nya gospelalbum. Han hade lyssnat mycket på den afroamerikanske gospelbassångaren Jimmy Jones i gruppen Harmonizing Four. Elvis önskade att Jones skulle delta i sessionen, men ingen lyckades få tag på honom. I stället föreslog man gruppen The Imperials med Jake Hess, som tidigare varit huvudsångare i The Statesmen; en barndomsidol till Elvis och även en av hans far Vernons favoriter. Dessutom medverkade totalt elva sångare – Elvis vanliga bakgrundsgrupp The Jordanaires samt de tre kvinnliga sångarna Millie Kirkham, June Page och Dolores Edgin. Det gjorde det möjligt skapa den stora körklang som Elvis eftersträvade.
Scotty Moore spelade gitarr tillsammans med kompgitarristen Chip Young från Memphis. Övriga studiomusiker från Nashville var D. J. Fontana och Murrey "Buddy" Harman på trummor och slagverk, Bob Moore på bas samt Homer "Boots" Randolph på saxofon. Floyd Cramer spelade piano under hela sessionen, med David Briggs på orgel och piano den andra dagen. Under den första och tredje inspelningsdagen spelade Henry Slaughter från The Imperials piano och orgel, och Charlie McCoy medverkade alternerade på bas, munspel och gitarr. Uppsättningen förstärktes av Pete Drake på steelgitarr och saxofonisten Rufus Long.
miniatyr|Producenten Felton Jarvis och Elvis Presley i RCA:s studio B i Nashville den 10 september 1967. Eftersom sessionen var viktig både för Elvis och för andra inblandade var många närvarande i studion: Harry Jenkins från New York som RCA:s representant, Freddy Bienstock och Lamar Fike från musikförlaget Hill & Range, samt Tom Diskin som hade Tom Parkers mandat att företräda managementsintressena. Också ljudteknikern Jim Malloy var ny för en Elvis-inspelning. Den största förändringen var dock producentbytet – den 30-årige Felton Jarvis tog över efter Steve Sholes och Chet Atkins. Chet Atkins, som inte trivdes med nattarbete, hade själv föreslagit Jarvis som sin efterträdare. Felton Jarvis, som var stor beundrare av Elvis, kom in i arbetet med entusiasm och fungerade som medproducent. För Elvis var det första gången sedan han lämnat Sun Records 1955 som någon annan ansvarade för ljudbilden och samtidigt förstod hans musik. Jarvis, som ogillade den mixning som förekommit tidigare på Elvis musik där rösten höjts och bandets musik sänkts, ville skapa mer nerv i inspelningarna.
Den TV-special som Elvis spelade in för NBC 1968 kallas oftast "Comeback Special", åsyftande Elvis återkomst på musikscenen. Men författare som Brown och Eder har påpekat att hans konstnärliga återfödelse började två år tidigare och manifesterades genom just How Great Thou Art-sessionen. De privata inspelningarna från samma tid visar att Elvis prövade nya stilar, idéer och ljud hemma.
How Great Thou Art organiserades på liknande sätt som albumet Something for Everybody. De flesta långsamma spåren låg på första sidan och de mer fartfyllda på den andra. Albumet gav Elvis hans första Grammy. Det sålde måttligt inledningsvis men fortsatte att sälja stadigt över lång tid.
Komposition, stil och texter miniatyr|stående|Golden Gate Quartet, vars inspelning av "Run On" från 1947 var en förebild för Elvis Presleys version av låten.
"Run On" (även känd som "God's Gonna Cut You Down") är en traditionell amerikansk folksång med rötter i den afroamerikanska spiritualtraditionen. Den första kända inspelningen gjordes av Landfordaires 1943, följd av Golden Gate Quartets version 1947. Elvis arbete i studion började den 25 maj 1966 vid halv sju på kvällen. Som alltid värmde han upp genom att sjunga gospel med hela gruppen, och först långt efter klockan tio började man på allvar arbeta med den första låten, "Run On".
Låten är ett snabbt och energiskt nummer i jubileetraditionen, en stil bland afroamerikanska gospelkvartetter under 1900-talets första hälft, med en gradvis ökande intensitet. Inspelningen inleddes stillsamt med Floyd Cramers pianospel, därefter de manliga bakgrundssångarnas låga "hmmm", varefter Elvis anslöt. Inspelningen är fylld av glädje och energi, med ett arrangemang som har starka inslag av samtida rock. Elvis version bygger på Golden Gate Quartets inspelning, med en lätt svängande och elegant karaktär, men utmärker sig från denna genom ett hårdare och mer "kantig" ljudbild.
Elvis ville ha ett stort sound, vilket han fick med hela kompgruppen på elektriska instrument och alla elva bakgrundssångarna. Jämfört med traditionell gospelmusik var det en uppdatering till en tuffare, mer kraftfull stil som var olik all annan religiös musik som Elvis hade spelat in tidigare. Framför allt smälte The Imperials och The Jordanaires röster samman med Elvis sång på ett naturligt och sömlöst sätt. Musiken innehåller även små slagverks- och rytmekon som liknade de i "Viva Las Vegas".
Skivans titelnummer, "How Great Thou Art", är en bearbetning av en svensk folkmelodi och andlig sång, "O store Gud" som fick sin ursprungliga text av predikanten Carl Gustav Boberg i slutet av 1800-talet. Sången fick en engelsk text av missionären Stuart K. Hine i slutet av 1940-talet.
miniatyr|stående|Carl Gustaf Boberg, som genom sin bearbetning och text till en svensk folkmelodi skapade O store Gud, förlagan till How Great Thou Art. "How Great Thou Art" hade spelats in av många artister, men Elvis baserade sin version på den av Sons of the Pioneers (som hans vän Charlie Hodge introducerade honom till) och på den av The Statesments (som han var bekant med sedan tidigare). Elvis hade arbetat med låten hela våren tillsammans med sina vänner Charlie Hodge och Red West. Han hade övat på alla Statesmen Quartets fyra stämmor för att förstå låten fullt ut, från basen till tenoren i låtens operaliknande klimax, och behärskade den därför fullständigt. Det blev också tydligt i studion när han under repetitionerna instruerade sångarna om hur han ville att den storslagna inledningen skulle utformas. Egentligen hade han velat spela in den med en kör, men valde i stället att dubblera den manliga bakgrundssången med The Jordanaires och The Imperials och därtill kvinnliga sångerskor.
Från Statesmens inspelning lånade Elvis arpeggiofiguren som ligger till grund för versen. Elvis version var långsammare med en lätt sväng i refrängen, jämfört med Statesments mer andäktiga och ljusare tolkning (som gjordes efter att Jake Hess hade lämnat gruppen för att bilda The Imperials). Det lägre tempot accentuerade låtens andlighet och gjorde det möjligt att utveckla den till en kraftfull hymn som steg mot ett sångmässigt crescendo. Elvis röst framstår som fylligare och kraftfullare än tidigare, vilket blev kännetecknande för hans sångstil under 1970-talet, och han framförde låten med uppriktighet och hängivenhet. Det blev sessionernas signaturlåt, albumets titellåt och en höjdpunkt i Elvis inspelningskarriär.
Elvis hade med den på sin spellista under liveshowerna på 1970-talet, där den kom att bli något av en höjdpunkt och den gospellåt han oftast framförde. Vid liveframförandena ökade han gradvis intensiteten, och avslutade låten med en utdragen och markerad final. En sådan version fanns med på livealbumet Elvis Recorded Live on Stage in Memphis 1974, och gav honom hans tredje Grammy och andra för "How Great Thou Art". I likhet med albumet från 1967 (där "How Great Thou Art" var huvud- och titellåt) vann han i kategorin "Best Inspirational Performance (Non-Classical)", en kategori som 1968 gick under namnet "Best Sacred Performance".
miniatyr|stående|Charles Albert Tindley, som var den egentliga upphovsmannen till både "Stand by Me" och "By and By".