Torparväxter, även mormorsväxter eller gammeldagsväxter, är växtarter som under loppet av en lång tid har anpassat sig väl till karga förhållandena i de nordiska länderna. De är vanligen härdiga, anspråkslösa och lättförökade,
Många torparväxter kom mycket tidigt till de nordiska ländernas breddgrader. Prydnadsväxter började ofta odlas som kryddväxter eller läkeväxter, oftast i kloster och botaniska trädgårdar eller på prästboställen och herrgårdar. De blev vanliga i allmänhetens trädgårdar först på slutet av 1800-talet. Då bidrog hushållningssällskap och trädgårdsföreningar till att kunskap om trädgårdsskötsel spreds. Planter och fröer kunde då också spridas från nystartade plantskolor som Göteborgs trädgårdsförening, Bergianska trädgården och Alnarps trädgårdar.
Torparväxter i urval och troliga tidpunkter för import till Sverige Akleja (Aquilegia vulgaris), 1050–1400-talet Blågull (Polemonium caeruleum), inhemsk växt Bondpion (Paeonia officinalis), 1050–1400-talet Borstnejlika (Dianthus barbatus), 1600-talet Höstflox (Phlox paniculata), 1700-talet Krollilja (Lilium martagon) Löjtnantshjärta (Dicentra spectabilis), andra hälften av 1800-talet Madonnalilja (Lilium candidum) 1050–1400-talet Plymspirea (Aruncus dioicus) Sibirisk nunneört (Corydalis nobilis), 1765 med Erik Laxman Såpnejlika (Saponaria officinalis), 800–1050 Stockros (Althea officinalis), 800–1050 Studentnejlika (Lychnis chalcedonica), 1600-talet Trädgårdsnejlika (Dianthus caryophyllus). 1500-talet Tusensköna (Bellis perennis), 1600-talet
Källor Arbetargårdarnas växter på Helsingfors stads webbplats Eva Jansson: 'Mormorsväxter bevaras'', 1994, på vaxteko.nu (Sveriges lantbruksuniversitet) Kategori:Trädgårdsskötsel Kategori:Växter