Förbud mot handikapp var en vandringsutställning som producerades av den statliga myndigheten Riksutställningar, i samarbete med elever på Konstfack i Stockholm. Utställningen visades på ett tiotal orter mellan 1971 och 1973. Syftet var att belysa funktionshindrades villkor i samhället, men också för skapa en debatt om hur ett samhälle ska utformas för att fungera för alla.Riksutställningar/Projektarkivet/Projekt nummer 1 073/F1A: 103A/Bruksanvisningen ”Förbud mot handikapp”/Gul mapp med svart plastspiralrygg – anvisningar för mottagarna av utställningen.
Utställningen blev kontroversiell och väckte uppmärksamhet på flera vis. Bland annat för att besökarna fick möjlighet att åka rullstol genom utställningslandskapen och prova hur det kändes att vara funktionshindrad.
Bakgrund Under sent 1960-tal pågick en debatt om vilka möjligheter som fanns att förändra samhällets utseende för att göra vardagen lättare för funktionshindrade. Tanken var också att öka känslan av jämlikhet och delaktighet i samhället hos personer som hade någon form av handikapp.
Hösten 1969 jobbade en grupp på tio blivande inredningsarkitekter på Konstfack med ett terminsarbete som hade arbetsnamnet Katastrof i tunnelbanan. Syftet var att bidra till den redan pågående debatten kring funktionshindrades villkor i en tillvaro anpassad för personer utan handikapp.
Riksutställningar uppmärksammade elevernas arbete, som myndigheten betecknade som ”ett av de bästa inlägg som gjorts i handikappfrågan”. Ett samarbete föreslogs från Riksutställningars sida vilket ledde till en vandringsutställning med namnet Förbud mot handikapp.
Tema Konstfackeleverna ville ifrågasätta vad begreppet funktionshinder egentligen innebär och samtidigt rikta kritik mot samhället och samhällsmiljön som ofta skapade problem genom sin utformning. Inte bara funktionshindrade drabbades, ansåg eleverna, utan även grupper som inte kunde klassas som funktionshindrade i vanlig mening. Särskilt utsatta var barn, gamla, sjuka och fattiga, som blev mer eller mindre handikappade på grund av att samhällsmiljön var svårtillgänglig. Det moderna samhället bidrog till att faktiskt skapa handikapp, var elevernas hypotes.
Ur presentationen (utställningsmottagarnas bruksanvisning) av Förbud för handikapp:Utställningen börjar med att visa hur fysiska hinder i bostads- och stadsplaneringen idag handikappar inte bara dem som sitter i rullstol eller är syn- och hörselskadade, utan även försvårar för gamla, rörelsehindrade och barn att utnyttja omgivningen. Elevarbetet omarbetades för att passa en vandringsutställning, samtidigt vidgades innehållet till att också omfatta arbetslivets villkor med bland annat ökande stress, tidsstudier och monotona arbetsuppgifter.
Riksutställningar uppmanade till lokala initiativ som komplement till visningarna av Förbud mot handikapp, bland annat föredrag, diskussioner, utställningar med lokal anknytning och bildvisningar. Myndigheten såg gärna också ett engagemang hos lokala föreningar, studiecirklar, handikapporganisationer och andra grupper för att granska hur den egna orten var utformad för att passa funktionshindrade, men gärna också intervjuer med lokala beslutsfattare om deras syn på frågan.
Riksutställningar tog också fram underlag för en miniversion av Förbud mot handikapp med namnet Lilla handikapp. Målgruppen var i första hand folkhögskolor där den enligt planen skulle fungera som en upptakt till studier i ämnetRiksutställningar/Projektarkivet/Projekt nummer 1 073/F1A: 103A/Bruksanvisningen ”Förbud mot handikapp”/Gul mapp med svart plastspiralrygg – anvisningar för mottagarna av utställningen/”Statens försöksverksamhet med Riksutställningar, 13.12.1971, EP”.
Produktion Omarbetningen från terminsarbete till vandringsutställning påbörjades hösten 1970 och utfördes av konstfackeleverna Fredrik Holmquist, Eva Lamby, Per Lindroos, Jaan Zimmerman och Maria Åström i samarbete med Riksutställningars personal. Huvudansvariga på myndigheten var Gunnar Westin, chef för Riksutställningar, Ulla Keding Olofsson, produktionschef och de båda projektledarna Eva Persson, intendent och Gudrun Vahlqvist Hård, intendent.Riksutställningar/Projektarkivet/Projekt nummer 1 073/F1A: 103A/Kopior av protokoll från sammanträde 1972-01-14, F 1073 och 38.1017 och handlingen ”Bokstav och nr 38.1017”.
Besök i rullstol Utställningen Förbud mot handikapp byggdes upp i Riksutställningars ateljé i Stockholm och bestod av realistiskt uppbyggda miljöer i olika rum som besökaren fick passera genom i rullstol, för att på så vis få uppleva hur det kändes att befinna sig situationer som en funktionshindrad kunde möta i hemmet, ute i gatumiljön och på arbetsmarknaden.
Bland annat bestod de olika hindren av en brevlåda som satt för högt, övergångsställen med höga trottoarkanter och butikshyllor som inte gick att nå för en person i rullstol.
Förbud mot handikapp pekade på brister i samhället inom kategorierna bostäder och arbetsplatser – bland annat stress och antal dödsfall och invalidiserade på arbetsplatsen.
Utdrag ur en av utställningstexterna:Det är inte trappor eller trösklar på arbetsplatsen som hindrar dig som rullstolsbunden att få arbete. Vi äldre, handikappade, kvinnor eller vilka människor som helst – vi får inget arbete så länge som vi inte är lönsamma för arbetsköparna.
Fem rum Konkret bestod utställningen av fem olika rum, eller miljöer: vardagsrum, trafikdel, närbutik, arbetsdel och utställningens sista rum med förslag till förändringar som skulle göra att människor inte upplevde sig handikappade. I anslutningen till utställningen fanns sex skärmar med information om dåvarande organisationer för funktionshindrade, men även hur statliga verk och myndigheter arbetade med funktionshindersfrågan. Dessutom gavs exempel på vilken samhällsservice som kommunerna skulle erbjuda. Materialet på skärmarna sammanställdes av Björn Klarqvist och Erik Ransemar i samarbete med illustratörerna Chie Geijerstam och Gunilla Qvarnström.
Måtten på den färdiga utställningen var 720 gånger 990 centimeter. I samband med utställningen trycktes affischer i formatet 50 gånger 70 centimeter och 16-sidig katalog i A5-format. Affischen var resultatet av en gemensam idé hos konstfacksgruppen under vintern 1971. Grundkonceptet förvandlades till det färdiga motivet av Fredrik Holmquist i gruppen: ett förbudsmärke i form av en överstruken rullstolsburen person mot blå himmel.Riksutställningar/Projektarkivet/Projekt nummer 1 015-1 017/F1A: 81/Kopia av protokoll från ”Sammanträde den 1 februari 1971 ’Handikapp’”. Närvarande: Fredrik Holmquist, Eva Persson, Wille Brunk och Sören Karlsson. Formatet fastställdes till 50 gånger 70 centimeter.Riksutställningar/Projektarkivet/Projekt nummer 1 015-1 017/F1A: 81/”Förbud mot handikapp, protokoll, sammanträdesdag 24.9.71”.
Katalogen till Förbud mot handikapp gjordes i A4-format och 32 sidor i totalt 10 000 exemplar. Pris 1 kronor.Riksutställningar/Projektarkivet/Projekt nummer 1 015-1 017/F1A: 81/Underlag för sammanträde 1971-06-14, ”Katalog till utställningen ’Förbud mot handikapp’”.
Produktionsstopp Försommaren 1971 stoppades utställningsproduktionen. Orsaken var, enligt boken Kultur i Rörelse – en historia om riksutställningar och kulturpolitiken (Broms, Göransson, 2012), att Riksutställningars ledning inte kunde acceptera utställningens tes att handikapp skapades av ett samhälles sociala och ekonomiska villkor, som en del av den politik som präglade samhället.
Dagens Nyheter rapporterade 1971-06-23:En utställning om handikappade, ”Förbud mot handikapp”, har av politiska skäl stoppats av Riksutställningars arbetsutskott med dess ordförande generaldirektör Lennart Holm i spetsen.Produktionsstoppet ledde till en lång och het debatt i framför allt Dagens Nyheter och Aftonbladet, där fokus lades på frågan om statlig censur och kulturpolitik.
Riksutställningars ordförande Lennart Holm pekades ut som ett hot mot yttrandefriheten i en debattartikel i Aftonbladet, 1971-06-29, med rubriken ”Systemet Lennart Holm”. Samme Lennart Holm fick ta emot ett större antal brev och telegram där synpunkter på stoppet framfördes. Handikapporganisationer framförde protester och krävde bland annat att utställningen skulle återupptas utan ”censur”. Från folkbildningorganisationer kom önskemål om att arbetet på utställningen skulle fortsätta eftersom innehållet skulle kunna användas i folkbildningens tjänst.
Kritik från Göteborg I Riksutställningars eget arkiv finns en kopia av ett fem sidor långt maskinskrivet brev från ”Handikappforskningen, medicinska fakulteten, Göteborg”, utan personlig signatur. Enligt anteckningar märkta L.H. rör det sig om en professor Brattgård i Göteborg, som hade blivit ombedd av signatur L.H. att granska utställningen med sin sakkunskap. Brevet från Brattgård präglas av detaljrik och skarp kritik mot hur utställningen är utformad, bland annat får en stor del av miljöerna underkänt – köket, hissen, trottoaren-övergångsstället och butiksmiljön. En stor del av budskapet fokuserar på samhällspolitik, anser brevskrivaren och ifrågasätter de fakta som presenteras, men även hur arbetslivet påverkar personer med funktionshinder.
Slutomdömet blir:Man har i flera väsentliga avseenden klart misslyckats och gjort så dåliga saker att de inte borde ha fått vara med i en seriös utställning/…/. Det är synd att man skall ”utnyttja” handikapp på detta sätt.Riksutställningar/Projektarkivet/Projekt nummer 1 015-1 017/F1A: 81/Brev från ”Handikappforskningen, medicinska fakulteten, Göteborg”, kopia utan diariestämpel.Brattgårds kritik sågas i sin tur av organisationen Anti-Handikapp i Lund i nummer 6, 1972, av publikationen Status:Brattgårds granskning präglas av småskurenhet och kverulans. ”Förbud mot handikapp” är en idéutställning. Men istället för att ta upp de större sammanhang som är utställningens huvudsyfte, har Brattgård med illvillig avsiktligt uteslutande sett detaljer.
Offentlig debatt Lennart Holm försvarade Riksutställningars beslut att stoppa utställningen, bland annat i Dagens nyheter, 1971-07-02:Vi var tvungna att fatta det sorgliga och impopulära beslutet att inte fortsätta produktionen av utställningen. Vi hade hoppats kunna ge människor en utställning där det fanns möjlighet att tolka problemet på olika sätt. VI har inte begärt att få några åsikter. VI har beställt en ”informativ” faktautredning om de handikappades fysiska situation.Det var inget fel på utställningen, menade stadsantikvarie Bo Lagercrantz, även medlem i Riksutställningars styrelse. I en debattartikel under rubriken ”Censur eller anticensur”, publicerad 1971-07-10 i DN, skrev han bland annat:Jag liksom Skolöverstyrelsens folkbildningsbyrå bedömer den planerade utställningen som mycket lovande i dess nuvarande skick. Det förfarande som praktiserats är blott ägnat att väcka ny oro för maktfullkomlighet och stelbenta institutionella styrningar.
Protester mot ”censur”