Baskiska (euskara) är ett språk som talas av cirka 1 miljon människor,Nationalencyklopedin, uppslagsordet baskiska främst i Baskien i norra Spanien och sydvästligaste Frankrike. Släktskap med något annat språk har inte påvisats och baskiskan anses därför vara ett isolatspråk. Baskiska är den enda kvarlevan av de språk som talades i sydvästra Europa innan området romaniserades,Encyclopædia Britannica, uppslagsordet Basque language och är det enda språk som lever kvar från tiden före de indoeuropeiska språkens ankomst till västra Europa.
Batua, den officiella standardbaskiskan, bygger främst på de dialekter som talas i Lapurdi och Gipuzkoa i centrala Baskien. Alla dialektvarianter är sinsemellan förståeliga, även om de som talar den västliga dialekten (i Biscaya) och den östligaste (i Zuberoa) kan ha vissa svårigheter att förstå varandra.
Beteckningen basker härstammar från latinets vascones, ett namn som ursprungligen även användes för keltiberiska grupper, fastän det etymologiskt står i samband med roten eusk-. Baskernas benämning på sig själva är Euskaldunak, avlett från språkets namn Euskara (egentligen betyder det alltså "baskiskspråkiga").
Språkgeografi höger|450px|miniatyr|De baskiska dialekternas utbredning År 1991 var antalet baskisktalande i Spanien 580 000 (enligt Larry Trask vid University of Sussex)Ethnologue men 2006 hade antalet stigit till runt 800 000 tack vare den baskiska regeringens stöd och den obligatoriska undervisningen i skolorna. I Spanien har 4 400 000 personer baskiska efternamn, varav 19 procent är bosatta i Baskien. Baskiska talas huvudsakligen i landsbygden och mindre städer (upp till 55 000 invånare) medan spanska är vardagsspråket i storstäderna. Den östra halvan av provinsen Bizkaia (Biscaya), hela Gipuzkoa (Guipúzcoa), Nedre Navarra, Zuberoa, inlandet av Lapurdi samt och de norra delarna av Araba (Álava) och Navarra utgör kärnan av det baskisktalande området.
Det finns en baskisk diaspora i många länder i Amerika, bland andra Argentina.
Tillförlitliga uppgifter om antal talare av baskiska utanför Baskien saknas, men runt 90 000 i andra delar av Europa och Amerika talar eller åtminstone förstår språket, så att det samlade antalet talare kan uppskattas till nästan 800 000. Encyclopædia Britannica 1998 ger högre tal, Ethnologue 2006 – baserat på uppskattningar från 1991 – utgår från sammantaget 650 000 talare. Folkräkningen från 1994 gav ungefär 618 000 modersmålstalare. EUSTAT, EU:s statistiska årsbok, anger 690 000 talare i Spanien år 1999. För Frankrike räknar Instituto Cultural Vasco 1997 med 56 000 baskisktalande över 15 år.
Nästan alla talare av baskiska är tvåspråkiga och behärskar dessutom nationalspråket i sina respektive länder. I spanska Baskien (det vill säga provinserna Guipúzcoa, Vizcaya, Navarra och Álava) har baskiskan sedan 1978 ställning som regionalt officiellt språk. Den franska språkpolitiken tillåter inte ens en officiell beräkning av talare.
Geografisk fördelning Språkområdet omfattar idag en 50 kilometer bred kuststräcka från Bilbao i Spanien till Bayonne i Frankrike, sammantaget ett område på ungefär 10 000 km². I Spanien är provinserna Guipúzcoa, delar av Vizcaya och Navarra, och norra delen av Álava. Befolkningen är främst koncentrerad till de högindustrialiserade delarna av detta område. Talrika talare av baskiskan lever även i storstäderna utanför det slutna baskiska språkutrymmet, särskilt i provinshuvudstäderna Gasteiz/Vitoria och Pamplona samt i Madrid.
I Frankrike talas baskiska framför allt i sydvästra delen av departementet Pyrénées-Atlantiques med de tidigare provinserna Labourd, Basse-Navarre och Soule.
Dialekter och standardspråk Språkvetenskapen urskiljer oftast sju huvuddialekter i baskiskan:
i Spanien: dialekterna i Bizkaia (biskayiska), Gipuzkoa, Araba (Álava) (idag utdöd) och Nafarroa (navarriska); i Frankrike: dialekter i Lapurdi (laburdinska), Nafarroa Beherea (neder-navarriska) och Zuberoa (s(o)uletinska).
Dessa dialekter kan dock än en gång skiljas i minst 25 underdialekter. Dialekterna indelas efter de (före detta) provinserna. Dialektskillnaderna är inte mycket stora; granndialekter är väl ömsesidigt förståeliga. Kraftigast avviker den östligaste franska dialekten, dialekten i Zuberoa (suletinska).
En uppdelning av de baskiska dialekterna i tre separata språk: spansk baskiska, navarro-labourdinska och souletinska, som Ethnologue företar, motsvarar trots den suletinska dialektens starka avvikelse inte den vetenskapliga litteraturen.
Från den centrala dialekten i Gipuzkoa och på grundval av tidigare standardiseringsprojekt har den baskiska akademin under ledning av Koldo Mitxelena (Luís Michelena) sedan 1968 skapat en språk- och skriftstandard Euskara Batua (förenad baskiska). Sedan 1980 har mer än 80 procent av alla baskiska publikationer – åtminstone runt 5000 titlar – givits ut på detta standardiserade språk, som långsamt även börjar slå igenom som talat högspråk.
Baskiskans historia
Baskiskan är idag det enda icke-indoeuropeiska språket i västra kontinentaleuropa (däremot inte i Europa, där både ungerska, finska, estniska och en rad andra mindre språk inte heller hör till den indoeuropeiska språkstammen). Baskiska är också det enda isolatspråket i hela Europa. Redan därigenom intar det en påfallande särställning. Baskiskan kunde hävda sig i området kring Pyrenéerna i Spanien och Frankrike över årtusenden mot olika indoeuropeiska språk, däribland keltiska språk, latin och de nuvarande romanska språken.
Baskiskans utveckling från romersk tid Som en tidig form av baskiskan kan man räkna akvitanskan (i södra Frankrike),Aquitanian Language som endast är bevarat i ungefär 500 person- och gudanamn på latinska grav- och helgedomsinskrifter. Såväl namnskick som de få identifierbara morfologiska partiklarna uppvisar släktskap med dagens baskiska (till exempel akvitanska nesca "vattennymf", baskiska neska "flicka", -en(n) akvitansk och baskisk genitivändelse).
Vid början av vår tideräkning talades baskiskan bevisligen norr och söder om Pyrenéerna och i stora delar av norra Spanien. Efter det romerska styret utvidgades språkområdet längre åt sydväst till provinsen La Rioja. De östligaste baskiska dialekterna (akvitanska) trängdes tidigt bort av de romanska språken. På medeltiden kunde den lantliga skriftlösa baskiskan endast med svårighet hävda sig mot de framväxande romanska skriftspråken (till exempel navarriska och occitanska). I söder förlorade baskiskan sedan 900-talet mot den vidare framträngande spanskan, men har idag behållit ungefär samma geografiska utsträckning som på 1500-talet, fastän det under de senaste två århundradena har tvingats föra en överlevnadskamp i de industriella kärnområdena, men även i Baskiens randområden.
Skriftlig tradition Latinska inskrifter mestadels från dagens sydvästra Frankrike bevarar vissa entydigt baskiska personnamn eller gudanamn (Leherenno deo, "den första guden"). I nyare tid har baskiska inskrifter från 300-talet hittats i provinsen Alava. Sedan 1000 e.Kr. hittas baskiska egennamn, men även baskiska formler och korta satser oftare upphittade. Den första boken på baskiska trycktes 1545 (Linguae Vasconum Primitiae). Den författades av Jean (d') Etxepare (Echepare), en präst från nedre Navarra, och innehåller en rad folkligt författade dikter. Denna bok var början på en oavbruten, men inte särskilt omfångsrik litterär tradition, som framför allt uppvisar religiösa titlar. Den "baskiska pånyttfödelse- eller renässansrörelsen" (Euskal pizkundea, 1887–1936) undertog de första konkreta stegen till förenhetligande av skriftspråket på basis av centraldialekten i Gipuzkoa.
Inbördeskrig och Francotiden Kortfristigt uppnådde baskiskan under spanska inbördeskriget 1935/36 ställning som ett officiellt språk i spanska Baskien. Under den anslutande Francodiktaturen (1939–1975) förbjöds användning av baskiska i alla offentliga sammanhang, vilket fick antalet talare att sjunka kraftigt under loppet av dessa år. Först från 1965 lättades inskränkningarna något, så att till och med skolor med baskiska som undervisningsspråk (ikastolak) och kurser i baskiska för vuxna kunde inrättas. Dessa institutioner, som snart bredde ut sig i hela Baskien, gjorde skapandet av ett enhetligt baskiskt skriftspråk allt mer trängande.
Standardisering, regionalt officiellt språk Etablerande av det gemensamma skrift- och standardspråket Euskara Batua ('förenad baskiska') främjades avgörande av fastläggningen av ortografin av Koldo Mitxelena (även Luís Mi(t)chelena) 1968, men är tills idag ännu inte fullständigt avslutad. Demokratiseringen i Spanien sedan 1975 och särskilt grundlagen från 1978, som gav baskiskan ställning som regionalt officiellt språk jämte spanskan i provinserna Vizcaya, Guipúzcoa, Álava och delar av Navarra, skapade gynnsammare förutsättningar för stabilisering och vidareutveckling av baskiskan i Spanien.
Utblick Dessa fördelaktiga politiska omständigheter, baskiskans fasta förankring i den baskiska befolkningen och dess starka etniska och språkliga medvetande bidrar säkerligen väsentligt till bevarandet av detta ovanliga språk på längre sikt, fastän det har färre än en miljon talare.
Baskiskans förhållande till andra språk
Historik
Åtskilliga teorier om baskiskans släktskap med andra språk har lagts fram: vissa teorier länkar samman språket med de kaukasiska språken, men det finns även teorier som kopplar samman baskiskan med så avlägsna språk som japanska. Ingen av dessa teorier är allmänt vedertagen. Det finns även teorier som hävdar att baskiskan är kvarlevan av iberernas språk, som talades på den iberiska halvön innan indoeuropéerna tog över. Fortfarande i slutet av 1800-talet trodde man dock att baskiskan var ett indoeuropeiskt språk:
Genetisk släktskap med andra språk
Det är svårt att bevisa släktskap mellan baskiskan och andra språk eftersom: större skriftliga vittnesmål föreligger först från 1400- respektive 1500-talet, så att äldre språkstadier endast med svårighet kan rekonstrueras. Däremot kan den gamla baskiska toponymin hjälpa; andra forniberiska språk är endast fragmentariskt kända och man kan alltså inte urskilja om de existerande överensstämmelserna i ordförråd mellan baskiska och forniberiska inte går tillbaka på lån eller språkkontakt (se "den iberiska hypotesen").
Den hittills mest utbredda hypotesen bland seriösa forskare är att baskiskan inte är besläktad med något annat språk, och alltså är ett isolerat språk. Alla försök att finna ett besläktat språk med hjälp av jämförande språkforskning har hittills slagit fel. Ändå har det gjorts och görs många försök att sätta baskiskan genetiskt i förbindelse med andra språk eller språkfamiljer. Uppenbarligen erbjöd baskiskans isolering mitt bland indoeuropeiska språk dessutom en särskild lockelse. R. P. G. Rijk (1992) beskriver resultatet av dessa ansträngningar lapidariskt: "For all the ink spent on its genetic affiliations over the past hundred years, the matter is still unclear." Den iberiska hypotesen