Den här artikeln handlar om USA:s federala stats- och regeringschef. För en lista över ämbetsinnehavare, se Lista över USA:s presidenter.
USA:s president, formellt Amerikas förenta staters president (engelska: President of the United States of America) är landets federala stats- och regeringschef.
Mandatperioden är fyra år och det är sedan 1951 bara möjligt att väljas till ämbetet två gånger. Undantagsvis kan en person inneha befattningen i upp till tio år, om en sittande president går bort eller avgår under andra hälften av mandatperioden. I det fallet fullgör vicepresidenten uppdraget under resten av mandatperioden, och kan därefter väljas till president i egen rätt två gånger. Om vicepresidenten tar över under första hälften av mandatperioden kan denne istället bara väljas själv en gång därefter.Thomas H. Neale (19 oktober 2009). Presidential Terms and Tenure: Perspectives and Proposals for Change Congressional Research Service. Läst 21 januari 2021.
Makten på federal nivå i USA är delad mellan presidenten (som väljs av elektorer, valda av folket), kongressen (som är landets lagstiftande församling och väljs av folket), samt USA:s högsta domstol (vars domare utnämns av presidenten med senatens godkännande).
Till följd av USA:s supermaktstatus och befattningens tyngd, räknas USA:s president ibland som världens mäktigaste person. Den förhandenvarande ämbetsinnehavaren är alltid en av de mest kända (och stundom omstridda) offentliga personerna över huvud taget. Under framför allt kalla kriget, kallades den amerikanska presidenten för Leader of the Free World (den fria världens anförare).
Ämbetet har funnits sedan den 30 april 1789 då USA:s konstitution trädde i kraft. Nuvarande och 47:e president är Donald Trump.
Författningsrättslig ställning
Presidentens ställning beskrivs i grundlagens andra artikel. Föreskrifter för val och mandatperiod regleras genom de 12:e, 20:e, 22:a, 23:e och 25:e grundlagstilläggen.
Presidentämbetet innefattar tre funktioner (statschef, regeringschef och högste befälhavare, vilka i många andra länder upprätthålls av minst två personer. Fastän presidenten alltså förkroppsligar den amerikanska federala statsmaktens verkställande gren, så kontrolleras presidenten av maktdelningsprincipen (checks and balances-systemet). Detta innebär att den som innehar presidentämbetet inte samtidigt kan vara kongressledamot eller federal domare.
Funktioner Presidenten i USA är både statschef (som till exempel Sveriges kung och Finlands president) och regeringschef (till exempel som Finlands statsminister och Sveriges statsminister), och presidentsystemet gör att det amerikanska presidentämbetet därför skiljer sig från exempelvis Frankrikes, Rysslands eller Tysklands motsvarigheter.
USA var en av de första moderna demokratierna, och valde att ha en president i stället för en monark som statsöverhuvud. De flesta andra republiker använder sig sedan dess av denna beteckning, men få har så omfattande befogenheter som USA:s president och vissa länders presidenter har endast en symbolisk och ceremoniell funktion. I vissa länder ligger makten hos en premiärminister, men presidenten kan upplösa en dåligt fungerande ministär och avsätta premiärministern. USA:s delstater har statsskick som återspeglar den federala statsmakten med delstatsförsamling (motsvarande USA:s kongress), en högsta domstol (motsvarande USA:s högsta domstol) och presidenten motsvaras av en guvernör.
Statsöverhuvud USA:s president är landets högsta offentliga ämbete och har i praktiken betydligt större befogenheter än Europas kvarvarande monarker och även jämfört med statschefer i europeiska republiker.
Presidenten kan i Förenta staternas namn ingå avtal med främmande makter, vilka måste ratificeras av senaten med två tredjedelars majoritet för dessa ska träda i kraft; presidenten sänder – med senatens bifall – ut Förenta staternas ambassadörer och tar officiellt emot andra staters sändebud. Presidenten utnämner – också med senatens bifall – domare till federala domstolar, i synnerhet till högsta domstolen, och alla andra federala ämbeten. Befogenheten att utnämna de övriga federala ämbetena brukar delegeras vidare av kongressen, med undantag för de viktigaste befattningarna. Om senaten inte är samlad, kan presidenten själv göra en utnämning (recess appointment) som annars skulle ha fordrat senatens godkännande. Denna utnämning upphör dock att gälla vid utgången av senatens session.
Presidenten stadfäster de lagar som kongressen stiftat. Presidenten kan utfärda presidentorder, det vill säga sekundärlagstiftning. Presidenten utnämner sina ministrar – med senatens "råd och samtycke" – och leder kabinettet och nationella säkerhetsrådet. Presidenten har fullständiga befogenheter att bestämma dessas riktlinjer, och presidenten kan entlediga en minister när som helst, för vilken orsak eller ingen orsak. Presidenten skall årligen framlägga en berättelse över tillståndet i unionen inför kongressen. Detta sker vanligtvis i det årliga talet State of the Union Address.
Högste befälhavare över militären Presidenten är högste befälhavare över de väpnade styrkorna (armén, marinkåren, flottan, flygvapnet, rymdstyrkan och kustbevakningen) och – enligt grundlagens lydelse – delstaternas milis (nationalgardet) då dessa inkallats i federal tjänst. Trots att rätten att förklara krig tillkommer kongressen jämlikt artikel i avsnitt 8 i grundlagen, kan presidenten självständigt beordra truppförflyttningar, såvida presidenten inte formellt förklarar krig samt värnar om kongressens kontrollmakt. Hit hör även kärnvapeninsatser. USA:s försvarsminister (Secretary of Defense) biträder, sedan 1947 års nationella säkerhetsakt trätt i kraft, presidenten i den högsta ledningen av militären.
Sedan "War Powers Act" från 1973 är det reglerat att presidenten får skicka soldater till ett annat land i 60 dagar utan Kongressens godkännande (max 90 dagar). Men även efter 90 dagar har Kongressen ingen möjlighet att tvinga presidenten att dra tillbaka trupperna. Det som Kongressen dock kan göra är att inte bevilja pengar till fortsatta uppdrag. När det gäller kärnvapen finns det en väska med instruktionerna som alltid befinner sig i presidentens närhet. Innan kärnvapen används skulle presidenten i så fall rådgöra med försvarsministern och försvarschefen. De har dock ingen möjlighet att lägga in ett veto, dvs. de kan formellt sett inte hindra presidenten från att använda kärnvapen. Proceduren utvecklades under Kalla Kriget och skulle möjliggöra ett snabbt agerande.
Just presidentens befogenheter att använda kärnvapen diskuterades i Kongressens utrikesutskott hösten 2017. I samband med det förklarade den pensionerade generalen Robert Kehler att dagens system innehåller flera säkerhetsmekanismer som garanterar att användandet av kärnvapen enbart sker om ordern att göra så är både legal och är rimlig i relation till hotet och menade dessutom att militären är ålagd att vägra utföra en illegal order. Som illegal räknas en order som bryter mot lagen som exempelvis att avsiktligt döda civila. John Hyten, överbefälshavaren för USA:s kärnvapen, förklarade att han inte skulle utföra en order som han skulle bedöma som illegal och skulle föreslå för presidenten vilka alternativ som finns i den rådande situationen. Samtidigt har det diskuterats om en general som vägrar utföra en order skulle bytas ut mot någon som följer presidentens order.
Samarbetet med kongressen Presidenten är – till skillnad från i parlamentariska styrelseskick – ej obetingat beroende av kongressens stöd för att kunna utöva sitt ämbete; politiska motsättningar mellan president och kongress är alltså författningsrättsligt inte otänkbara och i praktiken heller inte ovanliga.
Presidenten har ingen formell möjlighet att hemställa kongressen propositioner. I praktiken brukar kongressledamöter som står presidenten nära inkomma med presidentens lagförslag till vederbörlig kammare (representanthuset eller senaten). Därutöver kan presidenten genom informell påverkan, bland annat genom sitt årliga State of the Union Address, söka leda kongressens beslut i en för honom eller henne önskvärd riktning. Är presidenten helt och hållet oense med kongressen, kan presidenten lägga in sitt veto mot en lag, vilken kongressen endast kan anta på nytt med två tredjedelars majoritet i bägge kamrarna.
Presidenten saknar möjlighet att upplösa kongressen, eftersom den tillhör en annan gren av den federala statsmakten. Inom ramen för ett riksrättsförfarande (impeachment) kan presidenten fråntas sitt ämbete av kongressen – man får dock beakta, att detta förfaringssätt är av straffrättslig art; någon laglig möjlighet att på enbart politiska grunder skilja presidenten från ämbetet före mandatperiodens utgång finns inte. Tre presidenter har stått inför riksrätt av representanthuset: Andrew Johnson år 1868, Bill Clinton år 1998 och Donald Trump två gånger, 2019 och 2021. Johnson och Clinton frikändes av senaten (Johnson med en röst, Clinton med 17 röster), Trump friades i båda av sina riksrättsåtal.
Val
Valet är relativt komplicerat: Det består av förval (primärval) – där partierna utser sina respektive presidentkandidater –, det allmänna valet och det anslutande valet genom elektorer. Slutligen följer räkningen av elektorsrösterna.
Förutsättningar Kraven på presidenten anges i paragraf fem i första kapitlet i andra artikeln i USA:s konstitution:
Varje kandidat, till såväl presidentämbetet som vicepresidentämbetet, måste vara en naturligt född medborgare i Förenta staterna sedan födseln. Kandidaten behöver inte vara född i USA, John McCain som var det Republikanska partiets kandidat i 2008 års presidentval, föddes till exempel i Panamakanalzonen. Då krävs det dock att kandidatens föräldrarna har amerikanskt medborgarskap. Kandidaten skall vara minst 35 år gammal och ha haft sin hemvist i Förenta staterna sedan åtminstone 14 år.
2005 föreslogs två tillägg till konstitutionen som skulle göra det möjligt för personer som varit medborgare under en lång period, men inte är födda amerikanska medborgare, att kunna bli president. Dessa tillägg antogs inte av kongressen.
Förval
Vardera av de båda stora partiernas (Demokraterna och Republikanerna) presidentkandidater måste erkännas av partikonventen. Ett partis ombud till denna sammankomst utses genom förval (primaries). Medan en sittande president som ställer upp på nytt i regel blir obestridligt nominerad av sitt parti, är urvalsförfarandet i motståndarpartiet betydligt mer spännande. Ombudsmandaten fördelas så att de motsvarar befolkningsstorleken i de olika delstaterna. Därigenom kan segrar i flera stora delstater tillsammans med det faktum att delstatens alla ombudsröster tillfaller kandidaten, för en kandidat innebära att denna redan är nominerad av partiet. Av den anledningen genomförs redan i dessa förval, som beroende på delstat kan vara öppna för enbart partimedlemmar eller för alla partisympatisörer, omfattande och kostsamma valkampanjer. Härför nödvändiga medel anskaffas, vid sidan av kandidatens egen andel, genom donationer. När förvalen är avslutade bekräftar respektive parti vederbörlig kandidat formellt på den stora partisammankomsten. Här nominerar presidentkandidaten också en vicepresidentkandidat. Även denna kandidat plägar bekräftas av partikonventet.
Valdag Presidentvalet äger rum på den första tisdagen efter den första måndagen i november månad – det vill säga tisdagen som infaller 2–8 november – under år som är jämnt delbara med fyra (2000, 2004, 2008 och så vidare). Väljarna röstar då på en av de möjliga tickets, bestående av president- och vicepresidentkandidat. Fastän deras chans att vinna är försumbar, förekommer ofta fler än de bägge stora partiernas förslag på valsedeln.