Arbetstidslagen , förkortad ATL, är en svensk arbetsrättslig lag som reglerar arbetstidens förläggning och omfattning. Lagen innehåller bestämmelser om bland annat ordinarie arbetstid, övertid, jourtid, raster, pauser samt dygns- och veckovila. Lagen är dispositiv i stora delar, vilket innebär att dess bestämmelser kan ersättas eller kompletteras genom kollektivavtal. Nuvarande arbetstidslag antogs av riksdagen 1982 och har därefter reviderats vid flera tillfällen. Kompletterande bestämmelser finns i arbetstidsförordningen .
Historik Arbetstidslagstiftningen utvecklades ur kravet på åtta timmars arbetsdag och 48 timmars arbetsvecka, en princip som även slogs fast i en ILO-konvention 1919. Samma år antogs Sveriges första allmänna arbetstidslag, som trädde i kraft 1920 och blev permanent 1930. Syftet var främst att skydda arbetstagarnas hälsa genom att begränsa arbetstidens längd. 1930 års arbetstidslag begränsade den ordinarie arbetstiden till högst nio timmar per dag och 48 timmar per vecka samt innehöll regler om övertid. Under 1930- och 1940-talen infördes dessutom särskilda arbetstidslagar för bland annat jordbruk, detaljhandel samt hotell- och restaurangbranschen, där längre ordinarie arbetstid tilläts. Från slutet av 1950-talet genomfördes successiva arbetstidsförkortningar. Veckoarbetstiden sänktes först till 45 timmar och därefter ytterligare genom reformer 1966. Samtidigt öppnades möjligheten att genom kollektivavtal göra avvikelser från arbetstidsreglerna.
En genomgripande reform genomfördes 1970 då den allmänna arbetstidslagen ersatte både 1930 års lag och de särskilda arbetstidslagarna. Den nya lagen omfattade i princip alla anställda, även inom offentlig sektor och tjänstemannayrken, och den ordinarie arbetstiden sänktes successivt till 40 timmar per vecka. Lagen skärpte också reglerna om övertid, införde bestämmelser om jourtid och gav större utrymme för kollektivavtal att reglera vissa arbetstidsfrågor. År 1976 ändrades övertidsbestämmelserna så att förberedelse- och avslutningsarbete skulle räknas in i den allmänna övertiden. Samtidigt hade regler om arbetstidens förläggning, såsom raster, nattvila, veckovila och pauser, successivt utvecklats inom arbetarskydds- och arbetsmiljölagstiftningen och fördes över till arbetsmiljölagen 1977.
Efter en statlig utredning presenterades 1981 ett förslag till en ny arbetstidslag. På grundval av detta antog riksdagen 1982 den nuvarande arbetstidslagen (1982:673). Den nya lagen moderniserade och samlade reglerna om arbetstid och utgör grunden för dagens svenska arbetstidsreglering.
Arbetstidslagens innehåll Lagens tillämpningsområde Arbetstidslagen gäller som huvudregel allt arbete som utförs av arbetstagare för en arbetsgivares räkning (1 §). Den gäller dock inte arbete som utförs under sådana förhållanden att det inte kan anses vara arbetsgivarens uppgift att vaka över hur arbetet är ordnat, arbete som utförs av arbetstagare med en företagsledande eller därmed jämförlig ställning eller av arbetstagare som med hänsyn till sina arbetsuppgifter har förtroendet att själva disponera sin arbetstid, arbete som utförs i arbetsgivarens hushåll, fartygsarbete, eller visst vägtransportarbete (2 §). För vissa typer av arbete gäller bestämmelser om arbetstid i annan lagstiftning, nämligen lagen om arbetstid m.m. i husligt arbete, lagen om arbetstid vid visst vägtransportarbete, lagen om arbetstid m.m. för flygpersonal inom civilflyget och lagen om vilotid för sjömän.
Genom centrala kollektivavtal får omfattande undantag och avvikelser från lagen göras, medan lokala kollektivavtal endast får avvika från vissa bestämmelser och under begränsad tid. Avvikelser får dock inte ge arbetstagarna ett sämre skydd än vad EU:s arbetstidsdirektiv kräver (3 §). Regeringen eller utsedd myndighet får också meddela särskilda föreskrifter för totalförsvaret (4 §).
Arbetstid, jourtid och övertid Arbetstidslagens bestämmelser om ordinarie arbetstid och jourtid anger att den ordinarie arbetstiden som huvudregel får uppgå till högst 40 timmar per vecka, men att den får beräknas som ett genomsnitt över högst fyra veckor om arbetets natur motiverar det (5 §). Jourtid får användas när verksamheten kräver att arbetstagaren finns tillgänglig på arbetsplatsen för att vid behov arbeta, och får tas ut inom särskilt angivna tidsgränser (6 §). Övertid är arbete utöver ordinarie arbetstid och jourtid (7 §). Allmän övertid får tas ut endast när det finns särskilt behov och är begränsad till högst 200 timmar per kalenderår samt vissa gränser per fyraveckorsperiod och kalendermånad (8 §). Om särskilda skäl föreligger och behovet inte rimligen kan lösas på annat sätt får extra övertid tas ut med ytterligare högst 150 timmar per år, samtidigt som den sammanlagda övertiden måste hålla sig inom de kortsiktiga begränsningarna (8 a §). Vid oförutsedda nödsituationer, såsom naturhändelser eller olyckor, får nödfallsövertid tas ut i den omfattning situationen kräver, och den lokala arbetstagarorganisationen ska då underrättas snarast om en sådan finns (9 §).
För deltidsanställda regleras mertid. Mertid är arbete utöver den avtalade deltidsarbetstiden och får tas ut med högst 200 timmar per kalenderår när det finns särskilt behov (10 §). Även extra mertid om högst 150 timmar per år är möjlig vid särskilda skäl, under motsvarande begränsningar som gäller för extra övertid (10 a §).
Lagen innehåller också en regel om den sammanlagda arbetstiden, enligt vilken arbetstiden under varje sjudagarsperiod får uppgå till högst 48 timmar i genomsnitt under en beräkningsperiod om högst fyra månader. Vid denna beräkning likställs viss semester och sjukfrånvaro med arbetad tid (10 b §).
Arbetsgivaren skyldig att föra anteckningar om jourtid, övertid och mertid. Arbetstagarna och deras fackliga organisationer har rätt att ta del av dem, och regeringen eller behörig myndighet får meddela närmare föreskrifter om hur dokumentationen ska ske (11 §).
Arbetstidens förläggning Bestämmelserna om arbetstidens förläggning syftar till att ge arbetstagarna framförhållning och tillräcklig vila. Arbetsgivaren ska normalt lämna besked om ändringar av ordinarie arbetstid och jourtid minst två veckor i förväg, om inte verksamhetens art eller oförutsedda händelser motiverar kortare varsel (12 §). Arbetstagare har rätt till minst elva timmars sammanhängande dygnsvila under varje 24-timmarsperiod, där tiden mellan midnatt och klockan fem normalt ska ingå. Tillfälliga avvikelser får endast göras vid oförutsedda förhållanden och ska kompenseras med motsvarande ledighet (13 §). För nattarbetande gäller dessutom särskilda begränsningar av arbetstidens längd, med strängare regler för arbete som innebär särskilda risker eller stor fysisk eller psykisk belastning (13 a §). Vidare ska arbetstagare ha minst 36 timmars sammanhängande veckovila under varje sjudagarsperiod, som om möjligt ska förläggas till veckoslutet. Även här krävs kompensationsledighet om tillfälliga avvikelser görs (14 §).
Lagen reglerar också raster, måltidsuppehåll och pauser. Raster är avbrott då arbetstagaren inte behöver stanna kvar på arbetsplatsen, och arbetsgivaren ska i förväg ange deras längd och förläggning. Arbete får normalt inte utföras längre än fem timmar i följd utan rast (15 §). Om arbetsförhållandena kräver det får raster ersättas med måltidsuppehåll på arbetsplatsen, vilka räknas som arbetstid (16 §). Arbetsgivaren ska dessutom ordna arbetet så att arbetstagarna kan ta de pauser som behövs utöver rasterna, och dessa pauser räknas också som arbetstid (17 §). Regeringen eller utsedd myndighet får meddela särskilda föreskrifter om arbetstidens förläggning vid vägtransporter och luftfart (18 §).
Dispens Arbetsmiljöverket får medge dispens från vissa av lagens bestämmelser när kollektivavtal inte kan träffas och det finns särskilda skäl. Sådana dispenser får dock inte innebära ett sämre skydd än vad EU:s arbetstidsdirektiv kräver (19 §). Skyddsombud ges dessutom rätt att begära åtgärder om reglerna om extra övertid, nödfallsövertid eller extra mertid inte följs, och Arbetsmiljöverket kan därefter pröva frågan om föreläggande eller förbud (19 a §).
Tillsyn Arbetsmiljöverket har tillsyn över att arbetstidslagen följs (20 §). Myndigheten har rätt att få de upplysningar och handlingar som behövs samt att få tillträde till arbetsplatser, vid behov med biträde av Polismyndigheten (21 §). Arbetsmiljöverket får också meddela förelägganden och förbud, vilka kan förenas med vite (22 §).
Straff och sanktioner I avsnitten om straff och sanktioner föreskrivs att arbetsgivare som bryter mot förelägganden eller förbud kan dömas till böter eller fängelse, om beslutet inte varit förenat med vite (23 §). Böter kan också dömas ut för vissa överträdelser av lagens regler eller för att lämna oriktiga uppgifter till Arbetsmiljöverket (24 §). Arbetsgivare som tillämpar kollektivavtal i strid med EU-rättens minimiskydd kan bli skadeståndsskyldiga (24 a §), medan överträdelser av kollektivavtal i övrigt hanteras enligt avtalet eller medbestämmandelagen (25 §). För överträdelser av centrala arbetstidsbestämmelser ska i stället normalt sanktionsavgifter tas ut, beräknade per timme otillåten arbetstid och per berörd arbetstagare (26–27 a §§). Lagen reglerar även när avgifter får sättas ned, hur de beslutas, preskriberas och drivs in (26 b–27 a §§).
Överklagande Slutligen innehåller lagen regler om överklagande. Arbetsmiljöverkets beslut får överklagas till allmän förvaltningsdomstol (29 §). Även huvudskyddsombud, andra skyddsombud eller arbetstagarorganisationer får överklaga beslut för att tillvarata arbetstagarnas intressen (30 §). Arbetsmiljöverket får underställa regeringen frågor av särskild betydelse innan föreskrifter meddelas (31 §) och kan besluta att ett beslut ska gälla omedelbart (32 §).
Se även Arbetsmiljölagen (AML) Lagen om anställningsskydd (LAS) Medbestämmandelagen (MBL)
Referenser Noter
Externa länkar Arbetstidslagen, lagtext och kommentarer hos Arbetsmiljöverket Landsorganisationens sidor om arbetsmiljö Arbetsmiljöupplysningen
Kategori:1982 i Sverige Kategori:Arbetsrätt i Sverige Kategori:Arbetsmiljö Kategori:Sveriges lagar Kategori:Politikåret 1982 Kategori:Ekonomiåret 1982 Kategori:Folkhälsa i Sverige