T-34 var en sovjetisk medeltung stridsvagn som tillverkades mellan 1940 och 1958. Stridsvagnen anses i allmänhet av många historiker ha varit krigets kanske mest effektiva ändamålsenliga och inflytelserika stridsvagnskonstruktion. Vagnen kunde enkelt produceras i tusental av Sovjet och var inför Nazitysklands anfall mot Sovjetunionen i juni 1941, avsevärt bättre pansrad och beväpnad än någon tysk stridsvagn fram till följande år. T-34 tillverkades först vid ChPZ-fabriken i Charkiv (nuvarande Ukraina) och den utgjorde stommen i de sovjetiska pansarstyrkorna under hela kriget. Efter krigsslutet blev stridsvagnsmodellen en stor exportframgång. Det tillverkades fler T-34:or under kriget än någon annan stridsvagn och den är endast överträffad av sin efterföljare T-54/-55 i antal tillverkade stridsvagnar totalt. Så sent som 1996 var T-34 ännu i tjänst i 27 länder.
T-34 utvecklades från BT-stridsvagnen och det var tänkt att den skulle ersätta denna serie samt den lätta T-26. När den introducerades kunde den uppvisa den bästa balansen av eldkraft, rörlighet och skydd av alla stridsvagnar som fanns då. Inledningsvis kom dess stridseffektivitet att hämmas av dålig ergonomi, bristen på radioapparater och undermålig taktik.
I början av 1944 introducerades den förbättrade T-34-85 som var utrustad med en mer kraftfull kanon i ett större tre-mannatorn. Designen och konstruktionen förfinades gradvis under kriget, dels för att förbättra prestanda men också för att sänka produktionskostnaderna, vilket medförde att produktionen kontinuerligt ökade. Vid krigets slut 1945 hade T-34 ersatt många lätta och tunga stridsvagnar i tjänst och utgjorde huvuddelen av den sovjetiska stridsvagnsproduktionen. Stridsvagnen skulle komma att utöva stort inflytande på det moderna huvudstridsvagn-konceptet, där en och samma modell kan lösa flera olika uppgifter på slagfältet.
Produktionshistoria Revolutionerande konstruktion
Före krigsutbrottet 1939 var stridsvagnen T-26 och BT-vagnarna de vanligaste modellerna inom det sovjetiska pansarvapnet. T-26 var en långsam infanteriunderstödsvagn som var konstruerad för att hålla jämn takt med infanteristerna på marken. BT-stridsvagnarna var så kallade kavalleristridsvagnar, mycket snabba och lätta stridsvagnar som användes för bekämpning av andra stridsvagnar, men som inte var avsedda att användas mot infanteri. Båda typerna hade ett tunt pansar som skyddade mot finkalibrig eld men inte mot pansarvärnsgevär och 37 mm pansarvärnskanoner. Deras bensindrivna motorer antändes "vid minsta provokation" Zaloga, Steven J., James Grandsen, 1984. ss. 13, 111, 113, 125-127, 130-131, 135-137, 184, 223, 225.
Ingenjören Michail Kosjkin fick 1937 i uppdrag av röda armén att leda en grupp som skulle konstruera en ersättare till BT-vagnarna. Dessa nya stridsvagnar skulle tillverkas vid lokomotivfabriken ChPZ i Charkov. Prototypstridsvagnen, kallad A-20, utrustades med ett 20 mm pansar, en 45 mm kanon och ingenjör Aleksandr Morozovs nya V-2-dieselmotor som var mindre benägen att fatta eld. Kvar från BT-vagnen var möjligheten att köra på hjul i stället för med larvband. Det ledde till färre reparationer och servicetimmar på 1930-talets dåliga larvband och tillät även stridsvagnarna att uppnå drygt 80 km/h på vägar. I strid var dock hjul ingen fördel. Konstruktörerna kom dock fram till att det var ett onödigt nyttjande av utrymme och vikt.
Kosjkin övertygade den sovjetiska ledaren Josef Stalin att låta honom utveckla en annan prototyp, en bättre bepansrad och beväpnad "universalstridsvagn" som kunde ersätta både T-26 och BT-vagnarna. Den andra prototypen, som kallades A-30 men som kort därefter döptes om till T-32, hade 32 mm pansar, en 76 mm kanon och samma V-2-dieselmotor. Båda prototyperna fälttestades vid Kubinka 1939 och det visade sig att den tyngre T-32 var lika mobil som A-20. Motståndet från militärledningen och farhågorna om höga produktionskostnader övervanns slutligen på grund av de dåvarande sovjetiska stridsvagnarnas dåliga prestation i vinterkriget mot Finland och effektiviteten hos tyskarna i blixtkriget mot Frankrike. En ännu tyngre version av T-32, med 45 mm frontpansar och bredare larvband togs därefter upp för produktion och gavs namnet T-34.
Två prototyper av T-34 färdigställdes i februari 1940 och genomgick en 2 000 km lång testkörning under svåra förhållanden från Charkov till Moskva, Smolensk, Kiev och tillbaka till Charkov i april och maj. Vissa brister i drivlinan identifierades och rättades till.Zaloga, Steven J., James Grandsen, 1983. ss. 6, 13, 17, 37 De första serietillverkade stridsvagnarna blev färdiga i september 1940 och kom att helt ersätta stridsvagnarna T-26, BT och T-28. Kosjkin dog av lunginflammation i slutet av månaden och arbetet med att utveckla T-34:s drivlina gavs till Aleksandr Morozov som utnämndes till chefsdesigner vid ChPZ.
Liksom BT-vagnarna hade T-34 hade en fjäderupphängning av Christie-typ, men man bestämde att den tunga och ineffektiva konvertibla driften med både hjul och band skulle tas bort. Den hade sluttande pansar, en relativt kraftfull motor och bredspåriga larvband. Den första versionen hade en 76,2 mm kanon och kallas ofta för T-34/76 (ursprungligen en tysk beteckning som härstammar från andra världskriget). Sent 1943 inleddes produktionen av den andra huvudversionen T-34-85 (eller T-34/85) som hade ett större torn och en större 85 mm kanon.
Inledande och upprätthållande av produktion Den nya stridsvagnen ställde den sovjetiska industrin inför nya utmaningar. Den var den mest bepansrade medeltunga stridsvagnen som tillverkats fram till denna tidpunkt och sammansättningen av delkomponenter gjordes vid flera fabriker: Charkovs dieselfabrik Nr. 75 tillhandahöll V-2 -motorn, Kirovfabriken Nr. 185 i Leningrad tillverkade den ursprungliga L-11-kanonen och Dynamofabriken i Moskva tillverkade elektriska komponenter. Stridsvagnarna ihopmonterades inledningsvis vid ChPZ Nr. 183 och vid Stalingrads traktorfabrik (STZ) och senare vid Krasnoje Sormovofabriken Nr. 112 i Gorkij. Man hade dock vissa problem med defekta pansarplåtar. På grund av bristen på de nya V-2 -motorerna utrustades många stridsvagnar i den första produktionsomgången år 1940 med BT-vagnens flygplansmotor som hade sämre prestanda, transmission och koppling. Man kunde endast utrusta kompanichefernas stridsvagnar med radioapparater. L-11-kanonen kom inte att leva upp till förväntningarna och därför skapade Grabins designbyrå vid Gorkijfabriken Nr. 92 en överlägsen F-34 76,2 mm-kanon. Byråkraterna vägrade tillåta produktionen, men Gorkij och ChPZ inledde den utan lov; officiellt tillstånd kom först från Stalins statliga försvarskommitté efter att trupper i fält lovprisat den nya kanonen.
De konservativa elementen inom politiken satte dock press på armén att bygga de äldre stridsvagnarna T-26 och BT eller att helt avbryta produktionen av T-34 i väntan på den mera avancerade T-34M-konstruktionen. Det tyska överraskningsanfallet mot Sovjetunionen den 22 juni 1941 (operation Barbarossa) tvingade dock Sovjetunionen att frysa vidare utveckling och inleda full produktion av stridsvagnar.
Tysklands snabba offensiv tvingade ryssarna att flytta sina fabriker till öster om Uralbergen, en monumental uppgift. ChPZ återupplivades kring Dzerzjinskij Urals järnvägsvagnsfabrik i Nizjnij Tagil. Fabriken döptes om till Stalins Ural stridsvagnsfabrik Nr. 183. Kirovfabriken evakuerades bara veckor innan Leningrad inringades och fabriken flyttades tillsammans med Charkovs dieselfabrik till Stalins traktorfabrik i Tjeljabinsk, som snart skulle komma att kallas Tankograd ('Stridsvagnsstaden'). Vorosjilovs stridsvagnsfabrik Nr. 174 från Leningrad inkorporerades in i Uralfabriken och den nya Omskfabriken Nr. 174. Ordzjonikidze Urals tunga verktygsmaskinfabrik (UZTM) i Sverdlovsk absorberade flera mindre fabriker. Medan dessa fabriker förflyttades med rekordfart kom industrikomplexet kring Stalingrads traktorfabrik att producera 40 % av alla T-34 fram till att fabriken var helt omringad i slaget vid Stalingrad under hösten 1942.
Bortsett från detta avbrott, tilläts endast mindre ändringar i produktionslinjerna - dessa ändringar var oftast för att göra stridsvagnarna enklare och billigare att producera. Nya metoder utvecklades för automatisk svetsning och härdning av plåtar (metoden hade utvecklats av professor Jevgenij Paton). Konstruktionen av kanon 76,2 mm F-34 modell 1941 förenklades till att bestå av endast 614 delar, jämfört med föregångarens 861. Under de två följande åren minskades produktionskostnaderna per stridsvagn från 269 500 rubel år 1941, till 193 000 och senare till 135 000. Produktionstiden skars ner till hälften vid slutet av 1942 trots att majoriteten av de erfarna fabriksarbetarna hade sänts ut till fronten och ersatts av en arbetsstyrka som bestod av 50 % kvinnor, 15 % pojkar och 15 % invalider och gamla män. Vid samma tidpunkt kom T-34 att gå från att vara "vackert tillverkade maskiner med utmärkt finish jämförbara med eller överlägsna Västeuropas eller Amerikas" till mera grovtillverkade stridsvagnar. Ingenting tummades dock på den mekaniska tillförlitligheten.
miniatyr|T-34:s 12-cylindriga V-2 dieselmotor vid det finländska stridsvagnsmuseet i Parola
Evolutionär utveckling
1942 påbörjades arbetet med att bygga ett nytt torn som utvecklats från det övergivna T-34M-projektet. Den nya konstruktionen innebar förbättringar av utrymmet och tillät även införande av en kupol för vagnchefen, vilket gav bättre uppsikt runt hela vagnen. Den begränsade tillgången på gummi ledde till att man införde stålhjul. En ny koppling monterades vilket förbättrade funktionen på motorn och den femväxlade kraftöverföringen.
De sovjetiska trupperna stötte 1942 och 1943 på de nya tyska stridsvagnarna Tiger och Panther. Med erfarenheterna från slaget vid Kursk i färskt minne och efter förfrågningar från fronttrupperna om eldkraft med längre räckvidd fattade den sovjetiska militärledningen det svåra beslutet att bygga om fabrikerna för att tillverka en ny modell som hade en större tornring (från 1 425 mm till 1 600 mm), vilket tillät att man satte dit ett större torn. T-34-85:s nya 85 mm kanon var vida överlägsen den gamla kanonen och det nya tremannatornet utrustades med en radio (tidigare hade radion funnits nere i chassit). Nu kunde stridsvagnschefen leda striden och överlämna kanontjänsten till laddaren och skytten.
Kostnadseffektivitet Kostnaden för att producera en T-34-85-stridsvagn var 164 000 rubel, vilket inledningsvis var 30 % högre än en motsvarande modell 1943, men 1945 hade priset gått ner till 142 000.Harrison, 2002. s. 181 Under krigets gång hade priset för en T-34 -stridsvagn nästan halverats medan dess rörlighet förblev nästan oförändrad. Samtidigt fördubblades nästan kanonens genomslagsförmåga och pansarets tjocklek.
Vid slutet av 1945 hade mer än 57 000 T-34 byggts: 34 780 exemplar av den ursprungliga modellen av T-34 byggdes 1940–44 och ytterligare 22 559 T-34-85 1944–45.The Russian Battlefield 1998a, 1998b Efter kriget upphörde den storskaliga massproduktionen av stridsvagnen i Sovjetunionen (under 1946 byggdes "bara" 2 701 exemplar av typen). Tillverkningen återupptogs 1951 i Polen och i Tjeckoslovakien, där 1 380 respektive 3 185 T-34-85 tillverkades fram till 1956. Sent under 1960-talet genomgick sovjetiska T-34-85 ett moderniseringsprogram (T-34-85M) för exportstridsvagnar och för reservstridsvagnar. De återutrustades med motordelar från T-54/55-seriens stridsvagnar, vilket var ett bevis på hur långt man gick för att standardisera komponenterna i de sovjetiska stridsvagnskonstruktionerna.
Man har uppskattat att det sammanlagt tillverkades så många som 84 070 exemplar av T-34, plus 13 170 självgående artilleripjäser som var byggda på T-34:s chassi.Zaloga & Grandsen, 1996. s. 18 Vissa kom ännu att tjäna i diverse oroshärdar runtom i världen under det kalla kriget.
Varianter