Röda armén, egentligen Arbetarnas och böndernas röda armé (RKKA) (ryska: Красная армия, Krasnaja armija eller Рабоче-крестьянская Красная армия, Rabotje-krestjanskaja Krasnaja armija, ry. förkortning РККА), var bolsjevikernas armé, skapad under ryska inbördeskriget av Lev Trotskij 1918, även benämning på Sovjetunionens armé fram till efter stora fosterländska kriget (vilket var en del av andra världskriget), då dess namn 1946 ändrades till Sovjetarmén (ryska: Советская армия, Sovetskaja armija).
Bildandet av Röda armén Röda armén var det officiella namnet på Sovjet-Rysslands och sedermera Sovjetunionens marktrupper, flygvapen och flottan, vilka tillsammans med gränstrupperna, inrikestrupperna (NKVD) samt konvojtrupperna utgjorde Sovjetunionens väpnade styrkor från och med 15 januari 1918 till och med februari 1946. Lev Trotskij brukar räknas som skaparen av Röda armén.
Röda arméns födelsedatum brukar räknas den 23 februari 1918, då man vann en viktig seger mot kaiserns tyska armé. Numera kallas 23 februari Fosterlandsförsvararens dag enligt den officiella lagen Nr. 32-F3 från den 13 mars 1995.
Från och med februari 1946 benämndes Röda armén formellt Sovjetarmén. Med Sovjetarmén avsågs alla försvarsgrenar utom Sovjetmarinen.
Tiden mellan revolutionen och andra världskriget Ryska inbördeskriget (1917–1923)
Ryska inbördeskriget (1917–1923) var ett krig som inträffade inom dåvarande Kejsardömet Ryssland efter att den ryska provisoriska regeringen kollapsade till sovjeterna, under dominans av bolsjevikpartiet. Sovjetiska styrkor tog först makten i Petrograd (Sankt Petersburg) och fick därefter kontroll över hela Ryssland.
De huvudsakliga striderna skedde mellan den bolsjevikiska Röda armén, ofta i tillfälliga allianser med andra vänsterorienterade prorevolutionära grupper, och de löst allierade antibolsjevikiska styrkorna i Vita armén. Många utländska arméer krigade mot Röda armén, i synnerhet de allierade styrkorna, och många frivilliga utlänningar kämpade på båda sidor av det ryska inbördeskriget. Det polsk-sovjetiska kriget ses ofta som en krigsskådeplats i konflikten. Andra nationalistiska och regionala politiska grupper deltog också i kriget, inklusive den nationalistiska ukrainska Gröna armén, anarkistiska ukrainska Svarta armén och Svarta gardet, och krigsherrar som Roman Ungern von Sternberg.
De mest intensiva striderna ägde rum 1918–1920. Större militära operationer avslutades den 25 oktober 1922 när Röda armén ockuperade Vladivostok som tidigare innehades av den provisoriska Priamurregeringen. Den sista enklaven av de vita styrkorna var distriktet Ajano-Majskij på Stillahavskusten, där general Anatolij Pepeljajev inte kapitulerade förrän den 17 juni 1923.
I sovjetisk historieskrivning har tidsperioden av inbördeskriget traditionellt definierats som 1918–1921, men krigets skärmytslingar sträckte sig faktiskt från 1917 till 1923.
Polsk-sovjetiska kriget (februari 1919–mars 1921)
Polsk-sovjetiska kriget (februari 1919–mars 1921) var ett krig mellan å ena sidan Ryska socialistiska federativa sovjetrepubliken (Sovjetryssland) och Ukrainska socialistiska sovjetrepubliken och å andra sidan Andra polska republiken och Ukrainska folkrepubliken, där alla fyra var nya statsbildningar efter första världskriget. Polsk-sovjetiska kriget var ett resultat av de krigförande parternas önskan att utöka sina territorier och sitt inflytande över dem. Polen, som nyligen hade återupprättats genom Versaillesfreden efter att ha varit delat sedan 1700-talet, försökte säkra områden man förlorat vid tiden för delningarna; sovjetrepublikernas syfte var att ta kontroll över områden som tillhört Kejsardömet Ryssland innan den tyska invasionen under första världskriget. Frågan om vem som segrade är ett tvisteämne.Ryska och polska historiker har en tendens att tilldela seger till sina respektive länder. Andra bedömningar varierar, mest mellan att kalla resultatet en polsk seger och föga övertygande. I sin hemliga rapport till bolsjevikpartiets 9:e konferensen 20 september 1920 kallar Lenin resultatet av kriget ”med ett ord, ett gigantisk, oerhört nederlag”. (Se ) Polackerna hävdade att de framgångsrikt försvarat sin stat, medan sovjetrepublikerna hävdade att de avvärjt en polsk invasion av Ukraina och Vitryssland, vilket de såg som en del av den utländska interventionen i det ryska inbördeskriget.
Spanska inbördeskriget 1936–1939
Röda armén stred på republikens sida. Sovjet bidrog med stridsvagnar, flygplan och artilleripjäser. Dessutom fanns ett par tusen officerare och NKVD-män på plats.
Stalins utrensningar bland officerare 1936–1938 drog Stalin, med hjälp av NKVD, igång en omfattande och blodig utrensning inom partiet och landets samhällsfunktioner. Aktionen urartade i och med Moskvarättegångarna 1936–1938 då man anklagade först vänsterfalangen och sedan högerfalangen för allehanda uppdiktade förbrytelser som planer att mörda Stalin, spioneri, landsförrädisk verksamhet, korruption, etc.
Röda armén var inte förskonad från terrorn. Röda arméns marskalk Michail Tuchatjevskij (Ryska: Михаил Николаевич Тухачевский) (16 februari 1893–12 juni 1937) och en rad ledande höga militärer dömdes till döden för landsförrädisk verksamhet och föregivet samarbete med Tyskland.
Politruk-systemet Politiska kommissarier, populärt kallade politruker, introducerades i RA av Lev Trotskij som försökte lösa problemet med tsartidens officerare som skulle skolas om till RKKA-befäl genom att tilldela var och en av dem en egen ryggsäck (= kontrollant). De politiska kommissarierna var inte unika inom armén och flottan, utan man hittade dem överallt, även i teaterledningarna och i symfoniorkestrarna.
En sådan dubbelkommandostruktur i en militärorganisation blev kontraproduktiv och påverkade RA:s effektivitet menligt i de krig som armén deltog i.
Konflikten med Japan 1938–1939 Under 1938 blev läget mellan Sovjetunionen och Japan spänt vilket ledde till gränsstrider vid sjön Chasan (1938). Året därpå trängde japanerna in i det med Sovjetunionen allierade Mongoliet, varpå Sovjet skickade dit Röda armén och segrade i striderna vid Chalchin-Gol (augusti 1939) där den ryska armén leddes av Georgij Zjukov.
Ett viktigt bidrag till den sovjetiska segern var underrättelseverksamhet av Richard Sorge, en tysk journalist som var marxist och GRU-spion i Japan och kunde förvarna Röda armén om planerat anfall till följd av att kommissarien för statssäkerhet i Fjärran östern, Genrich Ljusjenko, hoppade av till Japan och avslöjade tillståndet för de sovjetiska styrkorna i området.Jerold och Leona Schecter Sacred Secrets. How Soviet Intelligence Operations Changed American History s.9–11
Polsk-sovjetiska kriget 1939
I och med Molotov-Ribbentroppakten hade Tyskland och Sovjetunionen delat upp Polen i två intressesfärer innan andra världskriget började. När således Wehrmacht 1 september 1939 anföll Polen fick tyskarna militär kontroll över sin andel (49 %) av landet och decimerat de polska styrkorna. Den 17 september 1939 gick Röda armén in i östra Polen och kunde med relativt små förluster inta sin andel (51 %) av landet. Gränsen mellan den tyska och sovjetiska delarna överensstämmer i stort med Polens östra gräns idag.
Vinterkriget (1939–1940)
Även det vinterkriget var en konsekvens av Molotov-Ribbentrop-pakten då Sovjetunionen gavs fria händer av Nazityskland att inlemma Finland i sin intressesfär. Kriget började efter att Finland avvisat långtgående krav på eftergifter från sovjetisk sida. För den Röda arméns del blev intåget i Finland inledningsvis en stor katastrof: man hade inte kunnat tänka sig att det militärt underlägsna Finland skulle göra motstånd och den oförberedda Röda armén led svåra förluster innan motståndet slutligt besegrades. Viktiga lärdomar drogs från vinterkriget: bland annat att tunga stridsvagnar med flera torn och lätta stridsvagnar inte höll måttet. Istället satsade man på att utveckla medeltunga vagnar som T-34:an istället, en stridsvagn som visade sig vara mycket viktig för andra världskrigets utgång.
Röda arméns inmarsch i Bessarabien (1940) Som en del av Molotov-Ribbentrop-pakten föll Bessarabien (då en del av Rumänien) inom den sovjetiska intressesfären. I augusti 1940 ockuperades provinsen under krigshot mot Rumänien av Röda armén.
Ockupationen av de baltiska staterna (1940) Förutom Finland och Bessarabien så fick Sovjetunionen enligt Molotov-Ribbentrop pakten även rätten att överta de Baltiska staterna. Länderna införlivades i Sovjetunionen utan något större militärt besvär och fortsatte vara sovjetrepubliker fram tills det kalla krigets slut.
Röda arméns organisation 1941 Infanteriet
I juni 1941 var den röda armén uppställd vid Sovjetunionens gräns från Barents hav till Svarta havet. De sovjetiska styrkorna var uppdelade i två operationella echelonger.
Första operativa echelongen var trupper vid gränsen baserade på förkrigstidens Speciella Militära Distrikt. Dessa var Leningrad, Baltiska, Väst, Kiev och Odessa Speciella Militära Distrikt. Efter krigsutbrotten blev dessa: Nordfonten, Nordvästfronten, Västfronten, Sydvästfronten, Sydfronten.
Nordfronten bestod av: 14:e armén vid Murmansk), 7:e armén i Karelen (nära sjön Ladoga), 23:e armén (Viborgska näset) och styrkor direkt under direkt befäl av Nordfrontens stab
Nordvästfronten bestod av 8:e armén vid baltiska kusten, 11:e armén i Litauen och 27:e armén i reserv vid Norra Dvina, plus styrkor under direkt befäl av frontens stab.
Västfronten var uppdelad i tre arméer, som var i Vitryssland: 3:e armén vid Grodno, 10:e armén vid Bialystok, 4:e armén vid Brest-Litovsk i reserven var 13:e armén och styrkor direkt under befäl av frontens stab.
Sydvästfronten som var den starkaste bestod av 5:e armén vid Lutsk, 6:e armén vid Lvov (nu Lviv), 26:e armén vid Borislav, 12:e armén vid Tchernovitz och trupper direkt under befäl av frontens stab.
Sydfronten bestod av 9:e Självständiga armén i Bessarabien och styrkor direkt underställda frontens stab.Clark Alan Barbarossa the Russian-German Conflict 1941–1945 Phoenix Press 2000 page 38,39
Andra operativa echelongen bestod av reservarméer och skulle försvara Dvina-Dnepr-linjen. Dessa var: 16:e armén, 19:e armén, 20:e armén, 21:a armén, 22:a armén samt den 24:e armén.
Pansartrupperna
Pansartrupperna var under tjugo- och trettiotalet väl organiserade, och tyska officerare övade i hemlighet (p.g.a. Versaillesfördraget) med trupperna. Då den dynamiske marskalk Tuchatjevskij avsatts och avrättats frångick man tanken på självständiga pansarkårer, och band upp stridsvagnarna till infanteriunderstöd, vilket var olyckligt. Inte desto mindre blev de ryska pansartrupperna och spec. T-34-vagnen en obehaglig överraskning för tyskarna. De sovjetiska cheferna lärde sig allt mer om pansartaktik under krigets gång, men till priset av stora förluster. Dock producerades så många vagnar att pansartrupperna ändå kunde hålla sin numerär uppe.
Efter kriget skedde en gradvis, inte språngvis, utveckling av pansarvapnet. Utvecklingen av ryska stridsvagnar kännetecknas av en långsiktighet och gradvis förfining, som saknats i väst där varje vagn varit mer av ett individuellt projekt. De ryska vagnarna (T54, T55, T62, T 64, T72 och T80) anses individuellt underlägsna västvagnar, men eftersom de fanns i så många fler exemplar utgjorde de ändå ett klart hot.
Militära grader i Röda armén
Det stora fosterländska kriget (1941–1945)
När Tyskland anföll Sovjetunionen bestod Röda armén av 5,7 miljoner soldater. 303 divisioner och 22 brigader (4,8 miljoner soldater), varav 166 divisioner och 9 brigader (2,9 miljoner soldater) var placerade i de militärdistrikt som gränsade till Tyskland och Rumänien.