Grevefejden () är det största inbördeskriget i Danmarks historia. Kriget utbröt 1534 då handelsstaden Lübeck efter Fredrik I:s död försökte öka sin makt i Norden genom att försöka återinsätta Kristian II på landets tron. Detta ledde till flera bonde- och borgaruppror, då Kristian II hade stort stöd bland allmogen i Danmark, där bland annat Köpenhamn och Malmö stödde den tidigare kungen. Sitt namn fick fejden efter greve Kristofer av Oldenburg, som ledde Lübecks styrkor.
På andra sidan av konflikten stod den danska adeln och det högre prästståndet. De ville inte se Kristian II åter på landets tron, och därför stödde de i stället Fredrik I:s son, hertig Kristian (III). Inbördeskriget utspelade sig 1534–1536 och ledde till en seger för Kristian III, protestantismens införande och adelsväldets befästande i landet.
Bakgrund Vid 1500-talets början svepte en våg av reformism genom norra Europa i form av inte bara Martin Luthers protestantism utan även reformistisk katolicism. Denna sistnämnda form av reformism intresserade den dåvarande danske kungen Kristian II, vilket var något som ogillades av de katolska biskoparna i landet.Johannesson, sid 111 Då flera av biskoparna hörde till de mäktigaste adelssläkterna i Danmark var även detta något som ogillades av aristokratin, liksom det faktum att Kristian II strävade efter en starkare kunglig centralmakt med hjälp av ofrälse ämbetsmän. Adeln och det högre prästerskapet, prelaterna, utropade därför i slutet av mars 1523 kungens farbror, Fredrik I, till kung och Kristian flydde till Nederländerna. Vid kungens kröning deklarerades att predikningar av kättare eller "Luthers disciplar" mot den romerska kyrkomakten inte skulle tolereras.Johannesson, sid 112
Utnämningen av Fredrik I ledde till flera oroligheter. Den svenske kungen, Gustav Vasa, utnyttjade tillfället genom ett försök till invasion av de danska provinserna, samtidigt som städerna Malmö och Köpenhamn fortfarande stödde Kristian II och belägrades av den danske kungens styrkor. De två städerna kapitulerade i början av 1524 och den 1 september samma år slöts ett avtal mellan Fredrik I och Gustav Vasa i Malmö som innebar att svenska styrkor drog sig tillbaka från Blekinge, men att Sverige fick behålla Bohuslän tills vidare. Den danska allmogen, borgarna och bönderna, hade däremot gynnats av Kristian II:s politik och flera bondeuppror bröt ut i landet. Länsmannen på Visborgs slott på Gotland, Søren Norby, som stödde Kristian II, tog tillfället i akt och skickade stöd till upproren.Johannesson, sid 113 Tyge Krabbe, som av Fredrik I utnämnts till länsman för Helsingborgs slott, mötte upprorsarmén men var tvungen att dra sig tillbaka. Norby belägrade därefter Helsingborgs slott, men samtidigt lyckades en lybsk flotta skära av dennes försörjningslinjer från Gotland och förstärkningar från Själland skeppades över till Malmö. De nya styrkorna under Johan Rantzau förenades med Tyge Krabbes och den 28 april 1525 besegrades Norby utanför Lund i ett slag som utvecklade sig till en ren massaker på bondearmén. Han drog sig tillbaka till Landskrona, där han till slut kapitulerade. Under Fredrik I:s fortsatta styre fick högadeln tillsammans med hansestaden Lübeck allt större privilegier, vilket ökade dessas stöd för kungamakten.Ljungfors, sid 22
Lübeck var inte längre så mäktigt som staden en gång varit. Den tiden var förbi när det var huvudstaden för hela Hansan. Redan i början av 1400-talet hade Hansastäderna vid Nordsjön söndrat sig från Östersjöstäderna, som ville hålla all handel på Östersjön för sig själva. Efter upptäckten av Amerika i slutet av 1400-talet förflyttades världshandeln västerut till förmån för städerna vid Atlanten. Lübeck hamnade nu i en avkrok av världen. Staden ansträngde sig desto mer för att behålla makten över de nordiska länderna, eftersom Lübecks välstånd nu hängde på det.
I augusti 1526 konverterade Fredrik I, som länge haft sympatier för reformkatolicismen, till lutherdomen.Johannesson, sid 116 Det danska prästerskapet tvingades därefter göra många eftergifter och flera biskopar som insattes förbjöds att söka vigning i Rom. Evangelistiska predikanter fick tillåtelse att predika överallt och flera friförsamlingar skapades i de danska köpstäderna under kungens beskydd. I Malmö fick församlingarna stöd av borgmästarna Jörgen Kock och Jep Nielsen. År 1528 startades ett evangelistiskt boktryckeri i staden och Jörgen Kock fick kungens tillstånd att ta både gråbrödraklostret och svartbrödraklostret i besittning som stadens rådhus och sjukhus.Johannesson, sid 117 Flera andra kloster tömdes runtom i ärkestiften runt 1530 och det var endast domkapitlet i Lund som bjöd motstånd; klostren i staden utrymdes inte förrän efter grevefejdens slut 1536.
Inbördeskriget miniatyr|Kristian II i fängelset på Sønderborgs slott av Carl Bloch (1871). Hösten 1531 landsteg Kristian II med en nederländsk expeditionsstyrka i Norge med målet att återta makten i Norden. Detta misslyckades och Kristian fängslades på Sönderborgs slott på Als.Johannesson, sid 119 De nordiska rikena hade i sin kamp mot Kristian II fått hjälp från Lübeck, som verkade för att nederländska köpmän skulle stängas ute från Östersjön. De danska och svenska rikena var däremot inte särskilt villiga att gå med på detta, utan utökade istället sitt samarbete med Nederländerna.
I april 1533 dog Fredrik I och de två tänkbara efterträdarna var kungens söner, hertig Kristian av Holstein och den minderårige prins Hans. Då hertig Kristian visat stort intresse för lutherdomen såg de konservativa biskoparna hellre att prins Hans blev kung.Ljungfors, sid 23 Det danska riksrådet beslöt därmed att valet av ny kung skulle uppskjutas och att man själv skulle regera i mellantiden. Inom den nya regeringen var det de konservativa bland prelaterna och adeln som snart tog över makten och verkade för att hela den danska kyrkoordningen skulle återföras under påvestolen i Rom.Johannesson, sid 118 Ärkebiskop Torben Bille förklarade tillsammans med domkapitlet i Lund de evangeliska predikanterna som kättare, bannlyste dem och förklarade dem fredlösa. De flesta predikanter tvingades nu fly, men i Malmö åtnjöt de stadens styrandes beskydd.
Kriget bryter ut Lübeck hade, bland annat genom den nye borgmästaren Jürgen Wullenwever, i mars 1533 samlat sina styrkor för ett anfall mot Nederländerna. I och med Fredrik I:s död lades detta dock på is och man försökte åter från Lübecks sida övertala de nordiska rikena att stänga ute holländarna. Då detta återigen misslyckades ändrade man kurs och försökte utnyttja det oroliga klimatet i Danmark för att återinsätta den bland allmogen folkkäre Kristian II som kung över ett nordiskt rike som styrdes från Lübeck. Den pressade situation som reformationens anhängare levde under gjorde att Malmös borgmästare Jörgen Kock följde utvecklingen med stort intresse och denne gick, tillsammans med Köpenhamns borgmästare Ambrosius Bogbinder, med på lybeckarnas sida. Som befälhavare för de lybska styrkorna utsågs greve Kristofer av Oldenburg, vars titel senare givit namn åt inbördeskriget. Även om Kristofers formella anledning att leda alliansen var att återinsätta sin syssling, Kristian II, på Danmarks tron, verkar Kristofers egen motivation ha varit att själv ta över den danska kronan.
Greve Kristofer bröt i maj 1534 in i södra Jylland, vilket fick det danska riksrådet att agera. Den jylländska adeln utsåg den 4 juni samma år hertig Kristian till kung och för att stärka försvaret av Danmarks västra delar skeppade riksrådet över ryttare från Skåne. Detta utnyttjade Jörgen Kock och han lät stänga Malmös portar. Ett uppbåd av stadens borgare intog Malmöhus slott och länsmannen togs till fånga. Greve Kristofer anlände snart efter med en lybsk flotta i Öresund och landsteg på Själland. I juli 1534 hyllades Kristofer som riksföreståndare av det själländska landstinget i Ringsted och månaden därpå svor den skåneländska adeln, efter förhandlingar ledda av Jörgen Kock, sin trohet till Kristofer å Kristian II:s vägnar.Johannesson, sid 119–120 Även Fyn erövrades snart och Kristofer fortsatte till Jylland, där ett bondeuppror, till stöd för Kristian II, hade brutit ut. Kaparkaptenen Skeppar Clement, som tidigare tjänstgjort under Kristian II, ledde ett bondeuppror i Nordjylland, med bas i Ålborg. Ett stort antal herrgårdar i Nord- och Västjylland brändes ned. Dock var det även i Jylland som hertig Kristian hade samlat sina styrkor i väntan på motangrepp. De danska riksråden Niels Brock och Holger Rosenkrantz mötte Skeppar Clements bondearmé vid slaget vid Svenstrup den 16 oktober 1534, där adelsarmén led ett komplett nederlag.
Den lybeckska alliansen, som bestod av konservativa präster, evangeliska borgare och gammaltroende adelsmän tillsammans med den radikala lybska stadsstyrelsen, fick däremot allt svårare att hålla samman. Lübeck hade närmat sig hertig Albrekt av Mecklenburg för att få ytterligare stöd och erbjöd honom den danska kronan i gengäld, något som ogillades skarpt av greve Kristofer. Den danska delen av alliansen fick å sin sida allt mindre inflytande och den danska befolkningen, både borgerskap samt kloster och sockenkyrkor, plågades av extra skatter för att finansiera kriget. Prelaterna och högadeln tvingades även ge stora penninglån till Lübeck.Johannesson, sid 120
Sverige ger sig in i konflikten miniatyr|Jörgen Kock.
Gustav Vasa och Kristian III hade nu fått en gemensam fiende i Lübeck och enades mot hansestaden i ett förbund. Vid underrättelsen om detta gav sig stämningen i Lübeck uttryck i följande ord, som finnas antecknade på ett utdrag ur den svensk-danska överenskommelsen, vilket sändes till hansestaden Rostock: "Här följer ett utdrag av det förbund som de okristliga skälmarna och bovarna riksrådet i Danmark och Norge gjort med tyrannen och blodhunden konungen i Sverige."
Gustav Vasa, som inte ville se Kristian II åter på Danmarks tron, sände i oktober 1534 en svensk styrka under ledning av den nyutnämnda fältöversten Lars Siggesson Sparre till Halland, där Halmstad intogs och Varbergs fästning belägrades. Lars Siggesson (Sparre) utsågs till fältmarskalk och Erik Fleming till amiral. En mecklenburgsk kår under greve Johan av Hoya anlände snart till Skåne för att försvara den skånska gränsen mot Sverige och tillsammans med lybska trupper och borgare från Malmö och Landskrona drog man in i Halland. Flera av Skånelandskapens adel och prelater, som var bland dem som svor trohet åt greve Kristofer 1534, var missnöjda med de tyska invasionerna och ett uppbåd av adelstrupper samlades vid Ängelholm, varefter de tog kontakt med den svenska armén. Tillsammans kom man i början av 1535 överens om att stödja hertig Kristian.
Johan av Hoyas styrka misslyckades att inta Halmstad och ryckte därför söderut mot Helsingborg med den svenska armén efter sig. Även den skåneländska styrkan, som hade marscherat mot Vä, drog sig mot Helsingborg. Johan av Hoyas borgararmé, som leddes av Markus Meyer och Jörgen Kock tog kontakt med länsherren, Tyge Krabbe, för att försäkra sig om dennes lojalitet och att de därigenom kunde lita på understöd från slottets kanoner. Då de ansåg sig nöjda med svaret att Krabbe stod "på de förbundnas sida" tog de ställning utanför slottets murar i väntan på den svenskstödda adelsarmén.Ljungfors, sid 24–25 Då adelsarmén närmade sig slottet på morgonen den 13 januari öppnade slottets kanoner eld, men salvorna slog ner mitt bland borgararmén, då Krabbe i hemlighet hade allierat sig med sina adelsfränder.Ljungfors, sid 25 Detta ledde till stor panik inom borgararmén som snart grundligt kunde besegras. Jörgen Kock lyckades rädda sig undan slakten genom att ta sig över sundet i en roddbåt. Danmark öster om Öresund, förutom Malmö och Landskrona, var nu under hertig Kristians kontroll.
Framgångar för hertig Kristian miniatyr|Belägringen av Köpenhamn 1535–1536. Xylografi från 1879 baserat på ett kopparstick från 1599.