miniatyr|Insulinsprutor för behandling av diabetes typ 1 Diabetes mellitus, eller i dagligt tal diabetes, tidigare kallad sockersjuka eller bara socker, är en grupp endokrina sjukdomar, där mängden socker (glukos) i blodet är förhöjt.
De vanligaste sorterna är typ 1-diabetes, där autoimmuna processer angriper bukspottkörteln så att den inte producerar tillräckligt av hormonet insulin, och typ 2-diabetes, där cellerna ute i kroppen får en nedsatt känslighet för insulin så att det tillgängliga insulinet inte kan tas upp. Diabetes är en folksjukdom med cirka 500 000 drabbade i Sverige.
Typiska symptom för obehandlad diabetes är ökad törst och stora urinmängder samt trötthet. Behandling innefattar sund kost, fysisk aktivitet, att hålla en normal kroppsvikt och att inte använda tobak. Typ 1-diabetes måste behandlas med injektioner av insulin. Typ 2-diabetes kan behandlas med läkemedel (tabletter som ökar insulinkänsligheten eller insulinfrisättningen) och eventuellt med insulin som tillägg.
Klassifikation Diabetes finns i många olika former, och det finns i vissa fall gråzoner mellan diagnoserna. Förutom de typer som nämns nedan finns flera andra mindre diagnoser. Ibland kan man se begreppen typ 3- eller typ 4-diabetes, dessa betyder olika saker för olika personer och används inte som diagnos.
Typ 1-diabetes
Typ 1-diabetes är en autoimmun sjukdom där immunförsvaret angriper de insulinproducerande betacellerna i bukspottskörteln. Detta gör att den egna insulinproduktionen först minskar för att sedan helt upphöra, vilket måste behandlas med injektioner av insulin.
I Sverige finns omkring 50 000 människor med sjukdomen. Det är vanligast att debuten sker innan 20 års ålder och att den är akut, men sjukdomen kan också debutera senare.
Typ 1-diabetes är delvis ärftlig, med flera kända gener som påverkar risken för diabetes. Hos genetiskt känsliga personer verkar insjuknandet utlösas av en eller flera miljöfaktorer, till exempel en infektion av coxsackie B4-virus. Livsstilsfaktorer har ingen inverkan på uppkomsten av typ 1-diabetes. Ärftligheten är dock svag; omkring 90 % av alla barn som insjuknar i typ 1-diabetes har inga nära släktingar med sjukdomen och endast mellan 25 och 50 % av alla enäggstvillingar med typ 1-diabetes har en tvilling med diabetes.
Typ 1-diabetes kallades tidigare barn- och ungdomsdiabetes, insulinkrävande diabetes eller juvenil diabetes. Man kan också se beteckningarna 1-diabetes eller T1.
Typ 2-diabetes
Typ 2-diabetes beror på att insulinreceptorerna på kroppens celler av okänd anledning reagerar mindre på insulin. Detta gör att mängden insulin som krävs för att tillgodogöra sig glukos ur blodet stiger varför blodsockret blir högt. Tillståndet behandlas främst genom livsstilsförändringar i form av motion, kostförändringar och rökstopp. Ofta behöver läkemedel i tablettform som minskar insulinresistensen användas. I vissa fall krävs insulininjektioner.
Det finns omkring 400 000 typ 2-diabetiker i Sverige. Debuten är ofta gradvis och sker ofta i vuxen ålder. Ärftligheten för typ 2-diabetes är starkare än för typ 1. Omkring 90 % av alla enäggstvillingar med typ 2-diabetes har en tvilling med sjukdomen.
Tidigare namn på sjukdomen är icke-insulinkrävande diabetes eller åldersdiabetes.
Graviditetsdiabetes
Graviditetsdiabetes liknar typ 2-diabetes, men orsakas av att hormon som utsöndras från moderkakan ger insulinresistens. Behandlingen är främst kost- och motionsbaserad tillsammans med noggrann blodsockerkontroll, men ibland kan insulininjektioner behövas.
Obehandlad graviditetsdiabetes gör att fostret får tillgång till stora mängder glukos vilket ger höga födelsevikter.
Graviditetsdiabetes är en relativt vanlig komplikation under graviditet (1,5–2 % av alla graviditeter), varför blodsocker övervakas på mödravårdscentralerna och på många håll erbjuds glukosbelastning till gravida, dock saknas nationella riktlinjer och variationen är stor över landet. Kvinnor som haft graviditetsdiabetes löper en ökad risk för att längre fram i livet få typ 2-diabetes.
LADA
LADA () är en diabetesform som har egenskaper av både typ 1-diabetes och typ 2-diabetes. Personer med LADA har liksom personer med typ 1-diabetes en förminskad insulinproduktion på grund av en autoimmun reaktion mot cellerna som producerar insulin, men sjukdomsförloppet är långsammare och LADA drabbar i regel vuxna. Å andra sidan uppvisar de även insulinresistens, i likhet med, men i mindre grad än personer med typ 2-diabetes. Studier har även visat att LADA delar en del riskfaktorer med typ 2-diabetes, som t.ex. övervikt. Inledningsvis kan LADA ofta behandlas med livsstilsförändringar och tabletter som sänker blodsockernivån, men efter några år krävs i regel insulininjektioner.
MODY MODY () är en grupp diabetesvarianter som har starkare ärftliga drag än andra typer då anlagen är lokaliserade till endast en gen. MODY debuterar oftast innan 25 års ålder och påminner om typ 2-diabetes men patienterna har i allmänhet en hög insulinkänslighet som gör att insulinbehandling kan försvåras då det lätt uppstår låga blodsockervärden. Behandlingen varierar som i fallet med typ 2 mellan kost, tabletter och insulininjektioner.
Diabetes 3C Diabetes 3C (sekundär diabetes) innebär att diabetesen orsakas av en annan sjukdom eller skada. Den kan till exempel uppstå efter en inflammation i bukspottkörteln, efter att bukspottskörteln avlägsnats kirurgiskt för att behandla cancer, på grund av endokrina sjukdomar som akromegali eller i samband med vissa medicinska behandlingar. . Denna typ kallas ibland pankreatogen diabetes.
Symptom och tecken stående=1.3|alt=Viktiga symptom vid diabetes, engelsk text|miniatyr|Översikt över de viktigaste symptomen vid diabetes (engelsk text) Vanliga symptom vid obehandlad diabetes är: Polydipsi (onormalt stor törst) Polyuri (onormalt stora urinmängder) Trötthet Viktminskning Acetonlukt i andedräkten Dimsyn (suddigt seende)
Diagnosen ställs genom att mäta blodsockernivån.
Patofysiologi miniatyr|Bilden föreställer en langerhansk ö i bukspottskörteln där de insulininsöndrande betacellerna finns som är centrala i sjukdomstillståndet diabetes mellitus. Eftersom insulin är det viktigaste hormonet när det gäller regleringen av glukos till de flesta celler, primärt muskelceller, utom glattmuskelcellerDahlkvist, HH (1983). "Diabetes and Metabolism in Vascular Smooth Muscle. An Experimental Study". Linköping University medical dissertations, . där insulin verkar via IGF-1, samt fett- och leverceller, så spelar brist på insulin eller insensitivitet hos målcellerna en central roll vid alla typer av diabetes mellitus.
Det mesta av kolhydraterna i kosten omvandlas inom ett par timmar till monosackariden glukos, den huvudsakliga sockerarten i blodet. Insulin insöndras i blodet av betaceller i bukspottskörteln som ett svar på stigande glukosnivåer (till exempel efter måltid). Insulin gör det möjligt för de flesta av kroppens celler att ta upp glukos från blodet och att använda det som bränsle, inlagring eller konvertering till andra nödvändiga molekyler. Insulin är även en signal till muskler och levern att lagra in energi i form av glykogen. Detta bränsle kan sedan återbildas till glukos vid låga insulinnivåer.
Höga insulinnivåer ökar många anabola (uppbyggande) processer såsom celltillväxt och celldelning, proteinsyntes och fettinlagring. Insulin är en viktig anabol signal i många tvåvägsprocesser som antingen går i en anabol eller katabol (nedbrytande) riktning, ett viktigt exempel är ketosbildningen.
Om insulinnivån är otillräcklig, om cellernas svar är otillräckligt eller om insulinet självt är felaktigt så kommer glukosen inte tas hand om på rätt sätt. Resultatet är konstant hög blodglukos, dålig proteinsyntes och andra metabola fel som till exempel acidos.
Genetik Både typ 1- och typ 2-diabetes är åtminstone delvis ärftliga. Typ 1-diabetes verkar triggas av några (främst virala) infektioner, eller i en mindre vanlig grupp av stress eller miljöfaktorer (kemikalier och droger till exempel). Det finns ett genetiskt element i individuell susceptibilitet till några av de utlösande faktorerna som har spårats till särskilda HLA-genotyper (de genetiska försvarssystem som känner igen kroppsegna antigen). Men även hos de individer som har de ärftliga faktorerna så verkar det krävas en miljömässig utlösande faktor vid typ 1-diabetes, en liten del av dessa bär på en muterad gen som orsakar MODY (maturity onset diabetes of the young) som manifesterar sig senare i livet.
Det finns ett ännu starkare ärftlighetsmönster för typ 2-diabetes. Konkordansen bland enäggstvillingar är 90 %. Möjliga gener vid typ 2-diabetes är bland annat KCNJ11 och TCF7L2. Dessutom är fetma (som är en oberoende riskfaktor för diabetes) starkt genetiskt betingad.
Fetma Fetma, i synnerhet bukfetma av manlig typ med mycket intraabdominellt fett, är en riskfaktor för typ 2-diabetes och kardiovaskulär sjukdom.
Komplikationer Vid diabetes finns det risk för en rad komplikationer som följd av sjukdomen: Njursvikt på grund av diabetesnefropati Försämrad syn på grund av kärlförändring i ögats näthinna Nervpåverkan med exempelvis nedsatt känsel Högt blodtryck Problem med blodcirkulationen i benen, vilket kan leda till fot- och bensår Diabetiskt fotsyndrom (fotsår, infektion med mera) Neuroglukopeni, allvarlig sockerbrist i hjärnan Diabeteskoma på grund av: ketoacidos, hyperglykemiskt hyperosmolärt syndrom, eller, hos insulinbehandlade typ 1-diabetiker, hypoglykemi
De flesta ovan komplikationer uppkommer över en längre tid hos diabetiker, medan diabeteskoma och dess orsaker är akuta komplikationer hos personer med diabetes.
Ketoacidos Ketoacidos inträffar när kroppen inte får tillräckligt med insulin och istället som kompensation slår på en okontrollerad ketonproduktion. Oftast händer detta vid typ 1-diabetes. Orsaken är då att insulinbristen hindrar glukoset att komma in i levercellerna. Cellerna tolkar detta som att sockerbrist råder varpå de kompenserar detta genom ketonkroppsbildning, trots att blodsockernivåerna är höga. Svältketoner uppkommer också normalt i mindre mängd vid motion och under längre sömn.
Ketonkroppar är egentligen fettsyrarester och används av kroppen som "nödsocker". För personer med diabetes typ 1 finns en daglig risk att få ketoner i blodet. Tre situationer finns då ketoner produceras av kroppen: Vid "äkta" svälttillstånd, det vill säga när glukosnivåerna i blodet är låga Vid "falska" svälttillstånd, som till exempel vid diabetes. Denna situation kan bli allvarlig och skall behandlas. Vid lågt intag av kolhydrater, så kallad lågkolhydratkost
Då glukoshalten i blodet är hög, men ketoner ändå produceras, inträder ett allvarligt tillstånd: ketonsyraförgiftning (ketoacidos). Kroppen anser att det inte finns socker i blodet men fortsätter att producera ketoner, vilka sänker blodets pH. Kroppen svarar genom att svettas (hyperhidros) och man får dålig andedräkt, samt att man kan utsöndra en dålig odör. Ökad urinering sker också då kroppen försöker att både ventilera genom andning och skölja ut ketonerna genom urinen. Dessutom verkar den höga blodsockerhalten urindrivande. Acetonliknande doft i andedräkten kan förnimmas med utandningsluften på grund av dess lättflyktighet.
Hypoglykemi