13,2 mm automatkanon m/39

13,2 mm automatkanon m/39, kort 13,2 mm akan m/39, var svenska flygvapnets primära automatkanon under andra världskriget. Vapnet som ursprungligen hette Mitrailleuse d'avion Browning - F.N. Calibre 13,2 mm, eller kort 13,2 mm FN Browning M.1939 utvecklades av FN Herstal i Belgien 1938 som flygplansbeväpning för export och var i grunden baserat på amerikanska M2 Browning.

Flera länder var intresserade av vapnet med betoning på licens för inhemsk produktion. Bland annat Belgien, Finland, Nederländerna, Rumänien och Sverige var intresserade men på grund av den tyska ockupationen av Belgien under andra världskriget hann vapnet bara exporteras till Sverige och Rumänien i begränsade antal.

Sverige lyckades få tag på licensproduktion och vapen producerades i LM Ericssons lokaler på Tulegatan i Stockholm under regi av Gevärsfaktoriet. Sverige kom att bli huvudbrukare av vapnet i dess originalutförande med över 2000 vapen i tjänst då Rumänien enbart brukade ca 250 vapen.Alla svenska flygplan med 13,2 mm akan m/39 gånger deras vapenantal hopräknade ger 2378 exemplar. Okänt hur vapen fördelades när fpl-typer gick ur bruk etc. Över 2000 vapen är inte orimligt.

(62x3)+(120x2)+(62x2)+(60x2)+(298x4)+(142x2)+(58x4)

Finland kom senare att producera vapnet i modifierad form under namnet VKT 12,70 LKk/42 då de fick tag på grundritningar och ett originalvapen via Sverige.

Historia FN Herstal Fabrique Nationale de Herstal, kort FN Herstal, hade sedan slutet av 1800-talet licensproducerat flera olika typer av vapen av John Browning, bland annat pistolen Browning No.2 som blev svenska pistol m/07 och Browning M1919 som blev kulspruta m/22, och var inte blyga att modifiera och förbättra konstruktionerna. Detta ligger till grunden varför 13,2 mm FN Browning kom att bli.

Inledning Under 1930-talet började flera flygvapen runt om i världen börja titta på att beväpna deras stridsflygplan med tyngre beväpning än finkalibriga kulsprutor. Då många länder inte hade resurserna eller kapaciteten att effektivt ta fram egna vapen vände man sig till den internationella exportmarknaden som vid denna tidpunkt var väldigt tom på praktiska konstruktioner. De typer som fanns var problematiska på flera nivåer som till exempel kostnad, opålitlighet, storlek, vikt och prestanda. FN Herstal såg det här hålet i marknaden och tog ganska snabbt fram en design som skulle inte bara skulle fungera för alla men även vara av toppklass.

Konstruktion Ett av problemen man ville undvika var att konstruera ett vapen som var för stort då dessa vapen var svåra att passa in i existerande flygplanstyper. Några tidsexempel är automatkanonerna 20 mm Madsen och 20 mm HS.404 som båda krävde grövre modifikationer för att fungera i existerande flygplanstyper. På grund av detta satsade man på en tung kulspruta med en kaliber runt 13 mm. Då FN redan producerade en tung kulspruta med ungefär 13 mm kaliber vid namn M2 Browning valde man att baserade den nya designen på denna. Detta skulle både snabba på konstruktionen och produktionen av det nya vapnet.

M2 Browning var kraftfull, luftkyld och pålitlig men var relativt tung och hade en relativt låg eldhastighet för ett flygburet vapen. Därför gjorde man den nya designen så lätt som möjlig och ökade eldhastigheten så mycket man kunde. Man lyckades få upp eldhastigheten från ungefär 600 skott per minutSe M2 Browning till över 1000 skott per minut, en ökning med över 66%. Detta gjordes genom att göra slutstycket så lätt som möjligt och byta ut den hydrauliska rekylbromsningen mot fjäderbromsning. Man gav vapnet elektrisk avfyrning via en magnetventil vilket gjorde det lättare att montera i existerande flygplan då mekanisk avfyrning kräver grövre modifikationer. En annan praktisk uppgradering var införandet av en vridplatta för spåren till patronföraren som gjorde det möjligt att mata vapnet från vardera sida genom att enbart leda om patronföraren. Detta gjorde vapnet mycket billigare att producera då man inte behövde tillverka två typer av kulsprutan, en högermatad och en vänstermatad, något man behövde göra med många tidigare typer av flygkulsprutor (exempelvis kulspruta m/22) om man ville montera dem effektivt i till exempel vingar.Se kulspruta m/22.

Patron Som patron till vapnet tittade man på två mycket lika patroner, 12,7x99 mm Browning och 13,2x99 mm Hotchkiss. 12,7 mm Browning var ursprungskalibern till M2 Browning men 13,2 mm Hotchkiss var mycket vanligare i Europa vid denna tidpunkt på grund av Hotchkiss lyckade export av kulsprutan 13,2 mm Mle 1929. Då båda patroner råkade ha nästan identiska hylsor och kalibrar var det enkelt att omkalibrera vapnet genom ett enkelt pipbyte. Detta gjorde att FN Herstal erbjöd vapnet i båda kalibrarna beroende på kundens önskan men då man anade att 13,2 mm kalibern skulle bli mer populär så valde man att primärt använda denna i reklam för vapnet.

Trots den kraftfulla kalibern av 13,2 mm ville man få ut mer effekt ur kalibern då de existerande projektiltyperna enbart var av kinetisk typ och inte av briserande typ, en eftersökt effekt i luftvärn. Därför valde FN Herstal att utveckla en toppmodern högexplosiv granat med spårljus i kalibern just för användning i deras nya tunga kulspruta. Denna spårljusspränggranat, som den klassas, var extremt effektiv för sin kaliber.

Försäljning Väl färdigställt kom vapnet kom att benämnas Mitrailleuse d´Avion Browning - F.N. Calibre 13,2 mm (Flygkulspruta Browning - F.N. Kaliber 13,2 mm) eller FN Browning M.1939 för kort. Vapnet kom ut på marknaden precis innan andra världskrigets utbrott och precis som FN Herstal hade förespått blev vapnet en höjdare på den internationella marknaden och länder stod i princip i kö för att få köpa vapnet, bland annat den belgiska krigsmakten. Flera flygplansprototyper konstruerades för att bära vapnet som Belgiens Renard R-38 och Nederländernas Fokker D.XXIII.

Trots den lyckade marknadsföringen blev inte FN Browning M.1939 någon storsäljare för den 10 maj 1940 invaderade Nazityskland Belgien trots deras neutralitet under invasion av Frankrike och FN Herstals fabrik och lager blev krigsbyte till Tyskarna.

Inom det korta intervallet som vapnen fanns på marknaden han Sverige först och norpade åt sig vapen, ammunition och tillverkningsunderlag. Även Rumänien lyckades köpa vapen och ammunition innan invasionen. I Sveriges fall fick man precis tag i materialen innan Nazityskland efter drygt 2,5 veckor av stridande tog över Belgien. Då landtransporterna skulle gå igenom stridszoner behövde man leda om transporterna sjöledes.

Sverige Inledning När stridsflygplan under början av 1930-talet började byggas helt i metall och få pansarskydd för vitala delar ville det svenska flygvapnet införskaffa ny tung flygbeväpning i kalibrarna 13-20 mm för att kunna bekämpa det nya hoten. Flygförvaltningen satte då upp krav för de nya vapnet/vapnen och började leta efter möjliga kandidater. Några av kraven var att vapnet/vapnen skulle kunna skjuta pansarbrytande, brand och spräng ammunition med hög genomslagsförmåga på pansarprojektilen.

Till en början gick man till Bofors och den 17 oktober 1933 beställde flygförvaltningen en 20 mm automatkanon för användning på flygplan från dem. Denna automatkanon kom att försenas gång på gång och levererades först 1937 då den testades i tornlavett på en B 3. Vapnet hade en usel eldhastighet under 400 skott per minut och var försedd med ett trummagasin med låg ammunitionskapacitet vilket gjorde den helt oduglig som flygbeväpning. Bofors fortsatte dock utvecklingen och kanonen blev till slut 20 mm automatkanon m/40 som användes för bland annat luftvärn och pansarvärn.

Då Boforskonstruktionen inte levererades inom resonabel tid och till slut visade sig vara oduglig började flygförvaltning leta efter andra kandidater. Man hade följt vad andra flygvapen hade valt runt om i världen och hade konstaterat av en tung kulspruta med ca 13 mm kaliber var en bättre linje att följa. Några exempel är amerikanska 12,7 mm M2 Browning och italienska 12,7 mm Breda-SAFAT.

Anskaffning I slutet av 1938 hade FN Herstal nya 13,2 mm FN Browning M.1939 börjat marknadsföras och Sverige var snabb på att börja göra underaffärer för både import och licensproduktion. Flygförvaltningen införskaffade ett par försöksvapen i kaliber 13,2 mm som planerades att utprovas på ett flygplan av typen S 5. Dock behövde detta projekt skjutas upp då ändringarna som behövde införas på S 5 var för stora.

Då Bofors och andra diverse vapenfabrikanter var upptagna med att bygga diverse vapen vid krigsutbrottet anlitande man LM Ericsson för lokaler till licensproduktion med regi av Gevärsfaktoriet. Leverans av vapen, ammunition och ritningar skulle vara klara i maj 1940 och som standardprocedur skulle man skicka en representant av flygförvaltningen till FN Herstal för att göra en mottagningsbesiktning av det beställda materialet. Representanten denna gången skulle varit vapeningenjören Nils Thorsson. Dock så tyckte den tyska armen att dagen Nils Thorsson skulle resa var en bra dag att invadera Belgien på och hans resa dit blev inställd. Istället beordrade man omedelbar leverans sjöledes och mottagningsbesiktningen gjordes istället på Försökscentralen på Malmslätt.

Sverige tog vapnet i tjänst 1940 under beteckningen 13,2 mm automatkanon m/39. Anledningen till att de betecknades automatkanon beror på att de primärt sköt granatprojektiler och enligt dåtida flygvapenreglar klassas då vapnet som automatkanon. Automatkanon m/39 kom först att beväpna de svenska Republicplanen som fått beteckningen J 9 men kom snart även att finnas som alternativ beväpning till B 16.

Vapnen ansågs vara mycket bra för både jakt- och attackuppdrag. Dock visade sig spårljusspränggranaten vara problematisk då den höga eldhastigheten hettade upp eldröret så snabbt så de kunde bli projektilsprängning (när en projektil går av för tidigt) i eldröret vid längre salvor. Detta löstes någorlunda genom att sätta upp regler för längder på skottsalvor.

Licensproduktion Licensproduktion sattes upp i LM Ericssons lokaler på Tulegatan i Stockholm under regi av Gevärsfaktoriet fast med arbetsledning från LM Ericsson. Allt förutom eldrören tillverkades i fabriken då dessa behövde tillverkas i Gevärsfaktoriets pipverkstad i Eskilstuna. I fabrikens källare hade man gjort ett provisoriskt skjutrum där de leveransklara vapnen provsköts i salvor om 10-25 skott. För prov med längre salvor togs vapnen till Väddö skjutfält i Östersjön. Man testade vapnen i både nedkylt tillstånd med kolsyresnö och nedsmutsat tillstånd med diverse skit med bra funktionalitet i alla lägen.

Under licensproduktionen gjordes ett flertal förbättringar på designen. Bland annat förstärkte man matararmen i vapenlocket då denna kunde börja sig under eldgivning. Vidare byttes armens klack då denna visade stor nedslitning mot ett rullager. Senare försågs armen med en stellitbelagd klack.

De svensktillverkade vapnen erhöll modellbeteckning med Adam-suffix (13,2 mm akan m/39A) för att särskilja dem från originalvapnen och började levereras 1943. Dessa kom att primärt brukas på alla de nya svenska flygplanen som tillverkades efter 1943 som Saab 18, Saab 21 och FFVS J 22.

13,2 mm till 12,7 mm När Sverige köpte in J 26 Mustang 1945 fick man även in ursprungsmodellen M2 Browning i svensk tjänst. Istället för att ombeväpna J 26 med 13,2 mm akan m/39 valde man att ha kvar de gamla 12,7 mm kulsprutorna. Detta berodde på flera anledningar vilka till exempel var att andra världskriget var över vilket minskade hotbilden mot Sverige, sedan så ansågs inte 12,7 mm eller 13,2 mm längre vara en seriös kaliber och alla framtida beväpningsplaner satsade på 20 mm automatkanoner. Dessutom fanns det mängder av överskottsammunition i USA efter kriget som nu Sverige kunde köpa in billigt.