Sexual Personae: Art and Decadence from Nefertiti to Emily Dickinson är en bok av den amerikanska konst- och kulturhistorikern (tillika sexpositiva feministen) Camille Paglia.
Den 712 sidor långa boken publicerades första gången av Yale University Press 1990 (och senare av Vintage Books 1991) och avhandlar dekadenta strömningar inom (i huvudsak den västerländska) bildkonsten och litteraturen. Konstnärer och författare som avhandlas i boken inkluderar Donatello, Sandro Botticelli, Leonardo da Vinci, Edmund Spenser, Dante Alighieri, William Shakespeare, Johann Wolfgang von Goethe, Samuel Taylor Coleridge, Lord Byron, Emily Brontë och Oscar Wilde.
Paglia menar i boken att den huvudsakliga konflikten inom den västerländska kulturen står mellan de binära apolloniska och dionysiska krafterna där Apollon står i förenlighet med ordning och symmetri medan Dionysus väger upp med oordning, kaos och natur. Sexual Personae har fått kritik från feministiskt håll men samtidigt lovordats av litteraturkritiker. Sexual Personae sålde bra och nådde som bäst en sjundeplats på New York Times bästsäljarlista för pocketböcker, vilket var en ovanlig bedrift för en vetenskaplig fackbok, och den erhöll en nominering till litteraturpriset National Book Critics Circle Award för kritik.Rodden, John. Performing the Literary Interview: How Writers Craft Their Public Selves University of Nebraska Press (2001). sid. 168. Läst 6 oktober 2019.
Boken betraktas som Paglias magnum opus.Andersson, Lena. "Camille Paglias draksådd", Kvartal, 26 september 2019.
Bakgrund miniatyr|höger|260px|Camille Paglia, 2015. Enligt Camille Paglia själv låg embryot till Sexual Personae i en bok om piloten Amelia Earhart som hon skrev på under sin tid i high school (gymnasiet). 1963, 16 år gammal, upptäckte hon Simone de Beauvoirs bok Det andra könet vilket inspirerade henne till att skriva på en egen bok av större omfång, och Sexual Personae började ta form i essäer som Paglia skrev under sin tid på college mellan 1964 och 1968. Titeln på boken var inspirerad av Ingmar Bergmans film Persona (från 1966) som Paglia såg då den gick upp på amerikanska biografer 1968. Arbetet färdigställdes 1981 men ratades av sju stora förläggare i New York innan den gavs ut av Yale University Press 1990 (Paglia hade själv studerat vid Yale Graduate School of Arts and Sciences åren 1968–1972). Dessförinnan, 1974, hade hon färdigställt avhandlingen Sexual Personae: The Androgyne in Literature and Art.
Under tiden på Yale Graduate School of Arts and Science hade Sexual Personae arbetstiteln The Androgynous Dream (Den androgyna drömmen) med den långa undertiteln "the image of the androgyne as it appears in literature and is embodied in the psyche of the artist, with reference to the visual arts and the cinema" ("bilden av den androgyne som den förekommer i litteraturen och ger uttryck för i det konstnärliga psyket, med hänvisning till bild- och filmkonsten").
Paglia menar att det analytiska tillvägagångssättet i Sexual Personae är psykoanalytiskt och inspirerat av Sigmund Freud och Carl Jung. Andra stora influenser inbegriper bland annat James George Frazers Den gyllene grenen (1890), Jane Ellen Harrisons Prolegomena to the Study of Greek Religion (1903), Oswald Spenglers Västerlandets undergång (1918), D. H. Lawrences Women in Love (1920), Sándor Ferenczis Thalassa (1924), litteraturkritikerna G. Wilson Knight och Harold Bloom, Erich Neumanns The Great Mother (1955) och The Origins and History of Consciousness (1949), Kenneth Clarks The Nude (1956), Gaston Bachelards Rummets poetik (1958), Norman O. Browns Life Against Death (1959) och Love's Body (1966) samt Leslie Fiedlers Love and Death in the American Novel (1960).
Paglia kallade Sexual Personae för sin "fängelsebok" och menade att hon "kände sig som Cervantes, Genet" under skrivprocessen och att "det tog alla resurser av att vara katolik för att kunna fjärma sig från yttervärlden och sitta i min cell."Showalter, Elaine (2002), Inventing Herself: Claiming a Feminist Intellectual Heritage, London: Picador.
Utgivning och översättningar Sexual Personae gavs först ut av Yale University Books år 1990 och enligt Camille Paglia var det förlagsredaktören Ellen Grahams förtjänst att boken kom att tryckas. Det ursprungliga förordet ströks dock, på grund av bokens väldiga längd, men publicerades senare i essäsamlingen Sex, Art and American Culture 1992. 1991 gavs Sexual Personae ut av Vintage Books i New York.
Sexual Personae finns inte utgiven på svenska (anno 2019). År 1992 kom en nederländsk översättning av Gerda Baardman på förlaget Prometheus betitlad Het seksuele masker: Kunst, seksualiteit en decadentie in de westerse beschaving (790 sidor).ISBN: 9789053332313 Samma år, 1992, kom en tysk översättning av Margit Bergner på förlaget Byblos betitlad Die Masken der Sexualität (856 sidor).ISBN: 9783929029062 1993 kom en italiensk översättning av Daniele Morante på förlaget Einaudi under titeln Sexual Personae. Arte e decadenza da Nefertiti a Emily Dickinson (924 sidor).ISBN: 9788806124380 2006 gavs den ut på spanska av förlaget Valdemar i en översättning av Pilar Vázquez Álvarez under titeln Sexual Personae: Arte y decadencia desde Nefertiti a Emily Dickinson (1056 sidor).ISBN: 9788477025351"Sexual Personae Arte y decadencia desde Nefertiti a Emily Dickinson" Valdemar. Läst 18 maj 2018.
Sammanfattning miniatyr|vänster|175px|Nefertitis byst avhandlas i boken. Paglia försöker i Sexual Personae visa på enigheten och kontinuiteten hos den västerländska kulturen. Hon accepterar den västerländska kanoniska traditionen och avvisar den modernistiska idén om att den västerländska kulturen kollapsat till meningslösa fragment. Hon menar att kristendomen inte alls utplånade hedendomen utan att den lever vidare och frodas i konsten, astrologin, erotiken och populärkulturen. Hon undersöker antiken och renässansen, samt romantiken från det sena 1700-talet fram till och med år 1900, och menar att romantiken nästintill omedelbart förvandlas till någonting dekadent. Paglia menar att amoralitet, aggression, sadism, voyeurism och pornografi förekommer i de stora konstströmningarna men att dessa uttryck har blivit ignorerade och förbisedda av de flesta akademiska kritiker, och att sex och naturen är "brutala hedniska krafter". Hon betonar det sanningsenliga i sexuella stereotyper och den biologiska grunden till könsskillnader. Paglia ser modersfiguren som en överväldigande kraft som dömer män till livslång sexuell vånda, från vilken de raskt försöker fly genom rationalism och fysiska bedrifter.
Paglia målar upp den västerländska kulturen som en kraftmätning mellan en fallisk höggudatro å ena sidan och en ktonisk jordbunden religion å den andra, och likställer motsatsförhållandet med det mellan Apollon och Dionysus i den grekiska mytologin. Apollon står för ordning, struktur och symmetri medan Dionysus representerar oordning, kaos och natur. Paglias litteraturanalytiska utgångspunkt är att den primära konflikten i den västerländska kulturen alltid stått mellan dessa två krafter, och att de huvudsakliga mönstren av kontinuitet som återkommer inom den västerländska kulturen har sitt ursprung i hedendomen. Andra källor till denna kontinuitet inbegriper enligt Paglia androgynitet, sadism och det aggressiva "västerländska ögat" som försöker renodla och dominera naturens oupphörliga fientlighet och utifrån detta skapat vår konst och vårt filmskapande. Hon kritiserar feminister för deras sentimentalitet och önsketänkande gällande orsakerna till våldtäkt, våld och de dåliga relationerna mellan de båda könen. miniatyr|höger|200px|Emily Dickinson, som Paglia ägnar uppmärksamhet åt i Sexual Personae.
Den "sexuella personan" i bokens titel inbegriper den kvinnliga vampyren (Medusa, Lauren Bacall), det kvinnliga oraklet (Oraklet i Delfi, Gracie Allen), den bildsköne pojken (Hadrianus älskling Antinous, Dorian Gray), den vackre feminine mannen (Byron, Elvis Presley) och den manliga hjältinnan (den passive manlige lidande personen; exempelvis de äldre männen i William Wordsworths poesi). Författare som Paglia avhandlar inbegriper Edmund Spenser, Dante Alighieri, William Shakespeare, Jean-Jacques Rousseau, Marquis de Sade, Johann Wolfgang von Goethe, William Blake, William Wordsworth, Samuel Taylor Coleridge, Lord Byron, Percy Bysshe Shelley, John Keats, Honoré de Balzac, Théophile Gautier, Charles Baudelaire, Joris-Karl Huysmans, Emily Brontë, Jane Austen, Marcel Proust, Lewis Carroll, Fjodor Dostojevskij, Algernon Charles Swinburne, Walter Pater, Oscar Wilde, Edgar Allan Poe, Nathaniel Hawthorne, Herman Melville, Ralph Waldo Emerson, Walt Whitman, Henry James och Emily Dickinson. Litterära verk som Paglia ägnar uppmärksamhet inbegriper Spensers The Faerie Queene, Dante Alighieris Den gudomliga komedin och I livets vår, Shakespeares Som ni behagar och Antonius och Cleopatra, Goethes Wilhelm Meisters läroår, Coleridges Sången om den gamle sjömannen, Byrons Don Juan, Brontës Svindlande höjder, Austens Emma samt Wildes Mister Ernest och Dorian Grays porträtt.
Skulpturer eller målningar som Paglia analyserar i Sexual Personae inbegriper Venus från Willendorf, Nefertitis byst, antika grekiska skulpturer, Donatellos David, Botticellis Venus födelse och Primavera samt da Vincis Mona Lisa och Anna själv tredje. Hon betar även av prerafaeliterna och konstnärer som Dante Gabriel Rossetti, Edward Burne-Jones och Gustave Moreau.
Paglia ifrågasätter den tyske sociologen Max Webers definition av karisma, enligt vilken denna är en kraft som måste manifestera sig i heroiska åtaganden eller mirakel, och skriver att hon själv ser karisma som "den numinösa auran runt en narcissistisk personlighet" och "strålglansen som frambringas ur samspelet mellan manliga och kvinnliga element hos en begåvad person", snarare än någonting som är beroende av "handlingar eller yttre påverkan."
Citat Paglia menar i Sexual Personae att de manliga och kvinnliga väsensskillnaderna tar sig olika uttryck i deras skapande (eller icke-skapande), både när det kommer till civilisationsbyggandet och till konstskapandet, samt att den manliga besattheten tar sig uttryck både i storslagen konstutövning och i perverterad brottslighet. Kvinnor är, enligt Paglia, också mäktiga, såsom naturkrafter, och både giftermål och religion är enligt henne medel för att tygla kaotiska krafter.
miniatyr|vänster|160px|Det finns ingen kvinnlig Mozart av samma skäl som det inte finns någon kvinnlig Jack Uppskäraren, enligt Camille Paglia.
Mottagande Feministisk kritik miniatyr|höger|200px|Germaine Greer gav Camille Paglia både ris och ros gällande hennes insikter om Sapfo.