Lilla Barnhuset eller Politibarnhuset var ett barnhem i Stockholm, verksamt mellan 1755 och 1785. Det var uppbyggt i anslutning till Danvikens hospital och ämnades ta emot ett åttiotal barn mellan 0 och 6 år. Barnhuset var en konsekvens av ett växande antal fattiga och hemlösa i huvudstaden och hade betydelse för fattigvårdens utveckling. 1785 sammanslogs Lilla Barnhuset och Stora Barnhuset till Allmänna Barnhuset.
Bakgrund
Problematik i Sverige I Sverige var den allmänna dödligheten högre än normalt under stora delar av 1600-talet. Anledningen var näringsbrist och ett antal år med dålig skörd. I det svenska samhället föll ansvaret för folkuppfostran under många århundraden på familjen. Under 1700-talet var den traditionella husbonderollen hotad. Den traditionella idén om att bonden slog sig ner i ett samhälle och lät sin familj växa kring jordbruket höll på att försvinna i takt med fattigvårdens framväxt. Till en början var det kyrkan som tog hand om de fattiga i sin socken, vilket ledde till att fler flyttade runt mellan olika socknar för att få den bästa hjälpen. Detta hotade husbonderollen som tidigare funnits i den svenska samhällsstrukturen. miniatyr|Kvinna iklädd sockendräkt med ett barn på armen står framför stigport till kyrkogård. Vid stigporten står en fattigbössa med en tavla över där texten ber om gåvor till de fattiga. Till höger i bild syns en vedtrave.
Fattigvårdens inrättande Det var dåvarande kungen i Sverige, Gustaf I, som först påbörjade en nationell organisering av fattigvården. Liksom kyrkan hade ansvarat för de fattiga och utsatta tidigare, blev det nu hospitalsväsendet som tog över samma ansvar. Utefter konungens fastställda grunder skulle indragna andliga gods omvandlas och förvaltas som hospital eller helgeandshus. Gustaf I:s efterträdare fortsatte med detta arbete och under kung Gustaf Adolfs välde fanns det inrättningar i flera städer runtom i landet vars uppgift var att omhänderta minderåriga och sjuka individer i behov. Behovet av omhändertaganden av barn växte så småningom och hospitalen befriades således från denna uppgift. Ytterligare en anledning till detta, bortsett från det ökade behovet, var att man insåg det olämpliga i att låta minderåriga växa upp bland de andra individerna på hospitalen. Gustaf Adolf upprättade därför nya vårdanstalter för barn som kallades för barnhus. alt="Verksamheten var från början ett skol- och sjukhem för i första hand fattiga, rörelsehindrade barn. Även rörelsehindrade barn, vars föräldrar inte var direkt fattiga men levde under enkla förhållanden, kom till Eugeniahemmet. Verksamheten drevs med finansiellt stöd från varierande välgörenhetsaktiviteter. På Eugeniahemmet fick barnen skolundervisning. Efter avslutad skolgång fick barn med förutsättningar att bli skomakare eller sömmerskor en sådan utbildning."|miniatyr|Handikappade barn med kryckor och proteser på sjukhusgården. Eugeniahemmet, Solna. 1642 kom en betydelsefull stadga, i vilken man tydligt separerade hospitalen från fattigvården. I stadgan förbjöd man även tiggeri. Konstaterandet var att hospitalen endast skulle ta emot individer som led av sjukdomar, ålder eller andra livshotande åkommor. Patienternas behov skulle prövas av såväl kyrkan som hospitalet innan denne kunde tas in i vården. Hospitalet skulle erhålla en ersättning i form av mynt från patienten. Vad gällde barnen fastställde man i stadgan att dessa skulle, om de inte var sjuka, lämnas till barnhus. Vid åtta års ålder skulle barnen sedan sättas i hantverk och alltså lämna barnhusen. Det var inte tillåtet för barnen att tigga på landsbygden eller i städerna, varken för sig själva eller i sällskap med andra.
Kyrkolagen 1648 betonade fortsatt kyrkans försörjningsskyldighet i sin socken och tydliggjorde att det var kyrkan som bar ansvaret att ta hand om de fattiga. Detta var en viktig del i att förhindra tiggeriet, som var förbjudet och ett stort samhällsproblem under denna period.
Urbaniseringen Efter den första urbaniseringsvågen i samband med Hansans anläggning av städer kring Östersjön beboddes landsbygden fortfarande av en stor andel av Sveriges invånare. Mellan 1580-talet och 1680-talet kom en ny urbaniseringsvåg i samband med stormaktstiden i Sverige. Andelen stadsbor fördubblades och Stockholm var staden med störst tillväxt. Befolkningen ökade från cirka 8 000 till mellan 50 000 och 60 000 invånare under seklet.
"Rätta" och "orätta" fattiga Under 1600-talet skilde man på nödställda individer i Stockholm. Man kallade en grupp för rätta fattiga och den andra gruppen för orätta fattiga. De som ansågs vara rätta var de som tillhörde staden, hit hörde de blinda, sjuka och de som av olika anledningar inte kunde klara sig på egen hand. Tillhörde man denna grupp kunde man få hjälp av de rika och kyrkan. Orätta fattiga var de som hade flyttat till Stockholm i hopp om att få det bättre ställt, men som istället blivit tiggare och uteliggare. Tanken var då att det var socknen de ursprungligen kom ifrån som hade ansvaret att ta hand om dem, och Stockholms myndigheter frånsade sig allt ansvar krig situationen i dessa fall.
Gång på gång förbjöd kungen tiggeriet i Stockholm. 1689 kom en ny förordning där man inte bara förbjöd tiggeriet, utan också gjorde det olagligt att innehava information om fattiga eller tiggare som flyttat eller ska flytta till huvudstaden.
Ekonomiska svårigheter De som fick hjälp i Stockholm blev fler och en ökad efterfrågan av resurser gjorde att underhållet inte räckte till. Man såg då till nya sätt att finansiera fattigvården i staden. Man uppmuntrade bidrag i samband med första lysningen till giftermål, sjukas tillfrisknande samt vid begravningsgudstjänster. All kollekt i samband med likpredikningar gick till de fattigas underhåll.
Vad beträffade de utsatta barnen skulle de i största mån hamna på barnhusen, men om det inte fanns möjlighet skulle barnen istället bo på fattighusen. För att spara pengar var man även mer angelägen om att barnen skulle flytta från barnhusen eller fattigstugorna så fort de kunde. Särskilt gossarna skulle, så fort de nått en ålder där de var starka och på egen hand deltog i kyrklig undervisning, behöva lämna inrättningen och tjäna sin föda själva. Ytterligare en anledning till detta var för att man skulle kunna lämna plats åt de yngre barnen, i och med att kapaciteten på barnhusen inte räckte till.
1700-talet Mot mitten av 1700-talet förändras synen på barn och fattigvård. Det var framförallt europeiska ideologier som influerade adeln i Sverige. Det handlade främst om pietismen, upplysningstänkandet samt näringspolitiska och utilitaristiska idéer kring barn som en symbol för landets framtida arbetskraft som krävde särskilda resurser. Merkantilismen var dessutom framträdande i Sverige under denna tidsperiod och att lyfta fram barnen som en av landets mest fundamentala tillgångar låg i linje med denna ideologis resonemang kring en essentiell arbetskår av dugliga och skötsamma arbetare.
Till följd av de sociala svårigheterna i Stockholm under början av 1700-talet insåg makthavarna att något behövde göras. Fattigdomen var ett stort problem och framförallt var antalet tiggande barn markant. Detta var anledningen till att man på 1750-talet inrättade Frimurarbarnhuset och Politibarnhuset i Stockholm. En avgörande förutsättning till detta var de ekonomiska bidragen från adeln, statsmakterna och hovet.
Inrättandet av Lilla Barnhuset En av de viktigaste förändringarna i Stockholms fattigvård var när politikollegiumet lät upprätta en upptagningsanstalt för de spädaste barnen 1755. Anstalten för späda och fattiga barn inrättades på samma mark som Danvikens Hospital, men något avlägset från övriga byggnader. Planen var att det nya barnhuset skulle ta emot föräldralösa eller övergivna barn tills det att de kunde utackorderas till ett fosterhem, ett annat barnhus eller helt enkelt försörja sig själv genom arbete. Politibarnhuset byggde upp sin verksamhet med hjälp av ekonomiskt stöd från adeln, statsmakterna och hovet. 1757 fastslår ständerna att inrättningen ska erhålla "räntan af 200,000 daler Smt Hufwudstol". Byggnaden var avsedd för att hysa ett åttiotal barn i åldrarna 0-6 år.
Reglementet som noggrant utformades till den nya inrättningen vittnar om vilken stor betydelse Lilla Barnhuset hade för fattigvården i huvudstaden. Syftet med anstalten var att frälsa barnen från fysisk och psykisk skada.
Verksamhet Lilla Barnhuset tog emot föräldralösa barn under sex års ålder, inklusive spädbarn, och var på den tiden det enda barnhemmet i Stockholm öppet för så små barn, vid sidan av Frimurarebarnhuset. Ammor anställdes där för att amma föräldralösa spädbarn. När barnet hade uppnått sex års ålder, överfördes det vidare till Stora Barnhuset – därav namnet Lilla Barnhuset.
Barnen Det var många barn som hamnade på Lilla barnhuset och man höll ordning på dem i så kallade rullor. I dessa böcker stod alla barnens namn, hur mycket de fick som stöd ifall att de inte behövde bo på barnhuset, samt vad anledningen var för utfallet. År 1745 antogs Rebecka Rundberg 5 år gammal till Lilla Barnhuset på grund av att hon var hemlös. Rebecka stannade var kvar på Lilla Barnhuset tills att hon kunde flytta till Stora Barnhuset, och lämnade 1756. I december år 1752 flyttade Setter Gråfman och hans bror Johan Gråfman in i lilla barnhuset efter att en granne hade kontaktat fattigvården.
Livet på Lilla Barnhuset Barnen skulle så tidigt som möjligt börja arbeta och hjälpa till på Barnhuset. Dessutom skulle de barn med särskilda intressen, så som läsning, uppmuntras till fortsatt ansträngning i aktiviteten. Utöver det skulle barnen på Lilla Barnhuset vänjas vid sedvanligt arbete till den mån de hade kapacitet.
Dagordning miniatyr|Ett exempel på en dagordning för barnen som levde i Lilla Barnhuset år 1755. miniatyr|Forts. Ett exempel på en dagordning för barnen som levde i Lilla Barnhuset år 1755. De äldre barnen skulle stiga upp klockan 6, men de yngre fick gå upp lite senare på morgonen. Därefter var det morgonbön, efterföljt av frukost i kantinen. Efter frukost skulle de barn som gick i skolan bege sig dit, och de andra barnen till sin sysselsättning på barnhuset. Middagen serverades klockan 12 följt av en kortare ledighet eller vilostund. Barnen återgick sedan till studierna eller andra åtaganden. På kvällen åtnjöt barnen ytterligare en måltid samt en aftonbön innan de skulle vara i säng klockan 9.
Studierna gjorde barnen på barnhemmet eller på någon av Stockholm fri- och fattigskolor. Dessa inrättades i Stockholm i slutet av 1700-talet och var anslutna till olika församlingar. De mest betydelsefulla ämnena var kristendom och slöjd.
Utöver den vanliga dagordningen bestämdes barnens sysselsättningar av sysslomannen i samråd med "Sholae Mästaren" (skolmästaren) och "Hus Modern" (husmodern).
Regler Barnhuset hade särskilda ordningar som barnen och de anställde skulle hålla sig efter. Denna innehöll att inrättningen Lilla Barnhuset skulle bidra med livslust, vila och övrig nödtorft in natura till barnen som bodde där. Barnen skulle få njuta av diverse mat och dryck.
Inför varje måltid skulle alla barn delta i ett upprop där deras namn ropades upp ur särskilda rullor. Lilla Barnhusets egna läkare skulle dessutom övervaka barnens mathållning och kontrollera deras hälsa.
Förutom det var en annan betydelsefull regel på barnhemmet att portarna skulle hållas låsta. Detta gjordes i kombination med ett förbud gentemot föräldrarna kring att tala i enrum med sina barn och syftet var att hålla uppfostran skild från de vuxnas arbetsliv. Anledningen till att man var så angelägen om det var rädslan för att de resurser som man investerat i de små barnen då skulle vara förgäves då de inte skulle vilja jobba.