Utljudande -f i svenska språkliga varieteter betyder att namn och andra ord kan sluta med fonemet /f/, som verkligen uttalas [f], i nutida svenska språkliga varieteter. Detta är språkhistoriskt sett en nyhet, som finns i några namn, och i några lånord och nybildningar. Ursprungligen fanns inte ett uttal med f‑ljud i slutet av ord. Namn som stavas med ⟨f⟩ som Ulf har troligen uttalats med v‑ljud (Ulv). Men läsuttal och nya ord som golf och biograf har gjort att utljudande f‑ljud har blivit normalt i svenskan.

Fonologisk teori

Alla språk har en fonologi, och en del av fonologin är fonotaxen, som är ett språks regler för vilka ljudkombinationer som finns.Tor G. Hultman, Svenska Akademiens språklära. Stockholm 2003. . Sidan 19. Ett språks talare är oftast omedvetna om att de följer stränga regler för hur ord kan börja och sluta. Reglerna beror inte nödvändigtvis på att ljudföljder är lätta eller svåra att uttala; svensktalande kan vänja sig vid namn som börjar med sr‑, som Srebrenica, och Sri Lanka med försvenskat uttal. Men fonotaxens regler styr vad talarna vid en viss tidpunkt omedvetet uppfattar som möjliga uttal. Eftersom kombinationen schv inte finns i standardsvenska är uttalet Svejtsch i stället för Schweiz vanligt. Denna artikel handlar om hur uttal med ‑f i slutet av ord har gått från främmande till självklart.

Transkription

De språkvetenskapliga konventionerna för transkription är att snedstreck / / betecknar fonem (grupper av ljudvarianter som av de talande räknas som samma språkljud) hakparenteser [ ] betecknar allofoner (fonetiskt olika varianter inom ett fonem) och fonetisk transkription. vinkelparenteser ⟨ ⟩ betecknar grafem (vanliga skrivtecken, i detta fall bokstäver i ett alfabet) och ord skrivna med grafem; stavning med alfabetets vanliga tecken anges ibland med kursiv.

Språkhistorisk bakgrund

Eftersom nordiska språk är ett språkligt kontinuum görs i här de jämförelser med nordiska språk utanför Sverige som fordras.

v‑ljud och f‑ljud i tidig fornnordiska De nordiska språken har vuxit fram ur ett gemensamt moderspråk, som på vikingatiden fortfarande var så likartat i hela Skandinavien att det i stort sett var samma språk.Nationalencyklopedin, artikeln ”Nordiska språk”. Läst 15 februari 2019. . Detta fornnordiska språk hade i sina äldsta former en annan struktur på v‑ljuden och f‑ljuden än nutida nordiska språk.

För det första, v‑ljudet fanns i uddljudande ställning eller i inljud, men inte i utljud. Det var ursprungligen ett halvvokaliskt ljud som uttalades [w] som det nutida engelska w‑ljudet.Ragnvald Iversen, Norrøn grammatikk, sjunde utgåvan reviderad av Eyvind Fjeld Halvorsen, andra upplagan. Oslo 1984. Sidan 13. Vi kallar detta fonem ”v‑ljud” eftersom det vanligen skrevs med grafemet ⟨v⟩ i äldre nordiska texter.

För det andra, det konsonantiska fonemet /f/ hade två allofoner: en tonlös allofon i uddljud, och en tonande allofon i inljud och utljud.Ragnvald Iversen, Norrøn grammatikk, sjunde utgåvan reviderad av Eyvind Fjeld Halvorsen, andra upplagan. Oslo 1984. Sidan 12. Detta fonem uttalades alltså [f] i början av ord, men [v] i mitten och i slutet av ord.

(Fornnordiska och fornsvenska hade ett f‑uttal även inne i ord, före de tonlösa fonemen /k/, /t/ och /s/, på samma sätt som standardsvenska i ord som ⟨haft⟩, men bortsett från denna självklara påverkan av tonlösa ljud gäller huvudregeln om f‑uttal i uddljud, och v‑uttal i inljud och utljud.Adolf Noreen: Altschwedische Grammatik mit Einschluss des Altgutnischen. Halle 1904. )

För att åskådliggöra språkhistorien visas fem exempelord som inte har ändrats mycket sedan vikingatiden, och som på nysvenska har blivit: ⟨vinna⟩ ⟨svärja⟩/⟨svära⟩ ⟨fara⟩ ⟨hava⟩ (på isländska stavat ⟨hafa⟩) och ⟨hav⟩ (på isländska stavat ⟨haf⟩) Nummer 1 och 2 hade ursprungligen fonemet /v/ (uttalat [w]); nummer 3–5 hade fonemet /f/ (uttalat [v] eller [f]).

(Ordet ⟨hava⟩ har i dag kortformen ⟨ha⟩ i standardsvenska, men bevaras i ord som innehavare.)

Fonemet /v/ i fornnordiska ⟨vinna⟩ och ⟨sværja⟩ (svärja) uttalades alltså ursprungligen [w]: [winna] och [swærja]; jämför med engelska ⟨win⟩, ⟨swear⟩, som har kvar w‑ljudet. Fonemet /f/ i fornnordiska ⟨fara⟩, ⟨hafa⟩, ⟨haf⟩ uttalades alltså [f] i ⟨fara⟩, men [v] i ⟨hafa⟩ och ⟨haf⟩; de tre exempelorden (nummer 3–5) uttalades alltså ungefär som på nysvenska (bortsett från att vokalerna var korta i fornnordiskan, vilket är oviktigt här).

Det konsonantiska fonemet /f/ hade alltså två allofoner, som i moderna standardsvenska öron låter mycket olika: [f] och [v]. Men det var inga problem att språkpsykologiskt hålla allofonerna [f] och [v] samman i ett fonem, och skilja dem från fonemet som skrevs ⟨v⟩, eftersom det senare uttalades [w]. Ljuden [f] och [v] kan uppfattas som likartade, eftersom de har samma artikulering utom att [f] är tonlös och [v] är tonande.

I nordiska fornspråk kunde man skriva orden ⟨fara⟩, ⟨hafa⟩, ⟨haf⟩ med samma bokstav ⟨f⟩ när uttalet var [fara], [hava] och [hav]. Orsaken är att många ord som idag har ett v‑uttal (⟨vinna⟩, ⟨svära⟩) hade fonemet /w/ och uttalades med [w], och att det inte fanns någon anledning att använda samma skrivtecken för /w/‑fonemet och för allofonen [v] av fonemet /f/. I äldre fornsvenska texter används dock ⟨f⟩ mest i utljud som i ⟨af, gaf⟩ (av , gav), medan ⟨u⟩/⟨v⟩ används i inljud som i ⟨haua. hava⟩; se Osäkerhet om stavning nedan.

Förändringar under fornnordisk tid

Under fornnordisk tid ändrades uttalet av v‑ljudet från [w] till [v] i de flesta fonnordiska varieteterna. I de fornvästnordiska varieteterna blev [v]‑uttal helt dominerande. I fornöstnordiska behölls länge det runsvenska uttalet [w] efter annan konsonant, så att uttal som swälta torde ha funnits (se avsnitt om [w] i svenska folkmål i Anmärkningar).Elias Wessén, Svensk språkhistoria I: Ljudlära och ordböjningslära. Fjärde upplagan. Stockholm 1955. Sidan 27. Till slut fick det ursprungliga fonemet /w/ (v‑ljudet) samma uttal som allofonen [v] av fonemet /f/ även i den östnordiska (svenska och danska) majoritetsbefolkningens språkliga varieteter.

Detta skulle kunna analyseras som att fonemet /v/ (som utvecklades ur fonemet /w/) utvidgades till att omfatta allofonen [v] av fonemet /f/. Men den nya situationen var tvetydig och en annan analys är möjlig. Det fanns två fonem /f/ och /v/, i medeltida nordiska språk vilket kan påvisas med ett minimalt par som fara–vara, men eftersom opposition saknades mellan fonemen /f/ och /v/ inne i ord och i slutet av ord var en stavning med ⟨f⟩ i ⟨fara⟩, ⟨hafa⟩, ⟨haf⟩ inte orimlig.

Möjligen kan utljudande /f/ redan i yngre fornsvenska ha funnits bland svensktalande efter kort betonad vokal i lånordet straff från medellågtyska. Denna artikel behandlar utljudande /f/ där ljudet har uppkommit efter lång vokal (som i kuf) och efter obetonad vokal och efter konsonant (som i Olof och Ulf).

Osäkerhet om stavning

Det nya uttalet av fonemet [v] ledde till vacklande stavning i nordiska fornspråk. När en konsonant som uttalades [v] hördes inne i ett ord, kunde man välja mellan att skriva den med grafemet ⟨f⟩, eller med ⟨v⟩, ⟨u⟩ eller ⟨w⟩. Valet mellan dessa tecken, som räknas som fyra bokstäver i modern stavning, var på medeltiden ett val mellan två alternativ, eftersom ⟨v⟩, ⟨u⟩ och ⟨w⟩ var varianter av samma bokstav på medeltiden.

I nordiska handskrifter finns stavningarna ⟨hafa⟩ och ⟨haua⟩ även på västnordiskt område. Den förra stavningen är traditionell, medan den senare speglar att uttalet [hava] kan tolkas som att ordet nu innehåller fonemet /v/. I isländska handskrifter blev stavningar som ⟨hafa⟩ och ⟨haf⟩ de vanliga, medan äldre fornsvenska handskrifter ofta har ⟨haua⟩ eller ⟨hava⟩ och ⟨haf⟩.

Stabilisering av stavningen

Senare stabiliserades stavningen. Den isländska stavningen av exempelorden blev uteslutande ⟨fara⟩, ⟨hafa⟩, ⟨haf⟩, som uttalas ungefär som svenska ⟨fara⟩, ⟨hava⟩, ⟨hav⟩. Denna stavning avspeglar det ursprungliga förhållandet, att ⟨f⟩ i dessa ord tillhörde samma fonem. Den isländska stavningen är nu icke ljudenlig i så måtto att v‑ljudet stavas med ⟨v⟩ i ⟨vinna⟩ men ⟨f⟩ i ⟨haf⟩.

I fornsvenska fanns till en början ett blandat system, som var delvis ljudenligt. Först användes okomplicerade stavningar av typen haua och hava för v‑ljud före vokaler inne i ord, och gaf (”gav”) i utljud.Bengt Hesselman, ”Ortografiska reformer i språkhistorisk belysning”, sidorna 121–149 i Språk och stil: tidskrift för nysvensk språkforskning, nittonde årgången, nummer 2. Uppsala 1919. Med tiden stabiliserades en mer komplicerad stavning i senare medeltid (ungefär yngre fornsvenska). Inne i ord före vokaler användes kompromissen ⟨fv⟩, och i slutet av ord (och före konsonant) användes ⟨f⟩.Elias Wessén, Svensk språkhistoria I: Ljudlära och ordböjningslära. Fjärde upplagan. Stockholm 1955. Sidan 38. Den svenska stavningen av exempelorden blev ⟨fara⟩, ⟨hafva⟩, ⟨haf⟩. Varianter av stavningen ⟨fv⟩ fanns, som ⟨fu⟩, ⟨ffv⟩ och ⟨ffu⟩. Denna kompromisstavning var fram till 1900‑talet egendomlig för svenskan, eftersom danskan redan omkring 1700 började stava ljudenligt: ⟨hav⟩ ⟨have⟩ (att ha[va]),

Den svenska stavningsnormen blev långlivad. Det fonetiska ljudet [v] stavades på ett icke ljudenligt sätt i ⟨hafva⟩, ⟨haf⟩, ⟨stafning⟩ och hundratals andra ord från senare fornsvensk tid fram genom nysvensk tid. Denna norm följdes i svensk skrift även i den av Svenska Akademien reglerade gammalstavningen, som användes på 1800‑talet. Först 1906 gjordes stavningen ljudenlig (för standardsvenska) genom regeringsbeslut. ⟨Hafva⟩ och ⟨haf⟩ stavades hädanefter ⟨hava⟩ och ⟨hav⟩, och skriften visar nu att v‑ljudet inne i och i slutet av ord hör till .

Stavning och uttal av namn

På grund av den stabila svenska stavningen av utljudande [v] med ⟨f⟩ stavades svenska namn på följande sätt: ⟨Olof⟩, ⟨Ulf⟩. Dessa skriftspråksformer användes ursprungligen inte i allmogens uttal. Skriftspråksformerna och allmogens talspråk kunde skilja sig åt på två olika sätt: Talspråksformer som Olav, Olov, Ulåv, kunde användas. Man skrev ‑f, men sade ‑v. Ofta använde allmogen en helt annan namnform, som upphävde frågan om uttalet av ‑f: En person kyrkobokförd som Olof kallades i många trakter alltid Ola, som utvecklats som bondenamn ur den på medeltiden gängse formen Olaf (ursprungligen uttalat Olav).Ivar Modéer, Svenska personnamn. Stockholm 1964. Sidan 72.

Läsuttal och lånord gav upphov till utljudande ‑f

Senare uppkom ett läsuttal av utljudande ‑f: man började säga Ulf, Olof med f‑ljud, som majoriteten gör i nusvenskan. Förändringen berodde på den stora vikt de svensktalande lade vid kyrkans skriftspråk och vid almanackan. Detta läsuttal har ändrat de flesta svenska språkliga varieteters fonotax. (Fonotax är reglerna för hur ljud kan kombineras.) Utljudande ‑f, som sedan förhistorisk tid inte funnits i svenska, har blivit en möjlig ordstruktur.

Om namnen Frithiof och Thiodolf, som kommit in i 1800‑talssvenskan på grund av den nordiska namnrenässansen, skrev Johan Erik Rydqvist att ”hvarken ‑of eller ‑olf är svensk slut‑form”, och att förmodat ljudlagsenliga svenska former vore ”Fredtjuv” och ”Tjudulv”.Johan Erik Rydqvist, Svenska språkets lagar: kritisk afhandling. Stockholm 1868. Sidorna 544–545. Han avvisade dock sådan fonologisk språkpurism, och konstaterade att namn som Frithiof blivit en del av svenskan.