Åhldräkten är en folkdräkt (eller bygdedräkt) från Åls socken i Dalarna.
Före 1700-talet saknas direkta uppgifter om Åhldräkten, och den är generellt sett sämre känd än dräkterna i Siljanstrakten. När Jacob Brandberg skickade ut en frågelista angående dalkarlarnas "klädebonad uti äldre tider" svarade prästen Ihrstadius 1755 endast att svarta och hvita vadmalströjor eller rockar som de nu bruka varit i bruk. Även Carl von Linné skriver utifrån sin resa 1741 endast kortfattat: "Bonfolket här på orten kläder sig i svart valmar". Daniel Tilas skriver 1735 Åhlskarlarne gå öfveralt svartklädde både man- och qvinfolck. Qvinfolcken hafva altid, då de äro til kyrkcka eller på resor, et kläde knutit om hufvudet. Abraham Hülphers den yngre skrev under sin resa 1757 de som bo neder i Soknen, bruka svarta tröjor, men den delen, som är närmast Bjursås, hafva grå. Bröderna Gahn noterade om dräktskicket i Åhl under sin resa 1765: "Vi lade i kyrkan märke till att helgdagsdräkten är både hos karlar och kvinnfolk svart. Kullorna bära hvita kläden på hufvudet".Bidrag till Åhls sockens historia. Häfte 7. Kring dräktskicket i Åhl, Ingrid Bergman
Beskrivningarna visar på en tämligen färglös dräkt, men bouppteckningarna tyckts peka på att dräkten varit mer färgglad än vad reseskildringarna visar. Kjolarna är svarta, grå, röda och gröna. Gröna raskkjolar är kända från 1700-talet, men de förefaller ha kommit ur modet redan under århundradet Förklädena är gula, gröna, blå och svarta, medan livstycken omtalas som gröna, rosiga och randiga. Bland bevarade plagg finns ett randigt kalminkssnörliv från 1796.
Vid mitten av 1800-talet bestod dräkten av följade delar:
Kvinnodräkten: En hängselsärk utan ärmar, vanligen i grovt linne, men särkar av hampa förekom också. Ofta var nederdelen gjord i enklare tyg medan "hängseln" var i lite bättre. Själva hängselbanden gjordes på bandvävstol En övdel, de äldre var skurna med ärm och bål i ett stycke. Halsöppningen är något ringad med ett sprund framtill. Sprundet fästes vanligen med ett spänne, vanligen en silver- eller tennring med nål. Den vida ärmen är rynkad mot en bred ärmlinning, vanligen broderad med plattsöm. På överärmen broderades en figur liknande ett timglas. Ärmarna knäpptes ihop med ärmknappar. Bland kjolarna är det de svarta som helt dominerat. vanligen var det yllekjolar vävda i tuskaft, men även treskaftsjolar. Kjolarna var veckade, de var till en början sydda och pressade veck, men senare under 1800-talet var vecken endast lagda. Skinnkjolar förekom ännu vid mitten av 1800-talet, men var då på väg att försvinna, det syddes av betade fårskinn med ullen kvar vänd inåt. I nederfållen hade de ett mönstrat band. Några skinnkjolar från Åhl finns inte bevarade. Linkjolar fanns i bouppteckningarna fram till början av 1800-talet, men försvann därefter. Till hemslöjdsutställningen 1927 syddes en antal linnekjolar upp till Åhldräkten på Sätergläntan av ett oblekt linnetyg. Enligt uppgift var det Gerda Boëthius som lät väva tyget efter ett fragment som påträffats Valsarfsgården. Röda kjolar förekommer mycket sparsamt, de kunde vara både av kläde och vadmal. Av allt att döma var det ett dyrbart plagg. Bland snörliven förekommer främst tre typer; yllesnörliv, kalminksnörliv och skinnsnörliv. Det randiga yllesnörlivet var av treskaftat halvylle. Botten var röd med ränder i svart, grönt, blått, vitt och gult. Ränderna kan variera i bredd. Tyg av samma utseende användes till randiga hättor, men de vävdes var för sig. Kalminksnörlivet är i ett glansigt, randigt ylletyg med ränder i grönt, blått, gult, vitt men med rött som huvudfärg. Framtill på båda liven satt fyra till sex par gjutna tennmaljor. Liven snördes med ett smalt hemvävt rött band. Skinnsnörliv bars till vinterdräkten och knäpptes med knappar. De kunde vara tillverkade av olika kvalitet, en bouppteckning 1848 talar om ett i sämskskinn, ett i bockskinn och ett av fårskinn. Alla livstycken fordrades med läft och hade en stoppad valk nedtill på vilken kjolen vilade, och det hakades fast i kjolen baktill. Bland förklädena var skinnförklädet eller "skimpan" vardagsförklädet. Det tillverkades av ett garvat get- eller kalvskinn. Av raskförkläden förekom svarta, gröna och blå, alla av det vaxade kamgarnstyget vävt i kypert. Det svarta har varit ganska ovanligt och inga exemplar finns bevarade. I bouppteckningarna omtalas även ett gult förkläde i hemvävt ylle. Några sådana finns dock inte bevarade. Vidare förekommer randiga förkläden i treskaftat ylle. De breda ränderna var vanligen mörkblå med smala vita ränder. Utanpå övdelen bars alltid någon form av halsduk eller halskläde. Halskläde kallas vanligen de vita, bestående av en fyrkantig duk vikt diagonalt för att bäras som tresnibb. De mer på kostade var de svartstickade med broderat mönster i svart silke. bland halsdukarna förekommer både köpehalsdukar i blommig yllemuslin och kattun finns bevarade liksom rödrutiga hemvävda yllehalsdukar. De senare är trekantiga och bars inte dubbelvikta. Huvudbonaderna delas in i hattar och hättor. Hattarna var de gifta kvinnornas huvudbonad. Hatten består av ett dubbelvikt tygstycke, ofta av linnelärft, baktill ihopsytt och nedtill försett med dragsko, som knyts i nacken. Framtill är en styvstärkt spets påsydd. Spetsen rynkades intill hatten så att den kom att bilda en vid skärm runt ansiktet. Hatten bars aldrig ensam, utan under en hätta av kulört tyg. Bland hättorna förekommer många varianter. Sidenhättor finns flitigt dokumenterat, av döma av sockenstämmoprotokoll 1793 i samband med överflödsförordningens införande sägs enstaka kvinnor i Åhl ha börjat bruka sidenhättor. Av sidenskatten från 1818 framgår att vissa betalat skatt för mindre plagg av siden, det framgår dock inte vilka plagg. Under 1800-talet förekommer hättor av rosa siden ha varit vanliga. De har dock ofta gått förlorade. Randiga yllehättor tillverades av samma tyg som det randiga snörlivet. Den är gjord av ett stycke tyg med söm endast i nacken. Sigfrid Svensson ser den här hättformen som en sammansmältning mellan den medeltida hatten och den mjuka mössan från 1600-talets mode. Kattunshättor i köpetyg är också en vanlig mössform, oftast blommiga i starka färger, men även en svart kattunshätta, svarthättan, förekom. Hättor liknande kattunshättorna i yllemuslin förkommer också, de är dock troligen introducerade först under andra hälften av 1800-talet. Vidare förekommer hättor av ett glansigt tryckt bomullstyg, kallade klisterhättor. Enligt uppteckningar har hilkor liknande hilkorna i Leksandsdräkten varit i bruk i Åhl, de användes främst som solskydd. De ersattes dock på 1860-talet av Kråkor, liknande de i Gagnef. Det är en typ av bahytt, med en rottingställning överdragen av ett blått bommulstyg. Vidare har "luvor" förekommit, en slags ytterhätta i treskaftat ylletyg. Den bars i kall väderlek, eller vid fuktigt väder för att skydda hattens spets, då den hade ett långt bräm. Vid bättre väder kunde brämet vikas upp, det var på insidan klätt med en vackert mönstrad kattunskant invändigt som då syntes. Tröjan var i äldre tid i vadmal eller kläde och svart. Vid mitten av 1800-talet börja även blå och gröna tröjor att dyka upp. Inga gröna eller blå tröjor finns bevarade. De svarta tröjorna förekommer i två varianter. En äldre typ med kort skört som häktas ihop fram. Den andra tröjtypen har knappar och ett långt skört. En avbildning från slutet av 1850-talet återger en livtröja, som annars inte finns bevarad. Den har grön bål och röda ärmar, troligen stickade, och torde ha liknat tröjorna i Gagnef och Floda. Vidare förekommer en kort päls, skinntröjan. Det är en fårskinnströja med ullen vänd inåt. På äldre kortare tröjor var de dock sydda så att ullen skulle synas kring halsen, ärmlinningarna och nederkanten. Av strumpor finns bara ett par bevarade. De är tvåändsstickade av rött ullgarn och har en mönsterstickad bård upptill. Strumporn har också en söm mitt bak, och en hällapp av sämskskinn. I bouppteckningarna förekommer även vita och blå strumpor, men de röda var det absolut vanligaste. Skorna hade i äldre tid klacken mitt under skon. Både svenskskor med sula av näver och tyskskor med sula i läder förekommer. Kjolsäcken består framtill av mörkblå eller svart vadmal med applikationer i vadmal i rött, grönt, blått och gult. Mönstret varierar, men ett stort rött hjärta utgör alltid del av dekoren. Vanligen har mönsterfigurerna kontursöm med vita kedjestygn.
Mansdräkten: Vardagsskjortan var av grovt linne, men brudgumsskjortan var av finast lärft. Brudgumsskjortan har en hög krake med broderier i plattsöm, innefattande brudgummens och brudens monogram. Vid halsen är ett halsspjäll insatt, för att ge rikare rynkbildning kring halslinningen. Till helgdagarna bars ofta en nattkappa utanpå skjortan. Nattkappan är en bröstlapp med fastsittande krage i vit lärft. Den kunde också vara av andra material, en nattkappa av ylle i granna färger finns också bevarad. För övrigt finns ylle- och kattunshalsdukar upptagna i bouppteckningarna, liksom långhalsdukar av ylle, även om några sådana inte bevarats. Byxor förekommer av mörkblå och ofärgad vadmal, liksom skinnbyxor. Byxorna skulle upptill vara så korta att skjortan syntes vid byxlinningen Västen kallas i Åhl livstycke trots att den har dubbla rader mässsingknappar. Västen har i stället armar och vad som senare kallas jacka. Långrocken kallas i stället tröja. Karl-Erik Forsslund nämner mörkblåa rockar, annars har de varit svarta, under 1800-talet har de ståndkrage. De bars vintertid utanpå pälsen. Åtminstone en fårskinnspäls finns bevarad, de syddes med ullen inåt och knäpptes med knappar. Under slutet av 1800-talet börjar man använda storpälsar av svarta fårskinn vid forkörslor. Dessutom bars ofta i vardagslag förskinn till dräkten. Av äldre manhuvudbonader från Åhl finns fyra bevarade: en filthatt, en kaskett av läder, en fälbhatt och en stickad röd mössa.
Mansdräkten var den första att läggas av. En lantmätare noterade 1859 att männen i Åhl nyttjade långa svarta rockar, knäbyxor, svarta eller blå strumpor, kängor med höga skaft och rundkulliga hattar. Detta torde huvudsakligen syfta på den gamla sockendräkten. Redan 1862 uppges dock i provinsialläkarrapporten att "i Åhl är dock alla karlarna "slimsklädda" med långbyxor och lång vadmals- eller klädesrock med dubbla knapprader". Året därpå bekräftar Fredrik Reinhold Arosenius i sin Beskrifning öfver provinsen Dalarne. Det är dock oklart om uppgifterna kanske är tendensiösa och att avläggandet inte gått riktigt lika fort. En dagboksuppteckning från 1880-talet nämner att det på 1870-talet endast fanns 7 eller 8 gubbar som ännu gick klädda i folkdräkten. För kvinnodräkten var det under 1870-talet som folkdräkten började läggas av, men redan på 1860-talet kunde det märkas en upplösning av dräktskicket. Enligt uppgift var Valsarfs Britta (1808-1891), hustru till gruvfogden och riksdagsmannen Valsarfs Erik Ersson den första av kvinnorna som lade av dräkten.