Slaveri var lagligt i det Osmanska riket under nära hela dess existens, och spelade en viktig roll i dess ekonomi och traditionella kultur. Bland de största kategorierna slavar fanns män som användes till slavsoldater, galärslavar och inom administrationen, och kvinnor som användes som hushållsarbetare och som slavkonkubiner (sexsslavar) i haremen.
Slavhandeln hade samma karaktär som i andra muslimska länder och reglerades efter lagen om slaveri inom islam. Endast icke muslimer tog som slavar. Dessa kom till Osmanska riket från kommersiell slavhandeln, krigföring, slavräder och piratverksamhet. Slaveri och slavhandeln förbjöds gradvis mellan 1826 och 1887, men dessa förbud infördes endast av diplomatiska skäl, och slaveriet tolererades i praktiken fram till Osmanska rikets upplösning 1923.
Slaveri i Osmanska riket byggde närmaste på förebilderna slaveri i Abbasidkalifatet (750-1250) och slaveri i Mamluksultanatet (1250-1517), och lade i sin tur grunden för slaveriet i de enskilda muslimska stater som bildades då Osmanska riket delades 1917.
Bakgrund
Osmanska rikets slaveri byggde på tidigare islamiska imperiers institution, som i sin tur byggde på islamisk lag. Slaveri-institutionens historias bakgrund låg därför i deras föregångare i Mellanöstern: slaveri i Rashidunkalifatet (632-661), slaveri i Umayyadkalifatet (661-750), slaveri i Abbasidkalifatet (750-1258) och slaveri i Mamluksultanatet (1258-1517).
Vita slavar avsedda för slavsoldater inhämtades som skatt från Balkanhalvön; svarta slavar främst avsedda för privatbruk importerades från Sudan via Egypten och de andra nordafrikanska provinserna via trans-sahariska slavhandeln; slutligen importerades vita slavar från slavhandeln på Krim.Toledano, E. R. (2014). The Ottoman Slave Trade and Its Suppression: 1840-1890. USA: Princeton University Press. 6-7
Slavhandel
Den osmanska slavhandeln försågs med slavar från både krig samt från slavexpeditioner till både land och sjöss. Eftersom islam förbjöd förslavande av muslimer, importerades icke muslimska slavar från icke muslimska delar av världen. Slavar importerades både från Europa (Saqaliba), Afrika och Asien.
Istanbul, Alger och Kreta hade under denna tid stora slavmarknader. Det fanns en hierarki mellan slavarna. Vita slavar såldes ofta för ett högre pris än afrikaner.
Afrikanska slavhandeln Den arabiska slavhandeln till de icke muslimska delarna av norra och östra Afrika var en stor källa till slavar.
Den arabiska slavhandeln var indelad i den trans-sahariska slavhandeln, slavhandeln på röda havet, och slavhandeln på indiska oceanen.
Transsahariska slavhandeln förbjöds formellt 1857. Det tolererades öppet i Libyen fram till att Italien tog över provinsen 1912.
Slavhandeln på Röda havet förbjöds formellt 1857. I praktiken tolererades den fortsatt och förekom ännu när Hijaz blev fritt från Osmanska riket.
Slavhandeln på Indiska oceanen riktades främst till Oman men även till övriga arabiska halvön som delvis var osmansk. Den utsattes för stark brittisk press under 1800-talet och begränsades kraftigt. Den fortsatte dock i mindre skala ännu under 1960-talet.
Slavhandeln på Barbareskkusten Slaveri i Algeriet, Slaveri i Tunisien, Slaveri i Libyen, Slaveri i Egypten
En rutt var Slavhandeln på Barbareskkusten. Barbareskpiraterna överfall icke muslimska fartyg i medelhavet och gjorde strandhugg längs västra och södra Europas kuster. Denna källa försåg Nordafrika, som formellt stod under osmansk överhöghet, med europeiska slavar.
Barbareskpiraternas slavhandel ebbade ut efter Barbareskkrigen mellan 1801 och 1815. Slaveriet i barbareskstaterna upphörde efter av Frankrikes erövring av Nordafrika 1830-1846.
Slavhandeln på Krim Slavhandeln på Svarta havet Slavhandeln på Krim i svarta havet sköttes delvis Krimkhanatet, som företog slavexpeditioner in i östra Europa för att tillfångata slavar. Dessa fördes till Krim, där de fördelades mellan Krimkhanatet och det Osmanska riket. Krimkhanatet var underställt Osmanska riket, som också ägde en del av Krimhalvön, däribland staden Kaffa, som var centrum för slavhandeln. Slavhandeln sköttes därför gemensamt mellan Krimkhanatet och Osmanska riket.
Slavhandeln på Krim var Osmanska rikets huvudsakliga källa till europeiska slavar, eftersom slavarna som tillfångatogs av barbareskpiraterna normalt kvarblev i Nordafrika och inte transporterades vidare.
Krimkhanatets slavhandel upphörde genom Rysslands erövring av Krim 1783.
Slavhandeln från Kaukasus
Sedan slavhandeln på Krim upphört 1783, fortsatte slavhandeln från Kaukasus, där cirkassiska föräldrar ofta sålde sina döttrar till slaveri (i detta fall förbisågs förbudet mot att ha muslimer som slavar då tjerkesserna var muslimer).
Flickorna, som betecknades som "vita" och ansågs vara lyxsslavar, såldes för att bli konkubiner, hustrur eller svärdöttrar till förmögna män. De betecknades alla som "cirkasser" (tjerkesser) men detta var bara en allmän term för "vita" slavar, och de kunde i själva verket vara av flera olika etniciteter, ofta georgier, armenier eller andra "vita" flickor.
Den så kallade "kirkassiska slavhandeln" fortsatte under hela det Osmanska rikets existens.
Devschimre
Devschirme var en beskattning av barn som Osmanska riket utkrävde av kristna familjer på Balkanhalvön. Barnen var kristna pojkar som togs som statliga slavar, kul. De valdes ut att omvändas till islam och sedan skolas till antingen slavsoldater - janitsjarer - eller tjänstemän inom statlig (kunglig) administration.
Denna beskattning ägde rum regelbundet under 1400- och 1500-talen. Bruket började fasas ut under 1600-talet och avskaffades slutligen av Ahmed III (regent 1703-1730).Murphey, Rhoads (2006) . Ottoman Warfare, 1500–1700. Routledge. . 223
År 1826 genomfördes en militär reform i Osmanska riket som avskaffade systemet med janitsjarer i armén.
Krigsfångar
Krigsfångar var enligt islamisk lag synonymt med slavar, även om de teoretiskt kunde friköpas mot lösen. Under hela Osmanska rikets expansion förekom en ständig handel med krigsfångar. Detta var inte vara handel med tillfångatagna soldater utan även civila från erövrade områden och intagna städer.
Bysantinska riket Under Konstantinopels fall 1453 togs många av stadens innevånare som slavar. En samtida källa uppger: "Och samtidigt steg alla ur flottan på Dardanellernas sida ur och lämnade sina skepp utan någon inuti, för de rusade alla ursinnigt som hundar in mot staden för att finna guld, juveler och andra skatter, och för att ta köpmän tillfånga. De sökte upp kloster, och alla nunnorna leddes ut på gatan och våldtogs och misshandlades av turkarna, och såldes sedan på auktion som slavar i Turkiet, och alla de unga kvinnorna blev också våldtagna och sedan sålda för vilket pris de än kunde ge, fast några av dem föredrog att kasta sig ned brunnarna och dränka sig hellre än att falla i turkarnas händer, något även en del gifta kvinnor gjorde. Turkarna lastade sina båtar med fångar och en enorm last med krigsbyte." Barbaro, Nicolò, Diary of the siege of Constantinople, 1453, New York, 1969
Ungern Under det osmanska krigståget i Ungern efter segern i Slaget vid Mohács (1526) ställde den osmanska armén till massakrer i de byar och städer de passerade på väg till Budapest, under vilket män dödades medan kvinnor togs till fånga, våldtogs och såldes vidare.Iongh, Jane de, Mary of Hungary, second regent of the Netherlands., London, 1958. p. 104-105
Sedan Osmanska riket slutgiltigt erövrat Ungern 1541, företog osmanska trupper ständigt småräder mot kristna gränsland som resulterade i att människor dödades eller tillfångatogs och såldes i osmanska slavmarknader i Istanbul och Sarajevo.Sefiloğlu M. S. (2023). Manhunt On The Austrian Border; Evliya Çelebi, Slave Raids And Enslavement Fenerbahçe Üniversitesi Sosyal Bilimleri Dergisi 2023;3(1), 47-60 Mellan 1522 och 1717 deltog "tatarer" dvs soldater från Osmanska rikets allierade Krimkhanatet, som hjälptrupper i de osmanska kampanjerna i Ungern, och under dessa kampanjer tog tatarerna slavar i Ungern och Österrike; den långa färden till Krim innebar att slavar kunde fly längs vägen, och en del slavar såldes därför i Budapest, men många fördes också till Krim, där adliga fångar utväxlades mot pengar och fattiga såldes i slavhandeln på Svarta havet.Ransom Slavery Along the Ottoman Borders: Early Fifteenth-early Eighteenth Centuries. (2007). Nederländerna: Brill. p.201-202
Egeiska öarna Den osmanska erövringen av Paros 1537 ledde till att gamla människor dödades och tusentals yngre öbor togs som slavar: unga män gjordes till galärslavar, små pojkar gjordes till janitsjarer, medan unga kvinnor och flickor tvingades dansa på stranden för att sedan delas ut som slavar till harem.Miller, William. The Latins in the Levant: A History of Frankish Greece (1204–1566). London: 1908. p.625
Österrike Under belägringen av Wien 1529 togs många slavar i området runt den belägrade staden. Under november flydde befolkningen i landsbygden runt staden antingen innanför stadsmurarna eller gömde sig i skogarna, då trakten förhärjades av osmanska trupper, bland dem den under befäl av Michael Oglou, som tog de överlevande innevånarna fördes bort i slaveri. Peter Stern von Labach beskrev det: "After the taking of Bruck on the Leitha and the castle of Trautmannsdorf, the Sackman and those who went before him, people who have no regular pay, but live by plunder and spoil, to the number of 40,000, spread themselves far and wide over the country, as far as the Ens and into Styria, burning and slaying. Many thousands of people were murdered, or maltreated and dragged into slavery. Children were cut out of their mothers' wombs and stuck on pikes; young women abused to death, and their corpses left on the highway. God rest their souls, and grant vengeance on the bloodhounds who committed this evil."Schimmer, Karl August (1879). The sieges of Vienna by the Turks. London : J. Murray. Contributor University of California Libraries. p. 21 När den osmanska armén bröt belägringen, tände de eld på de hus där de bott, och förde med sig sina fångar, "av alla åldrar och båda kön", fastbundna med rep vid varandra.Schimmer, Karl August (1879). The sieges of Vienna by the Turks. London : J. Murray. Contributor University of California Libraries. p. 39-40 Sammanlagt omkring 20 000 personer uppskattas ha förslavats, av vilka få någonsin återvände; osmanerna uppges ha föredragit unga pojkar och flickor samt präster, i senare fallet för att de tyckte om att tortera dem.Schimmer, Karl August (1879). The sieges of Vienna by the Turks. London : J. Murray. Contributor University of California Libraries. p. 52-53
Under belägringen av Wien 1683 upprepades förslavandet av överlevande från skövlingen av landsbygden runt Wien. Det kejserliga hovet och överklassen från Wien medan bondebefolkningen i den omgivande trakten flydde in i staden för att skydda sig från den osmanska armén som skövlade trakten och förde befolkningen som slavar till det osmanska lägret och ut ur Österrike.Polish Manuscripts, or The Secret History of the Reign of John Sobieski, The III of that Name, King of Poland, containing a particular account of the siege of Vienna. . . . trans. François-Paulin Dalairac (London: Rhodes, Bennet, Bell, Leigh & Midwinter, 1700), pp. 355-364.
I byn Perchtoldsdorf utanför Wien ägde en massaker rum där osmanerna dödade byns män och förde bort kvinnor och barn till slaveri. Walters, E. N. (1997). My Memories of the Nimmerrichter-Barilitsch Family. USA: Gateway Press. XVII. 134Crankshaw, E. (1971). The Habsburgs: portrait of a dynasty. Storbritannien: Viking Press. p136