Kvinnor i antikens Rom

miniatyr|Agrippina den äldre, en av det antika Roms mest berömda kvinnor.

Ställningen för kvinnor i antikens Rom genomgick vissa förändringar under seklens lopp. Den beskrivs som strikt under den tidigaste romerska republiken, var relativt fri och jämlik under den sena republiken och det romerska kejsardömet, för att sedan återigen genomgå en förändring till det sämre efter kristendomens införande på 300-talet. Genom romarrikets utbredning kom romersk lag att gälla över hela medelhavsområdet och en stor del av Västeuropa.

Bakgrund

Det finns många teorier om hur den ursprungliga romerska kulturen, inberäknat kvinnans ställning, påverkades av deras föregångare etruskernas kultur. Etruskerna utgjorde ett dominerande element i Roms äldsta historia, och den romerska kungafamiljen hade etruskiskt ursprung från 616 fram till den romerska republikens grundande år 509 f.Kr., när etruskerna förjagades från Rom.

Informationen om etruskernas samhälle är knapphändig men kvinnor hade av allt att döma en hög ställning. De etruskiska stadsstaterna, som likt Rom först var kungadömen och sedan republiker, framstår som likartade Rom, där kvinnor kunde spela inflytelserika roller i politiska elitfamiljers kontaktnät. Etrusker räknade sin härkomst från både fadern och modern, och kvinnor hade både familjenamn och ett individuellt förnamn (romerska kvinnor hade familjenamn men deras förnamn var en feminin version av faderns namn som delades med eventuella systrar), vilket tyder på att de var rättsligt oberoende, och gravskicket tyder på att de kunde vara ekonomiskt oberoende.Billing, Nils, Carlsson, Susanne, Hedlund, Ragnar, Klynne, Allan, Lindblom, Michael & Montgomery, Hugo, Antiken: från faraonernas Egypten till romarrikets fall, Första utgåvan, Natur & kultur, Stockholm Etruskisk konst tydliggör att kvinnor inte var segregerade utan fritt umgicks med män vid idrottstävlingar och symposier, där män låg till bords och festade tillsammans med hustrur och gäster. Detta framstod som skandalöst för grekerna, vars fester kunde urarta till sexuella orgier och som deras hustrur förbjöds delta i, och etruskiska kvinnor beskrevs därför av grekerna som sexuellt utsvävande.

Sedan den etruskiska kungafamiljen hade förvisats från Rom 509 f.Kr. och den romerska republiken hade grundats framställde romarna ofta etruskerna som sedeslösa och utsvävande. Romarna såg i stället en bättre rollmodell i den grekiska kulturen, vars kvinnosyn var betydligt strängare. I en sedelärande historia beskrevs hur romarinnan Lucretia föredrog att stanna hemma och spinna ull framför att följa etruskisk sed och delta i Roms kungliga familjs könsblandade fester. Det finns mycket lite information om kvinnans ställning i Rom under den tidiga republiken (509–367 f.Kr.), men författare under den sena republiken (133–27 f.Kr.) beskrev den ofta som betydligt mer sträng och begränsad än vad den hade blivit under deras egen samtid. Bland deras påståenden fanns att kvinnor på den tiden inte deltog i könsblandade fester; att de alltid ingick den äktenskapsform som ställde dem under makens förmynderskap; att makens förmynderskap på den tiden var mer långtgående och gav honom rätt att sälja sin hustru som slav och döda henne om hon drack vin eller begick äktenskapsbrott. Det är okänt om dessa påståenden stämmer eller om de var påhittade av senare debattörer som ville kritisera samtida romerska kvinnors frihet genom att idealisera ett avlägset förflutet. Enligt romersk religion betraktades till exempel en man som sålde sin hustru som slav med avsky och förbannades till underjordens makter av gudinnan Ceres, hustrurnas beskyddare. När Bacchus-kultens anhängare avrättades år 186 f.Kr. blev de manliga deltagarna avrättade av staten medan de kvinnliga deltagarna avrättades av sina äkta män, men det var inte de äkta männen som dömde och avrättade dem på eget initiativ, utan en domstol som dömde dem och därefter gav deras män order om att verkställa avrättningen.

Det finns tecken på att romerska kvinnor hade en sämre ställning under den äldsta republiken och att de började få uppnå en större frihet under den mellersta republiken (367–133 f.Kr.), vilket initialt möttes med motstånd. Det andra puniska kriget ledde till ett stort bortfall av män i strid, och att andra var frånvarande i åratal på grund av kriget. Detta ledde till att många kvinnor ärvde förmögenheter efter döda män och att andra mäns frånvaro gav dem stor handlingsfrihet. Det illustreras av att ett stort antal hustrur år 213 f.Kr. åtalades och dömdes till exil av tribunerna för moralbrott, rättegångar som inte skulle ha skötts av domstolarna utan av manliga familjemedlemmar, om sådana funnits. Ett annat tecken var införandet av Lex Oppia (215–195 f.Kr.) som förbjöd kvinnor att ärva en förmögenhet över en viss summa och demonstrera sin rikedom genom att färdas genom staden öppen vagn.

Det är först från den sena republiken (133–27 f.Kr.) som mer information finns om kvinnans ställning i Rom, och från den tiden, om inte förr, hade kvinnor en relativt fri och självständig position, där det var normalt för en kvinna att umgås med män utanför familjen och sköta sina egna affärer, och det är först från den tiden man kan ge en klar bild om kvinnors villkor i antikens Rom.

Barndom och utbildning miniatyr|vänster|En studerande flicka.

Till skillnad från hur det var för kvinnor i det klassiska Aten, ansågs inte döttrar vara mindre värda än söner i en romersk familj. I det antika Rom, där familjepolitik och förbindelser mellan olika politiska dynastier var viktiga, hade döttrar en viktig roll att spela som kontaktlänkar mellan de politiska familjerna. Sönerna förväntades däremot upprätthålla familjens status genom att följa sin fars karriär i fotspåren.

Både döttrar och söner gick i grundskolan (Ludus) till åtminstone 11 års ålder, eller fick hemundervisning av privatlärare. Vissa familjer föredrog att ge sina döttrar hemundervisning på grund av den potentiella sexuella risken klasskamrater av motsatt kön uppfattades utgöra, men det uppfattades som normalt att flickor gick i skolan.Beryl Rawson, Children and Childhood in Roman Italy (Oxford University Press, 2003) Undervisningen var likartad för flickor och pojkar fram till tolvårsåldern och utbildningsnivån skilde sig mer utifrån samhällsklass än kön. Inom medel- och arbetarklassen blev både söner och döttrar vanligen upplärda i ett yrke.

En välutbildad kvinna ansågs bli till nytta för en blivande make och hennes bildning sågs som en tillgång och statusmarkör, även om Juvenalis också klagar över att kvinnors allmänbildning idealiskt borde ha varit lägre än den var eftersom det var irriterande för en man att bli rättad av sin fru. Det fanns en mängd kvinnor som blev omtalade för sin bildning, som poeten Sulpicia, Julia Domna, som höll en litterär salong, och oratorn Maesia Sentia. Döttrar liksom söner undervisades i musik, retorik, filosofi, klassikerna, språk (främst latin och grekiska) och vetenskaper såsom geometri.

Från tolvårsåldern blev bildningen mer könsspecifik, och döttrar fick till skillnad från söner lära sig vikten av den dygd och sexuella moral som var idealet för en romersk hustru och sågs som garantin för stabiliteten inom familjen, som spelade en stor roll i det politiska kontaktnätet i Rom. En dotter förväntades vara oskuld vid giftermålet.

Både döttrar och söner fick tidigt börja delta i de vuxnas umgängesliv och vid offentliga religiösa högtider, för att lära sig att uppföra sig korrekt offentligt, särskilt som sällskapslivet spelade en stor roll i Roms politiska och offentliga liv.

Rättslig ställning

Både söner och döttrar stod under förmynderskap av sin far, Pater familias, från åtminstone 450 f.Kr. till kejsar Diocletianus (284–305 e.Kr.). Denna var långtgående för både söner och döttrar och en far hade formellt rätten att både döda dem och sälja dem som slavar. Söner blev myndiga vid faderns död. En dotter blev myndig vid sin fars död såvida hon inte hade ingått en form av äktenskap som placerade henne under makens förmynderskap.

Äktenskap

miniatyr|Bröllop, Matrimonium.

Äktenskap var den självklara normen. Det var ovanligt med frifödda vuxna kvinnor som aldrig varit gifta, i varje fall i de romerska överklassfamiljer där dokumentation finns kvar.

Äktenskapen var arrangerade av Pater familias för både söner och döttrar, som båda stod under sin fars förmynderskap. Den lagliga åldern för äktenskap var 12 för flickor och 14 för pojkar, men det normala var att äktenskap ingicks när kvinnan var i tjugoårsåldern och mannen i tjugofemårsåldern. Verkligt unga äktenskap tycks mest ha förekommit vid politiska äktenskap i senatsfamiljer. Däremot var det vanligt med trolovning av barn. En dotter kunde lagligt sett vägra den man fadern valt ut åt henne om hon kunde bevisa att han saknade moral. Vid giftermål behöll en kvinna sitt eget familjenamn.

En gift kvinnas rättigheter berodde på vilken form av äktenskap hon hade ingått, där hon antingen kunde hamna under sin makes förmynderskap (cum manu) eller kvarbli under sin fars förmynderskap (sine manu).

Sine manu

Det normala var ett sine manu-äktenskap, där kvinnan kvarblev under sin fars förmynderskap. Ett sine manu-äktenskap innebar att kvinnan eskorterades till makens bostad under högtidliga former och sedan levde tillsammans med honom. Denna form innebar att kvinnans rättsliga ställning förblev oförändrad. Hon kvarstod under sin fars förmynderskap, behöll arvsrätten efter honom och blev myndig vid hans död, utan makens rättsliga inblandning. Barnen räknades däremot som en del av faderns familj, tog hans namn, hamnade under hans förmynderskap, hade arvsrätt efter honom, och hade inga arvsanspråk på sin mor eller hennes familj.

Detta var den normala äktenskapsformen i de flesta samhällsklasser. Orsaken har debatterats, men det fanns en stark kulturell preferens för att en dotter skulle fortsätta vara lojal och till nytta för den födelsefamilj som fostrat henne, snarare än överföra sin lojalitet till sin makes familj när hon gifte sig. Hennes främsta lojalitet skulle enligt romersk sed vara hos hennes far snarare än hos hennes make, och hon förväntades visa lojalitet mot sin far och sin födelsefamilj framför sin make om konflikt uppstod. Utsikten att förlora sitt farsarv om hon hamnade under makens förmynderskap torde också ha spelat in.

Det faktum att hustrun normalt sett stod under faderns förmynderskap snarare än makens gav henne i praktiken stor frihet. Hon var den enda medlemmen i ett romerskt hushåll som inte stod under förmynderskap av hushållets Pater familias, och hade därmed en unik autonom ställning i hushållet. Eftersom hon inte levde i samma hushåll som sin laglige förmyndare, kunde hon i praktiken leva ett liv fritt från övervakning.

miniatyr|Vibia Sabina var gift med Hadrianus, men levde ett oberoende och självständigt liv. Hon accepterade att maken hade en älskare, och hade även hon utomäktenskapliga kärleksförhållanden.Jasper Burns, "Sabina," in Great Women of Imperial Rome: Mothers and Wives of the Caesars (Routledge, 2007)

Cum manu

En kvinna i ett cum manu-äktenskap lämnade sin fars familj och podesta, och hamnade under sin makes förmynderskap (eller sin svärfars om denne var vid liv och därmed fortfarande makens förmyndare). Hon förlorade då arvsrätten efter sin far, och ärvde istället sin make tillsammans med sina barn. En gift kvinna som stod under sin makes förmynderskap hade ingen rätt att äga eller hantera egendom, med undantag av sin hemgift. Även när maken var kvinnans förmyndare, hade han dock färre rättigheter över henne än när hennes far var i motsvarande ställning. En make hade ingen rätt att döda sin hustru eller sälja henne som slav, något han formellt sett kunde med både söner och döttrar. När en kvinna skilde sig eller blev änka blev hon automatiskt myndig.

Fler äktenskapstyper