Hegesippos (grekiska: Ἡγήσιππος), född omkring 110–130, död omkring 175–190 (ofta cirka 110–180), var en grekisk kristen författare till ett verk i fem delar. Av dessa böcker finns endast brottstycken bevarade i form av citat återgivna huvudsakligen av den kristne kyrkofadern Eusebios av Caesarea i början av 300-talet. I stort sett alla uppgifter om hans liv är härledda ur de ledtrådar som finns i det bevarade materialet. Hegesippos kan ha varit en judisk konvertit, men hans etniskt judiska ursprung har inom den moderna forskningen kommit att ifrågasättas. Han antas som regel ändå ha härstammat från Palestina eller Syrien, och ha varit en kristen med djup kännedom om de grekiska skrifterna och de kristna lärosatserna.
Omkring år 160 reste han västerut till Rom, och på vägen stannade han till i ett antal kristna samhällen, däribland i Korinth i Grekland, och insamlade uppgifter till sina så kallade Uppteckningar, eller Minnesanteckningar, där han bemötte såväl judiska som kristna kättare. Med tanke på hur litet som är bevarat av Hegesippos verk, går det inte att säkert avgöra vad det innehöll. Det verkar ha varit apologetiskt och polemiskt, men också historiskt, dogmatiskt och undervisande. Hegesippos synes ha skrivit för att försvara den sanna ortodoxa apostoliska traditionens lära, och för att bekämpa det han såg som den kätterska gnosticismen. Han vände sig kanske främst mot gnostikern Markion.
De av Eusebios bevarade delarna av Hegesippos Uppteckningar är en av de främsta källorna till den ursprungliga kristna kyrkans organisationsuppbyggnad och teologiska strider, samtidigt som de utgör det mest direkta vittnesbördet till den ursprungliga kyrkan i Jerusalem och den palestinska kristendomens öde som ett resultat av den anti-judiska kampanj som genomfördes efter år 70 av de romerska kejsarna Vespasianus och Domitianus. Hegesippos återger tre kristna martyrberättelser: den om ”Herrens broder Jakob”, den om sonsönerna till Frälsarens broder Judas och den om biskop Simeon av Jerusalem, sonen till Klopas. Hans berättelse om Jakobs död utgör den äldsta kristna källan till den händelsen. Hegesippos sägs också ha upprättat en lista över biskoparna i Rom, men denna finns i så fall inte bevarad, och han räknar upp ett antal kätterska sekter.
Inom kristendomen benämns han den helige Hegesippos och hans helgondag firas den 7 april.
Personliga data Det bevarade materialet miniatyr|Eusebios av Caesarea, som på det stora hela utgör den enda källan till Hegesippos Uppteckningar. Mycket litet är känt om Hegesippos och om vad hans skrifter innehöll. Nästan alla uppgifter om honom härstammar från Eusebios av Caesarea, vilken i sin Kyrkohistoria från början av 300-talet återger drygt 1 000 ord ur Hegesippos verk i direkta citat, och därutöver parafraserar och redogör för hans uppfattning. De citerade delarna av Hegesippos verk förekommer i böckerna 2, 3 och 4 av Kyrkohistoria, och Eusebios skriver att Hegesippos ”i fem böcker [har] upptecknat den apostoliska förkunnelsens oförfalskade tradition i ett mycket enkelt språk.” Frånsett utdragen hos Eusebios, en kort teologisk notis från slutet av 800-talet hos Fotios I av KonstantinopelFotios, Bibliotheke 232. och en uppgift i en antologi om namnen på de två sonsönerna till Judas som Eusebios nämner men inte namnger, har innehållet i Hegesippos fem böcker gått förlorat. Inget annat verk av Hegesippos är heller känt. I likhet med Fotios, benämner Eusebios böckerna Uppteckningar eller Minnesanteckningar (grekiska: Ὑπομνήματα, Hypomnēmata).
Verkets genre och innehåll Från Eusebios uppgifter går att dra slutsatsen att han hade tillgång till Hegesippos verk och att var och en av de fem minnesanteckningsskrifterna utgjorde en fristående skrift. Med utgångspunkt från de brottstycken som Eusebios återger, har vissa förlänat Hegesippos titeln ”kyrkohistoriens fader”. En bidragande orsak till denna tämligen spridda uppfattning är också kyrkofader Hieronymus (ca 347–420), som hävdar att Hegesippos ”skrev en historia om alla kyrkliga händelser från vår Herres passion till sin egen tid […] i fem volymer”.Hieronymus, Om berömda män 22. Hieronymus visar dock inga tecken på att känna till något om Hegesippos utöver det som han har läst hos Eusebios. Philip Schaff menar att titeln ”kyrkohistoriens fader” är missvisande eftersom Hegesippos verk inte förefaller vara något annat än en samling hågkomster av händelser under den apostoliska och efterföljande tiden, uppgifter som kan vara hämtade från skrivna och muntliga källor eller utgöra egna iakttagelser, dessutom återgivna utan kronologisk ordning eller historiskt sammanhang.
William Telfer menar att om det verkligen vore ett historiskt kronologiskt verk skulle exempelvis skildringen av Jakobs död ha nedtecknats senast i den tredje boken, medan Eusebios uttryckligen säger att Hegesippos skildrat Jakobs död i den sista, den ”femte boken av sina ’Uppteckningar’.”Eusebios, Kyrkohistoria II 23:3. Telfer menar att eftersom Eusebios syfte var att skriva kyrkans historia och då han nästan helt saknade källor om tiden direkt efter apostlarna, måste Hegesippos material om denna tid för honom ha tett sig som himlasänt. Eusebios borde av den anledningen ha använt nästan allt som Hegesippos skrev om kyrkan (i Palestina) vid denna tid, vilket i så fall skulle innebära att de åtta eller nio passager som Eusebios citerar från Hegesippos verk i sin Kyrkohistoria har utgjort nästan all historisk information som fanns i detta verk, och att det därför huvudsakligen måste ha handlat om annat. I den passage ur Hegesippos femte bok som Fotios låter återge, attackerar Hegesippos vad som förefaller vara gnostiska påståenden om eskatologisk kunskap – sådan kunskap som inte återfinns i skrifterna. Utifrån bland annat denna omständighet drar Telfer slutsatsen att Hegesippos verk i första hand var dogmatiskt och polemiskt, riktat mot det Hegesippos såg som kättare eller heretiker, och endast undantagsvis historiskt. Geoffrey Smith anser dock att detta inte är ett helt övertygande argument emot att verket i grunden ändå var historiskt, eftersom nästan alla tidiga kristna historieverk var dogmatiska och polemiska. Gervais menar att alltför litet av Hegesippos verk är bevarat för att man ska kunna slå fast att det inte huvudsakligen var historiskt.
Det är således omöjligt att med säkerhet avgöra verkets innehåll, struktur, syfte eller omfattning eftersom det material som Eusebios tog med i sin Kyrkohistoria utgör i stort sett allt vi känner till från Hegesippos. Tveklöst utelämnade Eusebios sådant som inte passade in i hans berättelse. Exempelvis kan han ha utelämnat berättelser om olösta lärotvister bland ortodoxa kristna, polemik mot hedningar, eller den dagliga kyrkoadministrationen. De bevarade passagerna består av polemik mot kätterska sekter,Eusebios, Kyrkohistoria IV 22:4–6, 8. framställning av de kristna ledarna som garanter för den sanna lärans bevarandeEusebios, Kyrkohistoria III 11; III 32:3, 5; IV 22:2–3. och kritik mot avgudadyrkan.Eusebios, Kyrkohistoria IV 8:2. De flesta moderna rekonstruktioner av verket kommer därför fram till att det var ett apologetiskt eller polemiskt verk som Hegesippos skrevs till stöd för det han ansåg vara den sanna ortodoxa apostoliska traditionens lära, i syfte att bekämpa gnostiska anspråk på successionen. Det förefaller ha utgjorts av en blandning av historiskt, dogmatiskt och undervisande material.
Hegesippos härkomst Eusebios skriver att Hegesippos var av judisk härkomst, att han kom till den kristna tron från hebréernaEusebios, Kyrkohistoria IV 22:8. och därmed var en palestinsk jude innan han blev kristen.
Hegesippos skulle alltså ha varit en till kristendomen omvänd judisk konvertit. Orsaken till att Hegesippos skulle vara ”en från judarna utgången troende” stod enligt Eusebios att finna i Hegesippos eget verk. Enligt Eusebios innebar det att Hegesippos som jude måste ha behärskat hebreiska och arameiska, och att han måste ha varit bekant med de palestinska judarnas muntliga traditioner. Eusebios menade att båda dessa saker framgår av Hegesippos verk. Det finns dock delade uppfattningar bland forskarna om varifrån Hegesippos kom, vilket hans ursprung var och vilka språk han kunde. Hans etniskt judiska ursprung och tidsmässiga förhållande till apostlarna har inom den moderna forskningen allmänt kommit att ifrågasättas, och de som har en mer konservativ inställning beskriver honom numera ofta bara som palestinsk kristen. Frånsett att Eusebios säger att Hegesippos var av judisk börd, finns inget i det han citerar av denne som visar att så är fallet. Den uppmärksamhet Hegesippos i sina minnesanteckningar ger det judisk-kristna samfundet i Jerusalem och dess biskopars historia, brukar anföras som argument till stöd för att han verkligen hade judisk bakgrund. Men detta skulle lika gärna kunna bero på att han hade tillgång till äldre judisk-kristna dokument. Många forskare menar att Eusebios sannolikt har misstagit sig. Eusebios kunskaper i hebreiska var bristfälliga, och därför var han heller ingen bra bedömare av om Hegesippos kunde hebreiska och arameiska. Telfer menar att Hegesippos heller inte ägde någon kännedom om judiskt liv och judiska sedvänjor, och Eusebios okunnighet om de judiska muntliga traditionerna kan ha gjort att han inte genomskådade detta.
Ett exempel på att Hegesippos knappast var särskilt kunnig i semitiska språk eller om de judiska muntliga traditionerna och sedvänjorna är att han enligt Eusebios skrev att ”fariséerna och de skriftlärda” lät döda Jakob och därigenom ”uppfyllde Skriftens ord, som är skrivet hos Jesaja (3:10): ’Låt oss förgöra den rättfärdige, ty han är oss hinderlig.’”Eusebios, Kyrkohistoria II 23:14–15. Detta är dock inte hämtat från den hebreiska texten utan från Septuaginta, den grekiska översättningen av den Hebreiska bibeln, alltså Gamla testamentet. Endast där går det att finna en profetia som stöder martyrskapet. Texten är dessutom ändrad i kristen riktning så att ”förgöra” (ἄρωμεν) fått ersätta det ursprungliga ”binda” (δήσωμεν), liksom också Justinus Martyren lät göra.Justinus, Dialog med juden Tryfon 137. Telfer argumenterar för att endast någon som var ännu mindre i kontakt med judendomen än vad Justinus var, skulle kunna göra sådana ändringar, och han menar att det därför inte heller finns någon anledning att anta att Hegesippos var av judisk härkomst eller ens från Palestina.
Eftersom Hegesippos besökte Korinth i Grekland på sin väg västerut till Rom är den rimliga slutsatsen att hans hemvist låg i öst. Han antas också allmänt ha varit från Syrien eller Palestina. Men det faktum att Eusebios använde honom som källa för den palestinska kristendomen behöver inte bero på att Palestina var Hegesippos geografiska hemvist, utan kan lika gärna bero på att Eusebios inte hade tillgång till så många andra källor om kyrkan i Jerusalem från tiden före 150 vt. Det är emellertid möjligt att Eusebios har härlett uppgifterna om Hegesippos hemland och språkliga kunskaper från material i Hypomnēmata som han inte återger.
miniatyr|Illustration av biskop Irenaeus i Nürnbergkrönikan från 1493; Irenaeus, som kan ha mött Hegesippos i Rom. Däremot går det att urskilja något av det som intellektuellt har påverkat Hegesippos. Han använder hellre Septuaginta än Hebreiska bibeln, och hellre idiom från Nya testamentet (framför allt från Lukasevangeliet) än senare kristna talesätt. Detta antyder att Hegesippos var en person med djup förankring i de grekiska skrifterna, samtidigt som han också var en av de tidigaste kristna som anlade grekiska filosofiska resonemang för att beskriva kristna lärosatser och gemenskaper.