Robert Bresson, född 25 september 1901 i Bromont-Lamothe i Puy-de-Dôme, död 18 december 1999 i Paris, var en fransk filmregissör och manusförfattare.
Introduktion Robert Bresson har ett stort anseende bland filmvetare runt om i världen men för den vida allmänheten är hans filmer relativt okända.Joseph Cunneen, Robert Bresson: A spiritual style in film, Continuum, 2003, 11. Han tillhörde den första skaran filmregissörer som omtalades med epitetet auteurer, tillsammans med Luis Buñuel, Ingmar Bergman och Akira Kurosawa. Han hyllades högt av Cahiers du cinéma och därigenom av de franska nya vågen-regissörerna, men har trots det förblivit relativt okänd och aldrig fått det allmänna erkännande och den ekonomiska framgång som t.ex. Antonioni, Bergman och Fellini fått.
Detta har att göra med att hans personliga filmstil inte passade konventionella föreställningar om "hur film ska vara". Det hänger även ihop med skådespeleriet i hans filmer. Skådespelarna var amatörer som ofta saknade koppling till såväl film som teater, utan var ”[…] hämtade ur livet.”Robert Bresson, Anteckningar om filmkonsten, Ellerströms, 1998, 26. Amatörerna skulle både röra sig och uttala sina repliker på ett helt "uttryckslöst sätt". Bresson gick så långt att han vägrade kalla dem skådespelare utan kallade dem "modeller". Genom att gå emot så många av tidens filmkonventioner och avstå från att ha kända skådespelare i huvudrollerna fick han svårt att finansiera sina filmer, vilket gjorde att det gick många år mellan produktionerna.
Under sin femtioåriga yrkesverksamhet gjorde han tretton långfilmer och en kortfilm, och hans högst individuella filmstil brukar beskrivas med ord som nedtonad, lakonisk, elliptisk och asketisk. Något som brukar nämnas är hans icke-realistiska eller ibland hyperrealistiska användning av ljud.Keith Reader, Robert Bresson, Manchester University Press, 2000, 2.
Bressons unika användning av ljud måste framhållas, då den tillhör hans mest beundrade grepp. Så här beskriver han själv sin tillämpning: ”När ett ljud kan ersätta en bild, utelämna bilden eller neutralisera den. Örat söker sig mer mot det inre, ögat mot det yttre.”Robert Bresson, Anteckningar om filmkonsten, Ellerströms, 1998, 54.
Hans tidiga filmer är oftast uppbyggda kring brev, dagböcker, historiska dokument, och hans annorlunda användande av voice-over utgör en sorts upprepning av det visuella.Kristin Thompson, David Bordwell, Film history: an introduction, 2. ed., McGraw-Hill Education, 2002, 428. I sina senare filmer övergav han alltmer denna berättarteknik och slutade helt att använda voice-over.
Hans filmer kräver publikens fullständiga koncentration, och genomgående får man veta väldigt lite om rollfigurernas bakgrund. Ortnamn utelämnas ofta men även en tvetydighet kring rollfigurernas tankegångar kan uppstå. Betraktaren har många gånger svårt att förstå varför huvudrollsinnehavaren beter sig som han gör. Bresson har kallats filmhistoriens största elliptiska filmskapare och även minimalist, på grund av att han i sina filmer eliminerar viktiga scener och förkortar händelseförlopp på ett ovanligt sätt. Det gör att berättelserna kan kännas ofullgångna och som åskådare blir man förvirrad eftersom man är van vid att få saker förklarade för sig.
Genesis Komplexiteten i Bressons filmskapande kan ytterligare påvisas genom det projekt han under stora delar av hela sitt liv arbetade med, men som han aldrig lyckades genomföra. Det var en lång TV-film byggd på de första elva kapitlen av Första Moseboken. Planeringen hade redan påbörjats då hans finansiär backade ur. Bibelns första elva kapitel är välkända och börjar med universums skapelse, ”[…] kristallisera hela den eländiga mänskliga livshistorien från Adam och Evas fall till byggandet av Babels torn, ett överflöd av överträdelser leder till total förstörelse och följs av Guds barmhärtighet och förseglingen av förbundet mellan Gud och människa i regnbågens tecken."Sara Anson Vaux, "Divine skepticism: the films of Robert Bresson”, Christianity and Literature, Vol. 53 (2004), no. 4, 521.
Bressons reflektion över människans ursprung var kanske aldrig ämnad att realiseras, men projektet blir en spegelbild som ringar in Bressons hela filmskapande. Oavsett hur man förhåller sig till Bressons filmer, visar detta mer än något annat att hans filosofi är grundad på en kristen livsåskådning.
Måleriet som inspiration Väldigt lite är känt om Bressons privatliv. Till och med hans födelseår råder det tvivel om, i olika källor anges han vara född 1901 eller 1907.Keith Reader, Robert Bresson, Manchester University Press, 2000. Som ung läste han latin, grekiska, filosofi och inriktade sig till en början på en karriär som målare, vilken plan han övergav på grund av nervproblem.Ibid Måleriet har helt tydligt påverkat honom som filmskapare och han såg sig själv främst som målare: ”Hur kan man bortse ifrån att allt mynnar ut i en rektangel av vit duk upphängd på en vägg? (Se din film som en yta att täcka).”Robert Bresson, Anteckningar om filmkonsten, Ellerströms, 1998, 38.
Genom hans bakgrund som målare är det lätt att tro att han eftersträvade vackra kompositioner, men han har själv skrivit: ”Inte vackert foto, inte vackra bilder, utan nödvändiga bilder, nödvändigt foto.”Aa, 72. ”För Bresson, måste alla beståndsdelar i en film arbeta tillsammans; det vackra finns i deras relationer.”Joseph Cunneen, Robert Bresson: a spiritual style in film, Continuum, 2003, 17. Film handlar enligt Bresson om ”relationer” - relationer mellan bilder och ljud. Detta hindrar dock inte att hans filmer är utsökt vackra och poetiska i sin ”enkla framställning”, inte minst då det enkla ofta är det svåraste.
Jansenism & Blaise Pascal Bresson blir ofta stämplad som jansenist. Jansenismen, en riktning inom den katolska kyrkan med rötter i 1600-1700-talet, betonade Guds allmakt i de omvälvande tider som fått benämningarna renässansen och upplysningen. De återinförde ”Augustinus’ lära om den gudomliga nåden som endast tillkommer de utvalda”Stefan Ewald, red., Religionslexikonet, Forum, 2003, 222. – de som på förhand av Gud är predestinerade.
En som starkt sympatiserade med denna rörelse var religionsfilosofen Blaise Pascal. Det är också tydligt att Bresson på många sätt inspirerats av Pascals tänkande. När Bresson intervjuades av Jean-Luc Godard sa han att han tror att livet utgörs av predestination och "tillfälligheter", när man kommer till ett vägskäl måste man välja. Allt är ett val, när man nått en viss punkt måste man välja igen och de man möter påverkar en.Jean-Luc Godard, Michel Delaye, ”The question: interview by Jean-Luc Godard and Michel Delahaye”, Robert Bresson, red. James Quandt, Indiana University Press, 2000, 480. Tillfälligheterna påverkar en och gör att man väljer en sak framför en annan. Detta kan spåras tillbaka till jansenismen men framförallt till Pascals kristna mysticism.
Det handlar om att människan är ändlig och med sitt mänskliga tänkande inte kan förstå Guds väsen som i sig är oändligt. Då Gud övergår vårt förstånd kan vi inte närma oss honom med intellektet utan endast med våra hjärtan - genom känslan där Gud uppenbarar sig i kärlek. Både för Bresson och Pascal är Gud dold och Kristus står i centrum, men röjer sin närvaro genom nåden.
En kortfilm och de första långfilmerna Bressons första film var märkligt nog en halvtimmeslång crazykomedi, Les Affaires publiques gjord 1934, som ansågs förlorad tills en kopia hittades av Cinémathèque française 1986.Joseph Cunneen, Robert Bresson: a spiritual style in film, Continuum, 2003, 18. Filmen ger ingen ledtråd till de teman som Bresson i sina senare filmer skulle intressera sig för utan uppvisar istället paralleller med Bröderna Marxs Fyra fula fiskar (1933) och W.C. Fields Sensation i Los Angeles (1932), tyvärr utan att nå upp till dessa filmers farsartade nivå. Intressant kan ändå vara att Bresson som mycket sällan har nämnt någon film eller filmskapare som han gillar, de få gånger det kommit på tal har nämnt Charlie Chaplin och Buster Keaton. ”… Kanske ett par scener av Chaplin. Men när Chaplin inte agerar”Bernardo Bertolucci, ”Filmmakers on Bresson”, Robert Bresson, red. James Quandt, Indiana University Press, 2000, 529. har han sagt, och här kan man hitta en koppling.
Åren mellan 1933 och 1939 arbetade han på en hel del filmer, men det skulle dröja till 1943 innan han gör sin långfilmsdebut med Syndens änglar som utspelar sig i ett nunnekloster. Filmen handlar om en rik ung kvinna vid namn Anne-Marie (spelad av Renée Faure) som finner ”kallelsen” hos en orden av dominikanersystrar som specialiserar sig på att rehabilitera kvinnofångar. Hon blir särskilt fascinerad av fången Thérèse (Jany Holt) och vill få henne att ansluta sig till orden för att förlösa sina synder, men Thérèse vidhåller att hon är oskyldig. När Thérèse senare släpps fri skjuter hon mannen som begått brottet hon satt inne för och ansluter sig sedan till orden. Anne-Marie får efter en incident lämna klostret men gömmer sig i klostrets trädgård och tillbringar den regniga natten utomhus. Dagen efter är hon dödssjuk och Thérèse får ta hand om henne. Mot slutet av filmen dör Anne-Marie och Thérèse anger sig själv. Redan i denna film började Bresson undersöka teman som ”självuppoffrande” men framförallt ”frälsning/befrielse”, vilka blev vanligt förekommande teman i hans senare filmer.
Hans nästa film Damerna i Boulognerskogen (1945) behandlar inte några konkreta religiösa aspekter utan ”den centrala intrigen är hämnd på en otrogen älskare.”Joseph Cunneen, Robert Bresson: a spiritual style in film, Continuum, 2003, 34. Bressons två första filmer brukar beskrivas som Bresson före Bresson. Detta på grund av att de är gjorda i en mera konventionell stil, med etablerade skådespelare i ren cinéma de qualité-anda.
Mycket av detta kom han att bryta med i sin nästa film, Prästmans dagbok (1951) som etablerade några centrala ämnen i hans kommande filmer, såsom den komplicerade samverkan mellan den andliga och den materiella världen. Filmen behandlar en ung prästs sorgliga öde - han ska som nybliven präst tjäna i sin första församling i en liten by, men blir illa mottagen och diagnostiseras senare med magcancer. Bresson insisterade på att den person som skulle spela huvudrollen (Claude Laydu) själv skulle vara troende, och det var också här han började arbeta med amatörer istället för med skådespelare.
När prästen dör i slutet av filmen, långt från byn hos en kurskamrat från äldre dagar, visas ett kors och en kollega till honom läser i voice-over ur ett brev prästens sista ord innan dödsögonblicket: ”Vad spelar det för roll? Allt är nåd.” Denna livssyn, djupt religiöst förankrad, kom att bli en norm i Bressons universum. Hans komplicerade syn och framställning av Guds nåd och predestination i kombination med människans fria vilja blev hans mest centrala och återkommande tema.
Detta tema fördjupade han än mer i sin nästa film, En dödsdömd har rymt (1956). Den här gången hade han inte en enda professionell skådespelare utan alla var amatörer. Filmen handlar om en man i den franska motståndsrörelsen under andra världskriget och hans förberedelser och flykt från ett nazistfängelse. En film i en äventyrsgenre, flyktfilmen, vars fokus ligger på själva flykten, men gjord på ett sätt som helt bryter mot den narrativa formen för spänning. Paradoxalt nog är filmen otroligt spännande, fast under ytan kan anas en annan berättelse, en berättelse som tar sin utgångspunkt i ett synligt materiellt drama av motstånd och flykt, men som dubbleras med ett osynligt andligt drama om ”nåd.” Bresson satt själv fängslad av tyskarna under mer än ett år i andra världskrigets början, en upplevelse som han otvivelaktigt använde sig av när han gjorde En dödsdömd har rymt.Aa, 18.