thumb|350px|Rose Seidler House, Sydney (1948-50). Harry Seidler. miniatyr|350px|Guggenheimmuseet i New York (1959), interiör. Frank Lloyd Wright.
Modernism är en rörelse inom arkitektur som uppkom på 1920-talet med CIAM (Congrès Internationaux d'Architecture Moderne) som språkrör. Denna stilbildning har varit dominerande inom arkitektur och stadsplanering sedan andra världskriget. Rörelsen omfattar ett flertal olika stilar, bland annat funktionalism, brutalism och high tech-arkitektur. Modernismen karakteriseras av en avskalad och geometriskt enkel arkitektur, utan ornament då det är konstruktionen i sin helhet som står för den arkitektoniska och konstnärliga utformningen.
Rörelsen uppkom i Europa i efterdyningarna av första världskriget, då man ansåg att det behövdes en ny stilinriktning för den nya värld som måste byggas upp. Detta tankesätt kombinerades dessutom med ett ökat industriellt byggande vid denna tidpunkt. Den modernistiska rörelsens rötter kan sökas i 1800-talets ingenjörsarkitektur, amerikanen Louis Sullivans skyskrapearkitektur och de avantgardistiska stilarna i början av 1900-talet, till exempel futurism och konstruktivism. Den "nya sakligheten", eller funktionalismen, kom att dominera rörelsen före andra världskriget och det var Weimarrepublikens Tyskland som blev utvecklingens centrum, till stor del genom Bauhausskolan i Dessau.
Den stora internationella spridningen fick modernismen efter andra världskriget, då rörelsen till stor del kom att dominera arkitekturen. Ett brett spektrum av stilyttringar uppkom, från brutalismens obehandlade fasadmaterial (beton brut) till high tech-arkitekturens lätta, ofta uppglasade konstruktioner. På 1970- och 1980-talen utsattes modernismen för hård kritik av den postmodernistiska rörelsen, som präglades av eklekticism och inrymde vissa element av mer klassiska ideal, och som kom att ta över en större del av arkitekturscenen, särskilt i USA. Huruvida modernismen är död eller inte är omdebatterat, men under 1990-talet uppkom begrepp som nyfunktionalism och supermodernism (eller nymodernism), som hämtat inspiration från modernismen. Även inriktningar som dekonstruktivism och kritisk regionalism vilar på en modernistisk bas. Modernismen anses som en av de viktigaste rörelserna i arkitekturens historia och påverkade direkt eller indirekt all arkitektur och stadsplanering under 1900-talet, med förgrundsgestalter som Le Corbusier, Ludwig Mies van der Rohe, Walter Gropius, Frank Lloyd Wright och Alvar Aalto, och även italienarna Giovanni Michelucci, Gio Ponti, Gualtiero Galmanini, Franco Albini.
Föregångare thumb|AEG:s turbinfabrik, Peter Behrens. thumb|Skiss ur Città Nuova (1914), Antonio Sant'Elia. Redan innan modernismen fick sitt ideologiska genombrott på 1920-talet existerade flera tankeriktningar som visade åt vilket håll arkitekturen var på väg. Stilar som futurismen och konstruktivismen banade väg för den omvandling av arkitekturen som skulle komma. En del i detta var utnyttjandet av nya och bättre material, som armerad betong och mer effektivt stål, samt inflytande från industrin som sökte effektivare byggnadsmetoder. Under det tidiga 1900-talet började också flera arkitekter röra sig bort från ornamentiken, till exempel Adolf Loos, som 1908 publicerade sin bok Ornament und Verbrechen (Ornament och brott), där han kraftigt kritiserar den ornamentrika jugendstilen. En av de första arkitekterna som formgav byggnader för en effektiv industriproduktion var Peter Behrens, som kom att bli en stor förebild för de kommande modernisterna, bland annat hans lärling Walter Gropius. Bland ett av Behrens mer betydelsefulla verk finns AEG:s turbinfabrik i Berlin, med stränga och odekorerade former. I projektet Une Cité Industrielle, utvecklat mellan 1901 och 1904, visade den franske arkitekten Tony Garnier betongens konstruktiva egenskaper.
Futurismen och expressionismen
I Italien växte stil- och tankeriktningen futurism fram, vars förespråkare förkastade det gamla och hyllade förändring (gärna i form av krig), de stora metropolerna och industrialismen. Filippo Tommaso Marinetti skrev 1909 ett futuristiskt manifest där han hyllade industriålderns tempo, fara och våldsamhet.Colquhoun, s. 99 Den främste arkitekturteoretikern inom futurismen var Antonio Sant'Elia, som lanserade sin Città Nuova, en samling skisser som visade hans vision av framtidens städer. Byggnaderna på skisserna består av stora, sammanhängande höghuskomplex, till formen inspirerade av vattenkraftverk, fulla av vertikala och horisontella kommunikationer. Både hans och landsmannen Virgilio Marchis verk karakteriseras av en fascination för teknik och trafik. Futuristernas hyllning av kriget gjorde att flera av dem tog värvning under första världskriget, vilket fick till följd att många av dem dog på slagfältet, bland dem Sant'Elia. Skisserna i Città Nuova gjorde dock stort intryck på arkitekter som Erich Mendelsohn, som i samma karaktärsfulla anda skissade fabriker, järnvägsstationer och hangarer. Mendelsohn ritade den första futuristiska byggnaden som förverkligades, Einsteinobservatoriet i Potsdam (1919–21).
Denna byggnad kan sägas tillhöra betongexpressionismen, en av tre inriktningar som kännetecknades av fantasifulla former och av att materialets egenskaper tänjs till sin yttersta spets. De andra två var glasexpressionismen och tegelexpressionismen. Särskilt tegelexpressionismen kom att utvecklas kraftigt på grund av att tegel fortfarande var det vanligaste byggnadsmaterialet. I de delar av Europa där tegel traditionellt varit ett dominerande byggnadsmaterial, till exempel norra Tyskland, Nederländerna och till viss del Skandinavien, nådde tegelexpressionismen sin högsta nivå. Den nederländska varianten av tegelexpressionism hade sitt centrum i Amsterdam och kom därför att kallas Amsterdamskolan. Här var de drivande krafterna arkitekterna Michael de Klerk och Piet Kramer. Ett framstående exempel på Amsterdamskolan är de Klerks stora bostadsområde Eigen Haard i Amsterdam. När de Klerk dog 1923 ebbade Amsterdamskolans inflytande ut, samtidigt som funktionalismen började växa sig stark i Europa.
Konstruktivismen
En arkitekturinriktning som uppvisade samma entusiasm för de nya byggnadsteknikernas obegränsade möjligheter som futurismen och expressionismen var konstruktivismen. Denna hade sin upprinnelse till största delen i det nyskapade Sovjetunionen, där bröderna Naum Gabo och Antoine Pevsner år 1920 författade Konstruktivismens grundprinciper. Dessa var: inga fasta kroppar, inga slutna rum, ingen användning av färg för rent dekorativt syfte, ingen användning av dekor och inga statiska formelement. Byggnadernas konstruktion skulle vara synlig och läsbar och rummens olika funktioner skulle kunna uttydas genom dess utformning. Bland de mest kända projekten från konstruktivismen var Vladimir Tatlins Monument för den tredje internationalen. Detta blev dock aldrig realiserat, liksom de flesta av de mer storslagna projekten.
En person som kom att få stor betydelse för konstruktivismens fortsatta spridning inom arkitekturen var multikonstnären El Lissitskij. Lissitskij var även verksam i Tyskland, där han var en av arrangörerna bakom den första ryska konstutställningen i Berlin 1922. Denna utställning gjorde stort intryck på framför allt De Stijl-rörelsen och Bauhausskolans arkitektur.
Modernismens höjdpunkt thumb|Fagus-Werk, Alfeld (Leine). Adolf Meyer och Walter Gropius. I efterdyningarna av första världskriget vände sig många inom den konstnärliga världen bort från krig och man ansåg att en helt ny värld måste byggas upp. Inom byggsektorn hade kriget lett till en brist på arbetskraft och som resultat såg man en allt större industrialisering av arkitekturen. Bidragande var även det faktum att krigsindustrin, särskilt i Tyskland, nu var tvungen att ställa om till mer fredliga syften. Den nya socialistiska ideologin sågs som en garant för freden och mot att industrialismen återigen skulle urarta till krig. Inspirationen till den nya arkitekturen togs dock inte från industrin utan från bildkonsten; samspelet mellan konstnärer och arkitekter hade redan under kriget funnits inom konstruktivismen och senare De Stijl. I Tyskland innebar nederlaget i kriget en uppgörelse med nationens förflutna, vilket medförde en efterfrågan på nya principer inom flera konstinriktningar. I och med detta förlorade expressionismen initiativet, eftersom den trots sin kritiska karaktär gentemot kejsardömet förknippades med det gamla Tyskland.
Inom den modernistiska rörelsen kom flera olika stilar att utvecklas. En av Behrens lärlingar, Adolf Meyer, förespråkade en strikt och geometrisk modernism, som särskilt kommer till uttryck i Fagusfabriken (1910–1914), som han ritade i samarbete med Walter Gropius. I denna byggnad kan man se en föregångare till den arkitektur som senare kom att renodlas i Gropius Bauhausskola i Dessau. Som en motrörelse mot Meyers strikta form av funktionalism uppkom på 1920-talet en mer organisk funktionalism, med arkitekter som Erich Mendelsohn, Hugo Häring och Hans Scharoun som förgrundsmän.
De Stijl
thumb|Villa Schröder i Utrecht. Gerrit Rietveld. År 1917 utkom första numret av tidskriften De Stijl i Holland, i vilken den nya konstinriktningens manifest formulerades för första gången. Grundmeningen var att människan i det moderna samhället vänder sig bort från naturen och mot en ny och ren realitet. Gruppens frontfigurer var de holländska konstnärerna Piet Mondrian och Theo van Doesburg, där van Doesburg var den mer utåtriktade som reste runt i Europa och aktivt propagerade för den nya stilen. Mondrian var däremot mer inåtvänd, men han formulerade dock den nya tidskriftens första artikel, som han inleder: Mondrian stod även för det sätt att måla som kom att bli mest representativt för den nya stilen: neoplasticism. Neoplasticismen bestod av målningar som med hjälp av tjocka svarta linjer delas in i ett flertal mindre rektanglar, som antingen är vita, grå eller i någon av primärfärgerna blått, rött och gult. Endast horisontella och vertikala formelement fick förekomma.
Med inspiration från tavlorna skapades några av det fåtal byggnader som stilen genererade. Först märktes influenserna i en villa av Robert van 't Hoff och senare i flera byggnader i trädgårdsstaden Hilversum, ritade av stadens stadsarkitekt Willem Marinus Dudok. Dudok ritade även stadens rådhus, ett antal skolor och bostadsområden i en stil inspirerad av både De Stijl-gruppens lätthet och den amerikanske arkitekten Frank Lloyd Wrights något klossiga stil. Den byggnad som däremot mer än någon annan kommit att förknippas med De Stijl är Gerrit Rietvelds Villa Schröder, som på ett mycket klart sätt anknyter till Mondrians konst med sina betongskivor i olika nivåer, målade i vitt eller olika nyanser av grått, för att ge olika djupverkan. De Stijl-rörelsen nådde sin mest inflytelserika nivå under 1923–24, men lämnade däremot inte efter sig så många färdigställda projekt, utan de flesta stannade på projektstadiet. Dock kom rörelsen att bli en av de viktigaste inspirationsgivarna till modernismen. Det var dock J.J.P. Oud som kom att bli den mest betydande modernistiska arkitekten i Holland. Ouds tidiga projekt var påverkade av De Stijl, men han rörde sig med tiden allt närmare den tyska funktionalismen. Även van Doesburg kunde vid vissa tillfällen överge sin neoplasticism, vilket till exempel kan ses i de kompakta hus i funktionalistisk stil som han byggde i Paris 1931.
Bauhaus
thumb|Bauhausskolan i Dessau. Walter Gropius.