Hella Wuolijoki, ursprungligen Ella Marie Murrik, född 22 juli 1886 i Helme, Livland, död 2 februari 1954 i Helsingfors i Finland, var en estniskfödd finländsk författare, dramatiker och politiker. Hon var chef för Rundradion 1945–1949 och riksdagsledamot för Demokratiska förbundet för Finlands folk 1946–1948. Wuolijoki bidrog som privatperson till fredsförhandlingarna under vinterkriget tack vare sin personliga vänskap med Aleksandra Kollontaj. Hon är mest känd som dramatiker, bland annat för Niskavuori-serien och för sitt samarbete med Bertolt Brecht om Herr Puntila och hans dräng Matti.

Biografi Uppväxt och utbildning Hella Wuolijoki föddes i Taagepera i Estland i ett gästgiveri som hennes familj drev vid vägkorsningen till Pärnu och Tartu. Hennes föräldrar var läraren och advokaten Ernst Murrik och Kadri (Katarina) Kokamägi. 1897 flyttade familjen till staden Valga mellan Estland och Lettland. Fadern drev där en bokhandel. Hella började i Pusjkingymnasiet i Tartu 1901. Undervisningsspråket var ryska och i skolan lärde de sig även franska, medan man hemma talade tyska och omgivningen talade estniska.

Hella Wuolijoki tog studentexamen i Tartu (Dorpat) och studerade sedan vidare i Finland och blev den första estniska kvinnan med akademisk examen, fil.mag. 1908. Hon stannade i Finland, blev finsk medborgare 1914, skrev på finska och drev industri och jordbruk. Äktenskapet 1908 med den socialdemokratiske riksdagsmannen Sulo Wuolijoki gjorde henne till finländsk medborgare.

Affärsverksamhet och politisk salong Wuolijoki planerade först en doktorsavhandling om folkdiktning och skrev flitigt tidningsartiklar, men ansvaret för familjens utkomst fick henne att under ett drygt årtionde bli affärskvinna. Första världskrigets utbrott öppnade ett omfattande verksamhetsfält: offentlig och privat egendom flyttades på papperet och delvis också i praktiken mellan länder tack vare hennes förmedling, vilket gav henne en betydande förmögenhet i arvoden. Bland de nya bekantskaperna var den brittiske marinattachén i Sankt Petersburg Harold Granville Grenfell, vars kontakter öppnade förbindelser för Wuolijoki till politiken i Storbritannien.

Åren efter inbördeskriget gav ett första prov på hennes politiska inflytande. Hennes salong på Jungfrustigen 2 A i Helsingfors förmedlade information till ententemakternas representanter och underlättade den förlorande sidans öde i Finland. Bland gästerna fanns finländska vänsterintellektuella och politiker, däribland Väinö Tanner, och den information som förmedlades har kunnat spåras i diskussioner i det brittiska underhuset. Mot slutet av 1920-talet minskade salongens betydelse och umgänget flyttades till gården Marlebäck i Itis, som Wuolijoki köpt 1920.

Wuolijokis affärsverksamhet sträckte sig från sågbolag i östra Finland till engelska affärsföretag med tonvikt på trävaruhandel. Den stora depressionen drev de tidvis mycket omfattande företagen i konkurs. Marlebäck räddades genom att Wuolijoki återupptog sitt dramatiska författarskap med stor framgång, men gården såldes ändå 1940, varefter hon köpte Jokela gård närmare Helsingfors. Äktenskapet med Sulo Wuolijoki slutade i skilsmässa 1923.

Fredsförhandlingar och fängelsetid I ett brev till utrikesminister Väinö Tanner julen 1939 hänvisade Wuolijoki till sin vänskap med Sovjetunionens sändebud i Stockholm Aleksandra Kollontaj och erbjöd sig att diskutera privat med henne. Regeringens inre krets godkände förslaget i vetskap om att Wuolijoki var bekant för de allierade och inte var komprometterad i Sovjetunionens ögon. Wuolijoki reste till Stockholm och träffade Kollontaj, men diskuterade vid sidan om också med det sovjetiska inrikesministeriets agenter Boris Jartsev och Andrej Grauer. Kontakterna var en viktig länk i den händelsekedja som ledde till vinterkrigets slut.Bra Böckers lexikon, 1980.

Kollontajs dagböcker från denna period publicerades under glasnostperioden, men en notis i arkivet togs inte med, sannolikt för att den avslöjade Wuolijokis ställning inom sovjetisk underrättelsetjänst: ”Mer och mer konfererar Jartsev och Wuolijoki bakom ryggen på mig. De sitter i timtal och skriver rapporter till Moskva men berättar inte om vad. Hon och Jartsev anser att svenskarna är ouppriktiga. Och framför allt saknar paret förtroende för mig. De vill inte förstå att Per Albin Hansson är ytterst angelägen om en fredlig lösning… Är det kanske inte bara på Helsingfors uppdrag som hon agerar? Jag har ingen nytta av henne, och de där överläggningarna bakom ryggen på mig enerverar och förargar mig”.

Hon var noterad som Kominternagent med kodnamnet POET.

År 1943 greps Wuolijoki av Skyddspolisen under Fortsättningskriget för medhjälp till spioneri. Hon hade skyddat den sovjetiska agenten Kerttu Nuorteva, som landsatts i Finland med fallskärm för att samla information om de tyska trupperna. Hon dömdes till livstids fängelse, men frigavs 1944 efter vapenstilleståndet och krav från Sovjetunionen. Fängelseåren 1943–1944 tvingade Wuolijoki att stanna upp, och under denna tid föddes hennes memoarer från seklets början.

Rundradion och riksdagen Wuolijokis krigstida strävanden ökade hennes inflytande efter kriget. Ordföranden för övervakningskommissionen Andrej Zjdanov träffade henne redan ett par dagar efter sin ankomst till Finland. Wuolijoki har ansetts tillhöra grundarna av Samfundet Finland-Sovjetunionen och Demokratiska förbundet för Finlands folk (DFFF) samt till Paasikivis regerings bakgrundskrafter; som född utomlands kunde hon inte själv utses till minister. Wuolijoki satt i riksdagen 1946–1948 som representant för DFFF.

Den färgstarkaste perioden i Wuolijokis liv var hennes tid som generaldirektör för Rundradion 1945–1949. Valet var ett av de personskiften som efter kriget betraktades som politiskt nödvändiga och skedde på statsrådets anmodan om än formellt genom beslut av Rundradion. Wuolijoki ville aktivt påverka radions inriktning och gjorde sin röst hörd även bokstavligen: lyssnarna lärde sig snart känna igen den. Hennes ideologi tog sig uttryck i en förstärkning av samhällsdebatten och i ett gynnande av det folkdemokratiska tänkandet, men också i folkbildningsambitioner som ledde till en satsning på högkultur. Den nya serien ”Pienoisparlamentti” (Miniatyrparlamentet) förmedlade politiska opinionsbildares åsikter, och Radioteatern, som leddes av Olavi Paavolainen, hade den största teaterpubliken i landet.

Wuolijoki både tillsattes och avsattes av politiska orsaker. Inflytandet från dem som utestängts från radioverksamheten var betydelsefullt i den process som hösten 1948 ledde till ”lex Jahvetti”, som överförde valet av Rundradions förvaltningsråd till riksdagen. De politiska konjunkturerna hade förändrats, och det nya förvaltningsrådet avskedade Wuolijoki. En del av de förändringar hon fått till stånd blev ändå bestående i Rundradions verksamhet.

Författarskap Wuolijokis första skådespel Talulapsed publicerades 1912 och uppfördes följande vår på teatern Estonia i Reval. Föreställningen förbjöds dock omedelbart efter uruppförandet av politiska skäl såsom alltför nationalistisk, och den finskspråkiga versionen Talon lapset råkade ut för samma öde på Kansan näyttämö två år senare. Romanen Udutagused (1914) har betraktats som Wuolijokis estniska huvudverk. Diktverket Sõja laul (1915) utgick från Jakob Hurts samling av folkdikter och har lösryckt från sitt sammanhang blivit känt som ett brottstycke i Bertolt Brechts Den kaukasiska kritcirkeln.

Det estniska skriftspråket förändrades på 1920-talet och fjärmade sig från Wuolijokis språk. Från 1930-talet var teman och skeenden i hennes dramer förlagda till Finland. Justitieministeriet förbjöd 1933 pjäsen Laki ja järjestys (Lag och ordning) efter den första föreställningen; pjäsen handlar om inbördeskriget och visar förståelse för bägge parter. Pressdebatten befäste uppfattningarna om Wuolijokis vänstersympatier.

Wuolijoki hemlighöll klokt nog sin identitet när hon bjöd ut sitt nästa skådespel, Niskavuoren naiset (Kvinnorna på Niskavuori), som 1936 uppfördes på Kansanteatteri under pseudonymen Juhani Tervapää. Under denna pseudonym skrev hon alla sina arbeten under resten av 1930-talet. I Eino Salmelainens regi lyftes gammelmoran och rusthållet fram som den mest gripande gestalten i triangeldramat. Wuolijoki var i slutet av 1930-talet den mest framgångsrika dramatikern i Finland. Serien fortsatte med Niskavuoren leipä (1938, Niskavuoris bröd), Niskavuoren nuori emäntä (1940, Unga värdinnan på Niskavuori), Niskavuoren Heta (1950) och det efterkrigstida Entäs nyt, Niskavuori.

På 1930-talet skrev Wuolijoki även två tjänarinneberättelser, Juurakon Hulda och Justiina. Juurakon Hulda bearbetades senare till manuskriptet för den amerikanska filmen En flicka kom till huset. Det romantiska dramat Vihreä kulta (Det gröna guldet) hade större framgång som film än på scenen, medan komedin Vastamyrkky (Motgift) till en början rönte mycken uppskattning.

Bertolt Brecht vistades som flykting i Finland tillsammans med sin familj i ett drygt år från april 1940 i väntan på visum till Förenta staterna. Under sommaren på Marlebäck läste Wuolijoki på tyska upp sitt refuserade folklustspel Sahanpuruprinsessa (Sågspånsprinsessan) för familjen. Brecht och Wuolijoki beslöt att sända det till en pristävling för finska författare, bearbetade texten och undertecknade ett avtal som fastställde upphovsrätten och bruket av författarnas namn även i kommande versioner. Det tävlingsbidrag som insändes, Iso-Heikkilän isäntä ja hänen renkinsä Kalle, var en av Wuolijoki bearbetad finsk översättning av Sahanpuruprinsessa i Brechts version. Brechts Herr Puntila och hans dräng Matti är en senare version, som veterligen bara sällan kontraktsenligt uppförts i bägges namn. Brechtforskarna har nedvärderat Wuolijokis andel, eftersom de inte kunnat bekanta sig med hennes övriga produktion på finska.

Familj Hella Wuolijoki var gift med Sulo Wuolijoki och mormor till Finlands tidigare utrikesminister Erkki Tuomioja. Hon ligger begravd på Sandudds begravningsplats.På nya delen enligt Kvinnornas Helsingfors - en kulturhistorisk guide. Schildts förlag, Helsingfors 2011. , s. 54, men i Sanduddsområdet enligt Sandudds begravningsplats wikipediasida

Utmärkelser

Bibliografi i urval Fånge var jag aldrig (Enkä ollut vanki) (översättning från finskan av Kajsa Krook, Bonnier, 1945) Motgift: komedi (Vastamyrkky) (Översättning Anita Halldén, radiobearbetning Herbert Grevenius) (Radiotjänst, 1946) En skolflicka i Dorpat. Åren 1901-1904: Min monolog i tidens drama (Koulutyttönä Tartossa) (övers. från finskan av Anna Bondestam, Bonnier, 1946) Sången om kriget (Sõja laul) (inledning och översättning Enel Melberg, Ellerström, 2007) Kvinnorna på Niskavuori och fyra andra teaterpjäser i samma serie, från 1936 (under pseudonymen Juhani Tervapää).

Se även Niskavuori-filmerna

Referenser

Vidare läsning

Externa länkar

Hella Wuolijoki i 375 humanister 9.1.2015, humanistiska fakulteten vid Helsingfors universitet

Kategori:Födda 1886 Kategori:Avlidna 1954 Kategori:Finländska dramatiker Kategori:Finskspråkiga författare Kategori:Kvinnor Kategori:Finskspråkiga dramatiker Kategori:Personer från Valgamaa Kategori:Gravsatta på Sandudds begravningsplats Kategori:Personer i Finland under andra världskriget Kategori:Rundradion