Mer än 25 år efter att Guyana hade blivit självständigt visade sig tydliga avtryck från landets koloniala historia. Landet siktades av Christofer Columbus under hans tredje resa och området ignorerades senare av spanska upptäcktsresande och conquistadorer. De första europeiska bosättarna var holländare som startade en handelsplats 1616. De infödda kariberna och arawakerna dödades av sjukdomar och konflikter eller tvingades flytta inåt i landet. Holländarna, som insåg möjligheterna till jordbruk vid den sumpiga kusten, dränerade marken med ett nätverk av diken och kanaler. Under 1700-talet växte tre holländska kolonier fram i nuvarande Guyana, med framgångsrika plantage-ekonomier baserade på sockerrör och slavarbetskraft. Ett ökat antal britter drogs också till området under den andra delen av 1700-talet. Det holländska styret upphörde 1814 då kolonierna överlämnades till Storbritannien efter Napoleonkrigen.Federal Research Division Library of Congress - A Country Study: Guyana, Guyana: Historical Setting

Mycket av det brittiska styret var en fortsättning på holländarnas politik. Efter att de tre kolonierna hade slagits ihop till en, Brittiska Guyana, fortsatte den sockerbaserade ekonomin att växa och när frigörelsen var genomförd 1838, importerades andra etniska grupper, framför allt från Indien, för att arbeta på plantagerna. Under 1900-talet ökade den politiska medvetenheten bland de etniska grupperna och det skedde en långsam överföring av den politiska makten, från den gamla plantagepolitiken och kolonial administration till afroguyananer och indoguyananer. Under den växande polariseringen mellan dessa två grupper medgavs självstyre på 1950-talet. De politiska konflikterna mellan de två grupperna var periodvis våldsamma och gjorde att britterna sköt fram oberoendet till 1966. Efter oberoendet har det guyananska samhället och politiken kännetecknats dels av starka politiska personligheter (Cheddi Jagan, Linden Forbes Burnham och Hugh Desmond Hoyte) och dels av etniska och rasistiska motsättningar baserade på misstänksamhet och manipulativ påverkan från de tre starka ledarna.

Ideologier spelade en stor roll i det nya oberoende landets strävan efter ekonomisk utveckling. Det inledande valet av en marxist-leninistisk ekonomisk modell motiverades av en önskan att bryta med landets kapitalistiska förflutna. Auktoritärt styre av en dominerande politisk person och fortsatta etniska spänningar underminerade dock vägen mot en enhetlig och pragmatisk utvecklingsstrategi. Det oberoende Guyanas historia under landets första premiärminister, Forbes Burnham, kännetecknades av politiska motsättningar och ekonomisk nedgång.

Desmond Hoyte lämnade gradvis Burnhams politik från ett system med statssocialism och enpartikontroll till en marknadsekonomi och obegränsad press- och mötesfrihet.

Guyanas första tid

De första människor som kom till Guyana kom från Asien via Nordamerika för kanske 35 000 år sedan. De var nomader som sakta spred sig söderut in i Centralamerika och Sydamerika. Trots att stora civilisationer senare växte fram i Amerika, förblev amerindernas samhällen relativt enkla. Vid tiden för Christopher Columbus resor bestod Guyanas invånare av två grupper, dels arawaker längs kusten och dels kariberna i inlandet. Ett av arven hos ursprungsbefolkningen var ordet Guiana, som ofta användes för att beskriva regionen som omfattade det moderna Guyana liksom Surinam (tidigare Holländska Guyana) samt Franska Guyana. Ordet betyder land av vatten och är passande med tanke på områdets många vattendrag.Federal Research Division Library of Congress - A Country Study: Guyana, The early years

Historiker tror att arawaker och kariber hade sitt ursprung i det sydamerikanska inlandet och senare migrerade norrut, först till dagens Guyana och därefter till Karibien. De fredliga arawakerna som i huvudsak sysslade med odling, jakt och fiske migrerade till Karibien före kariberna och bosatte sig runt om i regionen. Arawakernas fridfulla samhälle avbröts av de stridslystna kariberna från det sydamerikanska inlandet. Karibernas krigiska beteende och våldsamma förflyttning norrut lämnade avtryck som diskuteras än idag. Vid slutet av 1400-talet hade kariberna fördrivit arawakerna över hela Små Antillerna. Den karibiska bosättningen på Små Antillerna påverkade också Guyanas framtida utveckling. De spanska upptäcktsresandena och bosättarna som kom efter Columbus fann att arawakerna var lättare att besegra än kariberna, som stred hårt för sin frihet. Detta häftiga motstånd tillsammans med bristen på guld på Små Antillerna bidrog till den spanska inriktningen på att erövra Stora Antillerna och fastlandet. Spanjorerna gjorde endast små försök att inta Små Antillerna (med undantag för Trinidad) och Guianas.

Européernas ankomst Columbus siktade Guyanas kust 1498 under sin tredje resa till Amerika, men holländarna var de första européerna som bosatte sig i vad som idag utgör Guyana. Nederländerna hade blivit oberoende från Spanien i slutet av 1500-talet och hade tidigt på 1600-talet växt fram som en kommersiell kraft, med handel med oerfarna engelska och franska kolonier på Små Antillerna. 1616 byggde holländarna den första bosättningen i Guyana, en handelsplats 25 kilometer uppströms från Essequiboflodens mynning. Andra bosättningar följde, till största delen några få kilometer inåt landet vid de stora floderna. Det inledande syftet med de holländska bosättningarna var handel med ursprungsbefolkningen. De holländska strävandena ändrades dock snart till att förvärva territorier då andra europeiska krafter skapade kolonier på andra platser i Karibien. Trots att spanjorerna, som periodvis sände ut trupper i hela regionen, gjorde anspråk på Guyana, tog holländarna kontrollen över regionen tidigt på 1600-talet. Den holländska suveräniteten erkändes officiellt i freden i Münster som skrevs under 1648.Federal Research Division Library of Congress - A Country Study: Guyana, The coming of the Europeans

1621 gav den nederländska regeringen det nybildade Nederländska Västindiska Kompaniet full kontroll över handelsplatsen vid Essequibo. Detta kommersiella intresse administrerade kolonin, som kallades Essequibo, under mer än 170 år. Kompaniet grundade en andra koloni 1627 vid Berbicefloden sydost om Essequibo. Trots att den nya kolonin, Berbice, låg under Västindiska kompaniets jurisdiktion, styrdes den separat. Demerara, mellan Essequibo och Berbice, bosattes 1741 och växte 1773 fram som en separat koloni under direkt kontroll av Nederländska Västindiska Kompaniet.

Trots att de holländska kolonisatörerna till en början motiverades av handelsprospekt i Karibien, blev deras egendomar stora producenter av grödor. Jordbrukets ökade betydelse visade sig genom exporten av 15 000 kilo tobak från Essequibo 1623, men allt eftersom jordbrukets produktion ökade, minskade tillgången på arbetskraft. Ursprungsbefolkningen var dåligt rustad för arbete på plantager och många människor dog av sjukdomar som hade förts dit av européer. Nederländska Västindiska Kompaniet började importera afrikanska slavar som snabbt blev en viktig tillgång för den koloniala ekonomin. På 1660-talet var slavbefolkningen omkring 2 500 och ursprungsbefolkningen omkring 50 000, varav de flesta hade dragit sig inåt landet. Trots att de afrikanska slavarna ansågs som viktiga för ekonomin, var deras arbetsförhållanden dåliga. Dödstalet var högt och de usla förhållandena ledde till flera slavuppror.

Det mest berömda slavupproret började i februari 1763. På två plantager vid Canjefloden i Berbice gjorde slavar uppror och tog kontroll över regionen. Allt eftersom de intog plantagerna flydde den europeiska befolkningen och till slut återstod endast hälften av den vita befolkningen som tidigare hade bott i kolonin. Ledda av Cuffy (numera nationalhjälte i Guyana) var rebellerna omkring 3 000 till antalet och hotade den europeiska kontrollen i Guianas. Rebellerna besegrades med hjälp av trupper från franska och brittiska kolonier samt Europa.

Ett av de tydligaste holländska arven i Guyana är hur marken hanterades. Bosättningar och jordbruk begränsades till en början av ett landområde som sträckte sig 50 till 150 kilometer uppför floden. Den träskliknande kusten översvämmades av tidvattnet och lämpade sig inte för europeisk bosättning. Sökandet efter stora vinster på tropiska jordbruksprodukter, framför allt socker, ledde till återvinning av kustland under den andra delen av 1700-talet. Holländarna var bra rustade för denna uppgift då de hade infört poldersystemet, en teknik där mark görs användbar genom invallning och därefter torrläggning genom att dränera det vattentäckta området. Genom detta system skapade holländarna ett kustområde som idag är ett av Guyanas mest produktiva plantageområden.

Poldersystemet innebar en fördämning, eller fasad, mot kustremsan. Fördämningen hade hjälp av en bakomliggande damm av samma längd samt två länkade sidodammar som formade ett rektangulärt landområde, kallat polder. Dammarna höll saltvattnet borta och färskvatten skapades genom ett nätverk av kanaler som gav dränering, konstbevattning och transportsystem. Arbetskraften för polderiseringen av Guyanas kust utgjordes av den holländska kolonins afrikanska slavar.

Övergång till brittisk kontroll

För att locka fler bosättare öppnade de holländska myndigheterna 1746 ett område nära Demarafloden för brittiska immigranter. Brittiska plantageägare i Små Antillerna hade drabbats av dålig jord och erosion, och många lockades till de holländska koloniernas bördigare mark och löften om markägande. Strömmen av brittiska immigranter var så stor att de 1760 var en majoritet av befolkningen i Demerara. 1786 var de lokala reglerna i denna holländska koloni helt under brittisk kontroll.Federal Research Division Library of Congress - A Country Study: Guyana, Transition to British rule

När ekonomin accelererade i Demerara och Essequibo blev spänningarna allt tydligare mellan plantageägarna och Nederländska Västindiska Kompaniet. Administrativa reformer i början av 1770-talet hade ökat regeringens kostnader och kompaniet försökte periodvis höja skatterna för att täcka utgifterna vilket ledde till motstånd från plantageägarna. 1781 bröt ett krig ut mellan Nederländerna och Storbritannien vilket ledde till en brittisk ockupation av Berbice, Essequibo och Demerara. Några månader senare tog Frankrike i allians med Nederländerna kontrollen över kolonierna. Fransmännen styrde i två år, då de bland annat byggde en ny stad, Longchamps, vid Demaraflodens mynning. När holländarna återtog makten 1784 flyttade de huvudstaden till Longchamps och döpte då om den till Stabroeck. Huvudstaden fick slutligen namnet Georgetown.