Blue Hawaii är det fjärde soundtrackalbumet och det fjortonde albumet totalt av den amerikanske sångaren och musikern Elvis Presley, släppt av RCA Victor i både mono och stereo (LPM/LSP 2426) den 20 oktober 1961. Det utgör soundtracket till filmen med samma namn från 1961, där Elvis Presley spelade huvudrollen. Inspelningarna ägde rum den 21–23 mars 1961 i Radio Recorders studio B i Hollywood, Kalifornien.
Albumets mest framträdande låt var "Can't Help Falling in Love", som kom att bli en av de låtar som starkast förknippas med Elvis Presley. Den gavs också ut på singel tillsammans med "Rock-A-Hula Baby", och nådde andra plats på Billboards singellista i USA med en försäljning där på över en miljon exemplar.
Albumet nådde stor framgång och toppade Billboard 200-albumlistan i USA i 20 veckor under de 79 veckor – omkring ett och ett halvt år – som det låg på listan. Det gör det till det näst mest framgångsrika albumet under hela 1960-talet sett till antalet veckor på förstaplatsen, överträffat endast av West Side Story. På den konkurrerande Cashboxlistan i USA låg albumet på förstaplatsen i 15 veckor. I Storbritannien toppade det UK Albums Chart i 18 veckor.
Albumet sålde två miljoner exemplar under det första året, varav 1,5 miljoner exemplar i USA. Det kom så småningom att certifieras 3 × platina av Recording Industry Association of America (RIAA) för tre miljoner sålda exemplar i USA. Det blev Elvis Presleys mest sålda album under hans livstid.
Bakgrund Efter sin tvååriga militärtjänstgöring återvände Elvis Presley till USA från Västtyskland i mars 1960 och återetablerade sig snabbt genom att fortsätta göra inspelningar av god kvalitet. Under 1960 och 1961 förblev det musikaliska klimatet relativt oförändrat, utan några större nya trender, även om förändringar snart var i antågande. Inspelningarna höll generellt hög klass, men vissa spår levde inte upp till den nivå Elvis tidigare satt för sig själv. Filmerna och tillhörande soundtrack höll fortfarande en anständig standard. I februari 1961 gav Elvis två välgörenhetskonserter i Memphis, följda av en tredje i Hawaii i mars. Dessa blev hans sista liveframträdanden på åtta år.
miniatyr|vänster|stående 1.2|Trailer för filmen G.I. Blues. I mars 1961 befann sig Elvis Presley i inspelningsstudion för två viktiga sessioner – dels för studioalbumet Something for Everybody, dels för soundtracket till Blue Hawaii. Båda albumen kom att toppa försäljningslistorna. År 1961 blev Elvis sista med en nästan obruten framgångsvåg. Singlarna fortsatte att sälja bra, med fem topp-fem-placeringar. "Are You Lonesome Tonight" låg totalt sex veckor på förstaplatsen på singellistan i USA fram till januari 1961 och "Surrender" blev hans femte raka listetta i mars. "I Feel So Bad", en återgång till rhythm and blues, nådde femte plats. I september nådde både "His Latest Flame" och dess B-sida "Little Sister" topp fem, vilket gjorde singeln till hans mest framgångsrika dubbelsidiga släpp under 1960-talet. "Can't Help Falling in Love", en storslagen ballad från Blue Hawaii, blev en av Elvis mest älskade signaturlåtar och nådde andraplatsen i USA. Även första singeln 1962, "Good Luck Charm", nådde förstaplatsen.
Som första film efter militärtiden spelade Elvis in för Paramount Pictures den lättsamma musikaliska komedin G.I. Blues, vilken blev en stor framgång – liksom soundtracket. De två efterföljande filmerna för 20th Century Fox, Flaming Star och Wild in the Country, var konstnärligt mer ambitiösa, med färre sånger, vilket dock resulterade i lägre publiksiffror. Med den nya Paramount-filmen Blue Hawaii återvände Elvis till den musikaliska komedin, men denna gång i en produktion som helt kretsade kring honom och utan etablerade motspelare. Filmen bjöd på natursköna miljöer, glamour och hela 14 sånger – fler än i någon annan av hans filmer. Blue Hawaii blev Elvis näst mest inkomstbringande film någonsin och soundtrackalbumet det mest sålda under hans livstid, möjligen med undantag för Elvis' Christmas Album och Aloha from Hawaii via Satellite. När studioalbumen Elvis Is Back! (1960) och Something for Everybody (1961) inte sålde i närheten av Blue Hawaii blev den fortsatta vägen utstakad mot fler musikaliska komedier i samma stil – vilket utvecklades till en egen genre, Elvis-filmen, med Elvis som den ende sångaren i filmen.
miniatyr|Bing Crosby, som genom filmen Waikiki Wedding 1937 populariserade "Blue Hawaii". Femton låtar spelades in för filmen, varav 14 användes både i filmen och på albumet. Resultatet blev ett av Elvis mest populära och framgångsrika album. Inom ett år hade det sålt två miljoner exemplar globalt. Temat var hawaiianskt, och flera traditionella instrument användes, men låtmaterialet spände över flera genrer: poprock ("Rock-A-Hula Baby"), komiska nummer ("Ito Eats", "Slicin' Sand") och romantiska ballader ("Can't Help Falling in Love"). Albumet innehöll både gamla hawaiianska sånger som "Aloha Oe" och coverlåtar som titelspåret "Blue Hawaii" – ursprungligen inspelat av Bing Crosby 1937 – samt nyskrivet material från Hill & Range, exempelvis "Beach Boy Blues". "No More" var en latininspirerad sång baserad på folkvisan "La Paloma". "Can't Help Falling in Love" gavs ut som singel tillsammans med det enda spåret på albumet som närmar sig rock'n'roll – "Rock-A-Hula Baby".
Inspelningarna och albumet Inspelningarna ägde rum den 21–23 mars 1961 i Radio Recorders studio B i Hollywood, där gitarristen Tiny Timbrell och pianisten Dudley Brooks som vanligt fanns på plats. Producenterna hade även anlitat den välkände studiotrummisen Hal Blaine, som var specialist på slagverk med exotisk klangfärg, Bernie Lewis och Fred Tavares på ukulele, Alvino Rey på hawaiigitarr samt George Fields på munspel. Som backupgrupp hade den hawaiianska sånggruppen The Surfers engagerats.
Filminspelningen av Blue Hawaii på plats i Hawaii skulle samordnas med en välgörenhetskonsert där. Stora delar av Elvis studioband i Nashville skulle ackompanjera honom vid konserten, och eftersom deras resa till Hawaii gick via Kalifornien blev de även tillgängliga för inspelningen av musiken till filmen. Därför anslöt också Hank Garland och Scotty Moore på gitarr, Bob Moore på bas, D.J. Fontana och Bernie Mattinson på trummor, Floyd Cramer på piano, Boots Randolph på saxofon samt The Jordanaires på bakgrundssång.
Komposition, stil och texter
miniatyr|Målning av drottning Liliʻuokalani av Hawaii, som komponerade "Aloha Oe". "Hawaiian Sunset" var en nyskriven melodi av Sid Tepper och Roy C. Bennett, och den första av totalt fem låtar som de bidrog med till filmen. Den var mer i stil av en pastisch på den äldre typ av låtar som Bing Crosby hade populariserat tre årtionden tidigare. Elvis Presley spelade in låten som första nummer på eftermiddagen tisdagen den 21 mars 1961 i Radio Recorders studio B i Hollywood, och den slutliga mastern är en sammanslagning av tagningarna 4 och 7.
Låten ligger väl i linje med albumets tema, med en avslappnad, melodiskt vacker och svävande melodi, nästan sövande i sin verkan, samt en text som målar upp det hawaiianska landskapets skönhet. Inspelningen är arrangerad i en ovanligt hög tonart för Elvis, vilket tillät honom att använda sin mjukare röstklang och ett bredare vibrato; trots detta höll han igen, även om han stundtals var nära att sjunga i falsett.
"Aloha Oe", "Farväl till dig", är en traditionell hawaiiansk sång, skriven av Liliʻuokalani, den sista regerande monarken i Hawaii. Den hade tidigare spelats in av flera amerikanska artister. Låtens intro består av ett traditionellt reciterande på hawaiiska, över vilket Boots Randolph får sin saxofon att låta polynesisk. The Surfers fortsätter sången på hawaiiska, och först efter halva låten träder Elvis in och sjunger till den inhemskt inspirerade instrumenteringen, delvis på hawaiiska och delvis på engelska. Första delen med the Surfers spelades in två dagar senare, den 23:e.
miniatyr|vänster|stående=0.7|George David Weiss, medkompositör till både "Ku-U-I-Po" och "Can't Help Falling in Love". "Ku-U-I-Po" var, trots att den gav intryck av äldre hawaiiansk musik, en nykomposition av låtskrivartrion George David Weiss, Hugo Peretti och Luigi Creatore. Det var en enkel men uttrycksfull ballad i klassisk Elvisstil, blandad med hawaiianska toner. Den hade en tilltalande, svävande melodi och Elvis sjöng den med en särskild ömhet i rösten. Han skulle återvända till den 1973 som en av de låtar han framförde för den utökade amerikanska sändningen av Aloha from Hawaii, efter att den direktsända satellitkonserten var över.
miniatyr|stående=0.8|Don Robertson, som tillsammans med Hal Blair skrev den engelska texten till Sebastián Yradiers "La Paloma", med titeln "No More". "No More" var en låt med samma melodi som den populära spanska folkvisan "La Paloma", skriven av den spanske kompositören Sebastián Yradier, men med en nyskriven engelsk text av Don Robertson och Hal Blair. Det rörde sig om en melodisk ballad där Robertsons välutvecklade känsla för det romantiska kom till uttryck i en text som inte hade någon direkt anknytning till Hawaii. "No More" var en av de låtar som engagerade Elvis mest, och den gav honom tillfälle att sjunga med den latinska anstrykning han vid denna tid var särskilt förtjust i. Han använde en kraftfullare röst här än i stora delar av sessionen i övrigt och utnyttjade den krävande melodin och tonartsbytet till fullo. I slutet sjöng han mjukt i sitt högsta register innan han på sista tonen sömlöst övergick till en fylligare, kraftigare röst. Den färdiga mastern klipptes samman från tagning 13 och slutet av tagning 16. Elvis framförde också "No More" efter att satellitkonserten Aloha from Hawaii formellt avslutats, även om låten inte inkluderades i den utökade version av showen som visades i USA.
"Slicin' Sand" var det andra bidraget av låtskrivarduon Sid Tepper och Roy C. Bennett. Den kan betraktas som en lättsmält och oförarglig låtsas-rock'n'roll-låt, och introducerade en dans med samma namn som dock aldrig slog igenom. Elvis inspelning som sista låt på kvällen den 21:a gjordes med gott humör, även om texten ofta beskrivs som nonsensartad.
miniatyr|stående=0.9|Leo Robin, som tillsammans med Ralph Rainger skrev "Blue Hawaii". "Blue Hawaii" var den första låt som spelades in under den andra inspelningsdagen den 22 mars. Låten hade skrivits av Leo Robin och Ralph Rainger och populariserats av Bing Crosby på 1930-talet. Denna hawaiianska popklassiker blev en passande titelsång. Balladen, med steelgitarr och ukulele i förgrunden, förmedlar en avslappnad hawaiiansk känsla. Elvis sånginsats har beskrivits som ett exempel på hans strävan att uppnå skönhet i röstklangen, med full kontroll och precision. Han framförde även "Blue Hawaii" för att inkluderas i den utökade version av Aloha from Hawaii som sändes i USA i april 1973.
"Ito Eats" var Sid Teppers och Roy C. Bennetts tredje bidrag till filmen. Det är ett typiskt calypsonummer från tiden, och den mest udda låten på albumet. Den har beskrivits som en tramsig, bagatellartad nonsenslåt – en skämtlåt som enligt vissa bedömare saknar funktion både i filmen och på skivan.
"Hawaiian Wedding Song" skrevs av Al Hoffman, Charles E. King och Dick Manning. Det är en klassisk ballad som populariserades under 1930-talet och användes vid lokala eller tematiska ceremonier. Med engelsk text hade den nyligen varit en hit med Andy Williams. I denna hawaiianska popklassiker sjunger Elvis vissa partier på engelska och andra på hawaiiska. Hans framförande är ömsint, med varm klang och med utnyttjande av hela sitt röstomfång. Under 1970-talet återkom han till låten vid flera konserter, och den spelades också in utan publik för att ingå i den amerikanska versionen av Aloha from Hawaii 1973.
miniatyr|vänster|Ön Kauai, som Sid Tepper och Roy C. Bennett tillägnade låten "Island of Love".