Bondenamn, på danska och norska bondenavn, är i nordisk personnamnsforskning en beteckning på personnamn som traditionellt har använts i bondebefolkningen. Vanligen avses namn i källor från 1500‑talet fram till bondesamhällets upplösning på 1800‑talet. När medeltidens knappa källmaterial tillåter, används bondenamn även om medeltida namn. Bondenamn har nordiskt ursprung eller är inlånade genom kyrkan, från lågtyska, eller i ett fåtal fall inlånade från andra delar av Nordeuropa. Fonologiskt sett har bondenamn en karakteristisk nedslipad form: de är oftast enstaviga eller tvåstaviga lättuttalade ord, som Ola, Gunnel, Per, Elin.
Definition och terminologi Termen bondenamn/bondenavn togs i bruk i nordisk namnforskning under 1900‑talet, men har ingen tydligare definition än ”navn som traditionelt har været udbredt i bondebefolkningen”, vilket lämnar frågan öppen vad som är ”traditionellt”. Betydelsen av bondenamn får därför utläsas av hur namnforskare använt termen. Av litteraturen framgår att forskare i praktiken med ”bondenamn” avser de namn som tagits i bruk bland nordiska bönder under forntiden eller senast under medeltiden, och i många fall förändrats i uttalet under århundradenas lopp. Namn som började användas senare, som Amanda och Oskar, behandlas inte som bondenamn av forskare, även om sådana namn vann insteg när bondesamhället fortfarande var ganska ålderdomligt. Ett annat kriterium är att forskare med bondenamn menar sådana namn som socialt ansågs vara typiska för bondebefolkningen; en tidig användning av ”bondenamn” är Theodor Hjelmqvists Förnamn och familjenamn med sekundär användning i nysvenskan: onomatologiska bidrag, vari Hjelmqvist anger Jerker, Jeppe, Måns och Mickel som nordiska bondenamn därför att de i litteratur (som romaner och teaterpjäser) ansetts bondskaTheodor Hjelmqvist, Förnamn och familjenamn med sekundär användning i nysvenskan: onomatologiska bidrag. Lund 1903..
En annan term myntad av norska namnforskare är tradisjonsnavn/tradisjonsnamn,Gunnstein Akselberg: ”Den nordiske namnerenessansen – renessansenamn versus andre tradisjonsnamn. Om tilhøvet mellom eit onomastisk normidealnivå og eit namnebruksnivå”, sidorna 99–122, och Vidar Haslum: ”Navnerenessanse eller gammel navneskikk eller begge deler? Navngivningsmønstre i store søskenflokker på Agder i perioden 1880−1940”, sidorna 123–142 i Gudlaug Nedrelid och Tom Schmidt (redaktörer): Person‐ og stadnamn under den nordiske namnerenessansen. Rapport frå NORNAs 34. symposium, Dømmesmoen 10.–12. september 2004.ISSN: 1503-5174, . ett ord som i bruket helt motsvarar bondenamn.
Indelning Bondenamn är manliga eller kvinnliga, och de kan indelas i dels ursprungliga nordiska namn, dels inlånade namn.Ivar Modéer: “Östsmåländska bondenamn från 1500‑talet” i Personnamn från medeltid och 1500‑tal. Anthropnymica Suecana 2. Stockholm 1957. Sidorna 56–69. Inlånade namn indelas ofta i kyrkliga och tyska; namn som inkommit med kyrkan eller med tyska köpmän och hantverkare är de största namngrupperna som användes i bondeklassen, förutom de nordiska namnen som funnits i Sverige sedan fornnordisk eller urnordisk tid.Bengt Audén: Bottniska personnamn. Frekvenser i skattelängder från mitten av 1500‑talet. Akademisk avhandling, Umeå universitet 1980. . I Sverige är profana lånenamn en alternativ benämning på icke‑kyrkliga lånenamn. Profana lånenamn är mer korrekt än ”tyska” eftersom de icke‑kyrkliga lånenamnen inte var enbart tyska; det förekom sedan medeltiden även danska, engelska Roland Otterbjörk: Svenska förnamn: Kortfattat namnlexikon. Skrifter utgivna av Nämnden för svensk språkvård 29. Stockholm 1964. Huvudsakligen sidorna 15–19 och några slaviskaRoland Otterbjörk: Svenska förnamn: Kortfattat namnlexikon. Skrifter utgivna av Nämnden för svensk språkvård 29. Stockholm 1964. lånenamn i Sverige.
Som nordiska namn inom bondenamnen räknas enbart sådana namn som varit i obruten användning sedan forntiden och därför fått en organiskt utvecklad form med avseende på språkljuden. Nordiska namn som tagits i bruk genom nordiska namnrenässansen räknas inte till bondenamnen.
Den alternativa terminologin lanserad av norska forskare har begrepp som motsvarar de svenska: bondennamn motsvaras av tradisjonsnavn/tradisjonsnamn nordiska namn motsvaras av arvenavn/arvenamn, som definieras som ”gamle nordiske personnavn som har vært brukt i den aktuelle språkkulturen, uavbrutt i uminnelige tider, alltså en avgrensning på linje med det etymologer kaller arveord” kyrkliga och profana lånenamn motsvaras av lånenavn/lånenamn
Källor till bondenamn I runinskrifter och i medeltida handlingar finns brottstycken av ett material som knapphändigt belyser allmogens namnskick. Från och med landskapshandlingarna (omkring 1539–1620) har vi ett rikare material, som ger besked om allmogens namn i hela Sverige. I landskapshandlingarna nämns sällan kvinnor. I kyrkobokföringen från 1600‑talet och framåt finns ett fullständigare material för kvinnonamn. Från slutet av 1800‑talet in på 1900‑talet gjordes folkmåluppteckningar som gav upplysningar om det folkliga uttalet av namn.
Namnformer Dialektuppteckningarna visar att i talspråket fanns namnformer, som klart avvek från skriftformerna.var Modéer: Svenska personnamn, tredje upplagan. Lund 1989. . Sidorna 72–73 Det väl utforskade namnet Olof har i nysvensk tid stavats Oluf eller Olof (stundom Oloff, Oluff), men dialektformer har varit Ulåv, Ola, och – med ursprunglig nominativändelse – Olar, Olär.Per Henningsson: ”Till uppkomsten av namnformen Olof” i Personnamn från medeltid och 1500‑tal. Anthropnymica Suecana 2. Stockholm 1957. Sidorna 33–54.var Modéer: Svenska personnamn, tredje upplagan. Lund 1989. . Sidan 72. Bondenamnens talspråksformer har inte alltid dolts av skriftspråkstraditionen, utan har ibland skrivits ner av samhällets skrivkunniga officiella representanter; det folkliga Ola utan ‑f blev en skriven form. En reducerad form som Imber (av Ingeborg) har återfunnits i kyrkobokföringen, när prästen inte har velat eller kunnat förbinda folkets namnform med det historiska och kyrkliga Ingeborg.
Reducering
Bondenamnens former har reducerats och förenklats, ofta ner till enstavighet.Ivar Modéer: Svenska personnamn, tredje upplagan. Lund 1989. . Sidan 71. Den ljudmässiga förenklingen har skett i både inlånade kyrkliga namn och nordiska namn. Till exempel har de kyrkliga namnen Petrus och Benediktus omformats till de levande namnen Per och Bengt, och kontraktionerna skedde redan på medeltiden. Ett exempel på ett nordiskt namn som reducerats är fornsvenska *Gudhfridh, som sannolikt är ursprunget till senare skrivna och dialektala former som Gyrdher, Gyrdh, Giorder, Giurder, Gjohl, Gjöl, Gjur och Jurd (formerna på ‑l har uttalats med tjockt l, som utvecklades ur rd(h)).Roland Otterbjörk: Svenska förnamn: Kortfattat namnlexikon. Skrifter utgivna av Nämnden för svensk språkvård 29. Stockholm 1964. Sidan 92.
I modern tid
Bland bondenamnen finns dels namn som kontinuerligt använts till nutid i sin talspråksform, dels namn som indirekt fortlevt i ändrad form, och dels namn som blivit ovanliga eller dött ut.
Kontinuerlig användning av en minoritet av namn
Flera bondenamn som Elin (av Helena), Truls (av Torgils) och Hans (av Johannes), som hade sina korta former redan på 1500‑talet, är fortfarande vanliga förnamn.
I stort sett är dock förändring eller försvinnande vanligare i bondenamnsbeståndet än kontinuitet till nutiden. Skriftens namnformer har fått allt större roll för de från medeltiden nedärvda namnen. Under de senaste århundradena har det skett en namndöd. Vissa av de korta reducerade namnformerna kan ha ansetts bondska och mindre fina än skriftspråkliga former;Roland Otterbjörk: Svenska förnamn: Kortfattat namnlexikon. Skrifter utgivna av Nämnden för svensk språkvård 29. Stockholm 1964. Sidan 56. bygdernas geografiska isolering har brutits, och äldre namnformer kan ha synts fula eller säregna.
Indirekt fortlevnad
Vissa bondenamn har fortlevt indirekt. Genom den nordiska namnrenässansen uppstod på 1800‑talet en situation där ett gammalt fornnordiskt namn hade två slags former: dels en bondsk form (med varianter) som varit i kontinuerligt bruk sedan medeltiden (och i talspråket förenklats); dels litterära former av samma fornnordiska namn. Vidar Haslum har betecknat de två produkterna av detta slags klyvning av ett och samma fornnordiska namn arvenavn (arvnamn) respektive renessansenavn (renässansnamn).Vidar Haslum: ”Navnerenessanse eller gammel navneskikk eller begge deler? Navngivningsmønstre i store søskenflokker på Agder i perioden 1880−1940”, sidorna 123–142 i Gudlaug Nedrelid och Tom Schmidt (redaktörer): Person‐ og stadnamn under den nordiske namnerenessansen. Rapport frå NORNAs 34. symposium, Dømmesmoen 10.–12. september 2004.ISSN: 1503-5174, .
Ett exempel är att det fornnordiska Sigurðʀ dels utvecklats till ett reducerat bondenamn (”arvenavn” med Haslums terminologi) med former som Sjur, Sjurd och Sjul,Ivar Modéer: Svenska personnman, tredje upplagan. Lund 1989. . Sidan 22.Roland Otterbjörk: Svenska förnamn: Kortfattat namnlexikon. Skrifter utgivna av Nämnden för svensk språkvård 29. Stockholm 1964. Sidan 125. dels till ett litterärt ”renässansnamn”, Sigurd, av Roland Otterbjörk betecknat som ”götiskt”Roland Otterbjörk: Svenska förnamn: Kortfattat namnlexikon. Skrifter utgivna av Nämnden för svensk språkvård 29. Stockholm 1964. Sidan 124.. Vid sidan av att allmogen utan avbrott använde de enstaviga arvnamnsformerna, införde adelspersoner från 1808 renässansnamnsformen, stavad och uttalad Sigurd. Idag fortlever namnet i Sverige nästan enbart i sin litterära form, Sigurd. Med skrivkunnighet och språknormering har föräldrar vid namngivningen ersatt bondenamnsformer (arvnamnsformer) med renässansformer i tal och skrift: Rangel fortlever indirekt som Ragnhild, Sjurd som Sigurd och så vidare.
Ett annat slags indirekt kontinuitet kanske finns för det ovannämnda medeltida *Gudhfridh, Det namnet finns inte som renässansnamn (det skulle i så fall ha varit Gudfrid), och det lever knappt i någon reducerad variant. Enda indikationen på namnets nutida direkta kontinuitet som bondenamn i Sverige är att en starkt reduceradIvar Modéer: “Östsmåländska bondenamn från 1500‑talet” i Personnamn från medeltid och 1500‑tal. Anthropnymica Suecana 2. Stockholm 1957. Sidan 65. bondenamnsform Gjord inte är helt död; tre män hette Gjord år 2022. En ohotad indirekt kontinuitet finns däremot troligen, som består i att det bibliska Joel möjligen har avlöst bondenamnet i trakter där det uttalades Gjol (Jol) med tjockt l.Roland Otterbjörk: Svenska förnamn: Kortfattat namnlexikon. Skrifter utgivna av Nämnden för svensk språkvård 29. Stockholm 1964. Sidan 104.
Försvunna namn
Slutligen finns bondenamn som blivit ovanliga eller dött ut. Det i Götaland och SkåneIvar Modéer: Svenska personnamn, tredje upplagan. Lund 1989. . Sidan 89. tidigare spridda namnet Sjunne bars 2020 av 20 personer som tilltalsnamn, och de hade en medelålder på 76,5 år. Namnet Håmund (reducerad form Håmman) är i dag (2022) okänt som personnamn, och finns indirekt bevarat som urspåring (etymologiskt felaktig omtydning) i ortnmanet Hovmantorp (egentligen Håmmantorp).
Listor över bondenamn
Överblick över bondenamnsbeståndet kan endast nås endast genom läsning av listor över namnen i skilda landsändar i äldre tid. Här meddelas namnlistor från 1500-talets sydligaste och nordligaste svenska landskap, Småland och de bottniska landskapen. Stavningen har i vissa fall moderniserats för att framhäva namnformerna i stället för tidens stavning. Märk dock att utljudande ‑f (Olof, Alf) i äldre tid oftast uttalades som ‑v. Namn som i standardsvenska slutar på ‑d, som Ingrid, hade varierande stavning på slutljudet (‑th, ‑dh med mera) vilket tyder på bevarat läspljud eller bortfall.