Biskopen av London är den biskop som leder och har tillsyn över Londons stift i Canterbury kyrkoprovins inom Engelska kyrkan. Näst efter ärkebiskoparna av Canterbury och York är biskopen av London Engelska kyrkans främsta företrädare, och den främste av de tre biskopar som tillsammans med ärkebiskoparna är ledamöter ex officio av parlamentets överhus, House of Lords.
Biskopar av London har ofta tjänstgjort i höga ämbeten såsom Lordkansler och Lordsigillbevarare, och därmed haft en position mycket nära Englands och Storbritanniens maktcentra. Många av biskoparna har även parallellt innefhaft uppdraget som dekan för Hans/Hennes Majestäts hovförsamlingar – från 1748 så gott som regelmässigt – och på så sätt kommit att ansvara för den andliga vården vid hovet. Sammantaget har det under många perioder skapat starka band till monarken.
Från 1600-talet började biskopen av London få ansvar för Engelska kyrkans församlingar och präster i de brittiska kolonierna. Församlingarna ingick inte formellt i stiftet, men biskopen skötte antagande av prästkandidater, diakon- och prästvigning och utbetalning av det resestipendium som gavs till präster som reste till kolonierna (The King's/Queen's Bounty). Ansvaret var till en början otydligt reglerat, men finns skriftligt belagt från 1675 eller 1685. Det upphörde i De tretton kolonierna i och med Amerikanska revolutionen. År 1787 utsågs en biskop för Nova Scotia i Kanada, som därmed blev den första biskopen utanför Storbritannien. När Brittiska Ostindiska Kompaniets privilegiebrev förnyades 1813 inrättades Calcutta stift, som täckte Indien och Australien. Biskopens av London ansvar för kolonialförsamlingarna upphörde 1824, när nya biskopar utsågs för kyrkan i Västindien.
Stiftet är sedan 1970-talet indelat i biskopsområden, med en områdesbiskop som ansvarar för vardera område. Biskopen av London är stiftsbiskop och har själv tillsyn över området Two Cities, det vill säga City of London och City of Westminster. Biskopssäte är Sankt Paulskatedralen, och biskopens residens är The Old Deanery vid Dean's Court i London. Från medeltid till 1970-talet har biskopen annars haft sitt residens i Fulham Palace.
Biskopsämbetet i London är sedan 28 januari 2026 vakant, då Sarah Mullally – den 133:e biskopen i ordningen – utsetts och överförts till ämbetet som ärkebiskop av Canterbury. Mullally var biskop av London från 2018, hon var den första kvinnan i ämbetet.
Biskopslängd Romersk tid (186–604) De tidigaste biskoparna av London kan inte beläggas med historiska källor. En biskop Restitutus från Londinium deltog visserligen vid kyrkomötet i Arles år 314, men mycket litet är känt om honom. Den traditionella biskopslängden utgår i stället från skrifter av helgontecknaren Jocelyn of Furness, verksam andra halvan av 1100-talet och tidigt 1200-tal.
Listan måste ses som ofullständig och osäker, då den tillkom cirka 1000 år efter de händelser den beskriver. Jocelyn talar om ärkebiskopar, trots att det saknas belägg för att London skulle ha varit ett ärkestift. Listan tar inte heller upp den biskop som faktiskt är styrkt av historiker. Det finns också luckor i listan, och det är möjligt att biskopssätet var vakant under 150 år innan biskop Mellitus ankomst år 604. Trots osäkerheterna har listan historiskt ingått i stiftets biskopslängd, och måste räknas in för att dagens biskop Sarah ska kunna ses som stiftets 133:e biskop.
Där inget annat anges i noter är uppgifterna i nedanstående biskopslängd hämtad från The Annales of England.
Romersk tid (186–604) Från Till Biskop Kommentar traditionellt 180-tal Theanäven Theanus Ärkebiskop. Ska ha byggt den första Sankt Peterskyrkan på Cornhill i London, vilket ska ha varit biskopssäte tills Sankt Augustinus kom på 600-talet. okänt Eluanusäven Elvanus Ärkebiskop. Finns belagd från andra 1200-talskällor. okänt Cadar Ärkebiskop. okänt Obinus Ärkebiskop. okänt Conanäven Conanus Ärkebiskop. okänt Palludius Ärkebiskop. okänt Stephanäven Stephanus Ärkebiskop. okänt Iltutaäven Iltutus Ärkebiskop. okänt Dedwinäven Theodwinus Ärkebiskop. okänt Thedredäven Theodredus Ärkebiskop. okänt Hilaryäven Hilarius Ärkebiskop. känd 314 Restitutus Biskop. Ingår inte i Jocelyn of Furness lista, men är väl belagd som deltagare vid kyrkomötet i Arles 314. Traditionellt placerad efter Hilary eller Guidelinus. okänt Guidelinus Ärkebiskop. Omnämnd i De brittiska kungarnas historia från tidigt 1100-tal, ett semihistoriskt verk publicerat ca 100 år tidigare än Jocelyn of Furness lista. okänt Fastidius Biskop av britterna. Ingår inte i Jocelyn of Furness lista. okänt Wodinus Ärkebiskop. flyr till Wales cirka 587 Theanus IIäven Theonus (I) Ärkebiskop.
Tidig medeltid, den anglosaxiska perioden (604–1066) År 596 e.Kr. tog påve Gregorius I initiativ till att sända missionärer till Britannien. Under ledning av munken Augustinus återkom därmed präster med romersk-katolsk tradition till England. Augustinus, själv utsedd till ärkebiskop av Canterbury, biskopsviger år 604 Mellitus som biskop av östsaxarnas rike, Essex. (Beda venerabilis använder frekvent nationaliteter i stället för biskopssätet när han beskriver biskoparna.)
Kung Ethelbert av Kent lät uppföra en domkyrka, helgad åt Paulus, i Essex huvudstad, London. Från Mellitus fortsätter biskopslängden, med några vakanser, obruten fram till högmedeltiden. Redan Mellitus efterträdare är av anglosaxiskt ursprung, och från slutet av 600-talet har så gott som samtliga biskopar typiskt anglosaxiska namn.
Där inget annat anges i noter är uppgifterna i nedanstående biskopslängd hämtade från A New History of London Including Westminster and Southwark, Encyclopedia Catholica och Crockford's Clerical Directory.
Tidig medeltid, den anglosaxiska perioden 604–1066 Från Till Biskop Kommentar 604 619 Mellitus Utsänd av Gregorius den store, biskopsvigd av Augustine av Canterbury. Utkörd ur landet av kung Sæberhts tre söner cirka 617. Överfördes till ämbetet som ärkebiskop av Canterbury 619. 619 653 vakant 653 664 CeddÄven Cedda, Ceddus Den förste anglosaxiske biskopen, vigdes vigdes 653 i Lindisfarne. Avled i ämbetet 664. 664 666 vakant 666 senast 672 WineÄven Wini, Wina Överfördes från Dorchester stift, ursprungligen biskopsvigd för tjänst i Winchester stift. Avled i ämbetet, senast 672. 672 675 vakant 675 693 EarconwaldÄven Erkenwald, Eorcenwald Biskopvigdes av Theodore av Tarsus, ärkebiskop av Canterbury. Avled i ämbetet 693. Ett av Londons skyddshelgon. 693 705–716 WaldhereÄven Wealdheri, Waldherus 705–716 745 Ingwald Avled i ämbetet. 745–747 772 EcgwuldÄven Eggwulf, Ecgwulfus. Andra uppgifter om tillträde och frånträde förekommer. 772 774 SighaehÄven Wighedus Andra uppgifter om tillträde och frånträde förekommer. 774 785 eller 789 EadbertÄven Eadbeorht, Eadbrightus | Andra uppgifter om tillträde förekommer. |- | 785 eller 789 | 789 eller 791 | EadgarÄven Eadgarus| Andra uppgifter om tillträde och frånträde förekommer. |- | 789 eller 791 | 793 | CoenwalhÄven Kenwalchus| Andra uppgifter om tillträde och frånträde förekommer. |- | 793 | 794 | EadbaldÄven Eadbaldus| Andra uppgifter om tillträde och frånträde förekommer. |- | 794 | 802 | HeathobertÄven Heathobertus| Andra uppgifter om tillträde förekommer. |- | 802 | 811 | OsmundÄven Osmundus| Andra uppgifter om frånträde förekommer. |- | 811 | 824 | ÆthilnothÄven Æthelnoth, Ethelnothus| Andra uppgifter om tillträde och frånträde förekommer. |- | 824 | 860 | CoelberhtÄven Ceolberht, Coelbertus| Andra uppgifter om tillträde och frånträde förekommer. |- | 860 | 861 | Deorwulf | Andra uppgifter om tillträde och frånträde förekommer. |- | 861 | 898 | SwithwulfÄven Swithulfus| Andra uppgifter om tillträde och frånträde förekommer. |- | 898 | 898 | HeahstanÄven Heathstanus| Andra uppgifter om tillträde och frånträde förekommer. |- | 898 | 926 | WulfsigeÄven Wulffius| Andra uppgifter om tillträde och frånträde förekommer. |- | 926 | Slut | ÆthelweardÄven Ethelwardus| Æthelweard är inte omnämnd i alla källor, och andra uppgifter om tillträde och frånträde förekommer. |- | 926 | 926 | LeofstanÄven Healstanus| Leofstan är inte omnämnd i alla källor, och andra uppgifter om tillträde och frånträde förekommer. |- | 926 | okänt | Theodred Andra uppgifter om tillträde och frånträde förekommer. okänt 953 Wulfstan IÄven Wulfstanus Andra uppgifter om tillträde och frånträde förekommer. 953 958 ByrrthelmÄven Brihthelm, Brithlemus Andra uppgifter om tillträde förekommer. 958 961 60px Sankt Dunstan Abbot i Glastonbury. Biskopvigdes 957 för tjänst i Worcester stift, överfördes till London, och därefter till ämbetet som ärkebiskop av Canterbury. Andra uppgifter om tillträde och frånträde förekommer. Helgonförklarad senast 1029. 961 996 ÆIfstanÄven EIfstanus Andra uppgifter om tillträde och frånträde förekommer. 996 1004 Wulfstan IIÄven Wulfstanus Överfördes till ämbetena som biskop i Worcester stift och ärkebiskop av York, som han för en tid höll samtidigt. 1004 1014 ÆlfhunÄven Alfhunus | Andra uppgifter om frånträde förekommer. |- | 1014 | 1035 | ÆlfwigÄven Alvy| Andra uppgifter om tillträde och frånträde förekommer. |- | 1035 | 1044 | ÆlfweardÄven Ælfward, Elfward| Andra uppgifter om tillträde förekommer. Den siste anglosaxiske biskopen. |- | 1044 | 1051 | Robert av Jumièges | Den förste normandiske biskopen. Abbot i benediktinerklostret i Jumièges, Frankrike. Hämtades till England av Edvard Bekännaren 1042. Biskopvigdes 1044. Överfördes till ämbetet som ärkebiskop av Canterbury 1051. Spelade en viktig roll för den normandiska erövringen, genom att troligen lova Vilhelm Erövraren den brittiska tronen och vinna påvens stöd för Vilhelms sak. |- | colspan="4" style ="background: #9b0989 ; color: white |
Högmedeltid till reformation (1066–1485) Med början i Robert av Jumièges hade kung Edvard bekännaren brutit följden av anglosaxiska biskopar i Londons stift. De första decennierna efter den normandiska erövringen sker samma skiftning över hela landet, och biskopslängden innehåller inte längre namn som Wulfstan och Æthelweard, utan William (Guillaume), Robert, Richard, och Gilbert. Det är under dessa förändringar som Synoden i London 1075 sammankallas av Lanfranc, ärkebiskop av Canterbury, och där det bland annat beslutades att näst efter ärkebiskopen av Canterbury och ärkebiskopen av York ska biskopen av London anses vara den mest framträdande bland biskoparna i England. Den ordningen består fortfarande, och symboliseras inte minst genom att biskopen av London är en av de fem biskopar som har säte i House of Lords ex officio, medan 21 av de övriga 38 valbara stiftsbiskoparna turas om att tjänstgöra som andliga lorderna utifrån senioritet i biskopsämbetet.
Som framgår av biskopslängden nedan speglar den sena högmedeltiden maktkampen mellan påven och den engelske monarken. Ett allt större antal biskopar utses direkt av påven, vilket skiljer sig från det tidigare förfarandet där kungen utser eller godkänner den person som domkapitlet sedan väljer. Mot slutet av perioden blir ställningstagandet till engelska reformationen ett avgörande inslag i biskopens av Londons ämbetsutövning.
Där inget annat anges i noter är uppgifterna i nedanstående biskopslängd hämtad från Fasti Ecclesiae Anglicanae.{| class="wikitable mw-collapsible" |+ style="text-align: left;" | Högmedeltid till reformation (1066–1485) ! style="background: #9b0989 ; color: white ; width: 40px ; text-align: left; " | Från ! style="background: #9b0989 ; color: white ; width: 40px ; text-align: left; " | Till ! style="background: #9b0989 ; color: white ; width: 300px ; text-align: left; " | Biskop ! style="background: #9b0989 ; color: white ; text-align: left; " | Kommentar |- |1051 |1075 |Williamäven William Normanden|Biskopvigdes 1051. Avled 1075. |- |1075* |1084* |Hugh av Orival |Valdes tidigast 1075, men år och datum är okänt. Avled antingen 1084 eller 1085. |- |1085 |1107 |Maurice |Valdes 25 december 1085. Biskopvigdes 1086, troligen 5 april av ärkebiskop Lanfranc. |- |1108 |1127 |Richard de Belmeis I