Svenska Mongolmissionen (SMM) var ett evangeliskt missionssamfund bildat 1897 på initiativ av Fredrik Franson. Man byggde upp fyra missionsstationer i Inre Mongoliet på orterna Hallong Osso, Goltjaggan, Dojen och Hattin Sum. Dessutom öppnade man en sjukvårdsklinik i Urga (nuvarande Ulan Bator) i Yttre Mongoliet.
Tidskriften "Ljusglimtar från Mongoliet" startades 1919 av sekreterare Agnes Jacobson (1861–1934). Den utkom fram till 1981 och blev en viktig kanal för Svenska Mongolmissionen, tillsammans med den kristna dagstidningen Svenska Morgonbladet, grundad av Per Ollén.
Grundande Den svensk-amerikanske väckelsepredikanten och evangelisten Fredrik Franson hade en avgörande betydelse i grundandet av Svenska Mongolmissionen. Han föddes i Pershyttan i Västmanland och kom som 17-åring till USA, där han efter en sjukdomsperiod blev omvänd och anslöt sig till den amerikanske väckelsepredikanten Dwight Lyman Moodys kyrka i Chicago. Moody grundade också Chicago Evangelization Society, som senare kom att kallas Moody Bible Society, där många missionärer kom att tillägna sig bibelstudier före avresan till missionsfältet. Franson, som kallades för "den apokalyptiska eldsprofeten", byggde upp en egen framgångsrik, osekteristisk missionsorganisation, Skandinaviska Alliansmissionen i Amerika (Skand AM).
Våren 1881 kom Franson till Sverige under en av sina Jorden Runt-resor och var redan då ryktbar för sina amerikanska väckelsemetoder, vilket prästerskapet ogillade. Franson hade, liksom Moody, en millenär världsuppfattning och predikade om världens undergång och att "Kristi återkomst till Jorden var nära förestående". 1884 och 1888 höll han evangelistkurser i Sverige, bland annat i Jönköping, och värvade missionärer till Kina. 1897 var han åter i Sverige och höll i Bollnäs ett "eldigt missionsföredrag" om Mongoliet. Bland åhörarna fanns ingenjör Georg Eneroth och hans maka Eva och de erbjöd sig efter föredraget att utgå som missionärer till Mongoliet.
Franson tog kontakt med KFUK och frågade om de kunde underhålla en missionär i Mongoliet, varefter ordförande Anna Roos bjöd in honom till Stockholm för att där hålla ett föredrag om Mongoliet och missionen på ett evangelistmöte den 4 oktober 1897. Anna Roos skrev efter mötet: "Det är som om något särskilt hänt, som om Herren på något särskilt sätt besökt oss. Ack! om jag kunde beskriva denna afton! ... Det var som om man ej kunde kalla sig Herrens, om ej hjärtat var redo att skynda Herren till hjälp bland Mongoliets bortglömda folk". Resultatet av mötet blev att många av åhörarna skrev på en lista med löfte om att ge årliga bidrag till mission i Mongoliet och de träffades sedan allt emellanåt för att hålla intresset vid liv.
1898 utreste de två första missionärerna till Mongoliet och vid ett sammanträde i september 1899 bildades Centralkommittén för Svenska Mongolmissionen. Till ordförande valdes prins Oscar Bernadotte. Franson brevväxlade nämligen med fadern, kung Oscar II, som var positivt inställd till hans apokalyptiska förkunnelse. Övriga medlemmar i styrelsen var grosshandlare J. W. Wallin, fröknarna Fredda Hammar, Anna Roos och Agnes Jacobson samt ingenjörerna Rudolf Fredrik Berg och Georg Eneroth.
Missionsfält Mongoliet Svenska Mongolmissionen verkade i huvudsak i Chahar-provinsen på det mongoliska höglandet, i den östra delen av Inre Mongoliet. Mongolerna var starkt präglade av lamaismen, vilket gjorde att det evangeliska budskapet hade svårt att få fäste. De svenska missionärerna i Mongoliet kom därför främst att arbeta med sjukvård och utbildning.
Mongolerna var ett nomadfolk som bodde i tält (jurta; mongoliska: ger) och undvek att samla sig i större grupper för att betet skulle räcka, så avstånden mellan tältsamlingarna kunde därför vara stora.
Mongoliet var som missionsfält ganska okänt i västvärlden i början av 1900-talet, trots att kristen mission förekommit där tidigare. Så tidigt som på 500-talet verkade nestorianska missionärer framgångsrikt i Kina. På 1000-talet nådde det kristna budskapet Mongoliet där en stam turkmongoler, keraiter, övergick till kristendomen. 1292 anlände franciskaner-munken Johannes av Montecorvino till Khanbalyq (nuvarande Peking). Han byggde en kyrka och översatte Nya Testamentet och Davids psalmer (Psaltaren) till kinesiska.
Under den kinesiska Mingdynastin var handelsvägarna till Europa stängda. När Kina på 1600-talet åter blev mer tillgängligt för européer lyckades den italienske jesuit-missionären Matteo Ricci etablera goda relationer med det kejserliga Kina, genom att visa respekt för landets religiösa och kulturella traditioner, och grundade en romersk-katolsk kyrka i Peking. Teologiska motsättningar mellan påven i Rom och Kinas kejsare i mitten av 1700-talet ledde dock till att kristendomen blev totalförbjuden i Kina och Mongoliet.
I början av 1800-talet översatte Ryska Bibelsällskapet delar av Bibeln till mongoliska som spreds bland burjaterna. 1817 skickade Londons missionssällskap den svenske prästen Cornelius Rahmn och engelsmannen Edward Stallybrass (1794–1884) till Selenginsk, sydost om Bajkalsjön nära gränsen till Mongoliet, där en missionsstation grundades bland burjaterna. Skotten James Gilmour (1843–1891), även han utskickad av Londons missionssällskap, blev 1870 den förste protestantiske missionären i Mongoliet. Under tjugo års tid försökte han omvända mongolerna, men konstaterade uppgivet i slutet av sin levnad: "I form av omvändelse har jag inte sett något resultat. Jag har icke så långt jag vet, sett en enda, som önskat vara kristen". Hans ståndaktighet och tålamod blev dock en inspirationskälla för alla efterföljande missionärer på "det hårda fältet".
Hertig Larson miniatyr|306x306px|Hertig Larson i Durbet, Mongoliet, ur Uppsala universitetsbiblioteks bildarkiv. Foto: Joel Eriksson. Frans August Larson var en av de verkliga pionjärerna i Inre Mongoliet och blev en viktig och betydelsefull samarbetspartner till Svenska Mongolmissionen. Han hade anlänt till Kina 1892 som "Franson-missionär" för ett annat missionssällskap, Christian Missionary Alliance, och hade ett högt anseende bland mongolerna. Han utnämndes till "Hertig av Mongoliet" av kejsare Bogdo Gegen (den levande Buddhan) för de tjänster och insatser han gjort när det gällde mongolernas strävan att återfå autonomi och självständighet.
Under Boxarupproret hade han tillsammans med mongoliska kamelförare organiserat flykten för ett 20-tal svenska och amerikanska missionärer. Han kallades också för Lucky Larson. Upptäcktsresanden Sven Hedin skrev en gång i en tidningsartikel: "Ingen europé eller amerikan kan komma till Kalgan utan att uppsöka Larson för att inhämta hans goda råd och bedja om hans hjälp".
De första missionärerna Georg och Eva Eneroth utreste till Mongoliet i maj 1898 som Svenska Mongolmissionens första missionärer, men tvingades efter några månaders vistelse i Chuguchak att återvända hem av hälsoskäl. I oktober 1899 utreste Emil Wahlstedt samt Karl Helleberg och hans maka Charlotta tillsammans med dottern Maria. Makarna Helleberg hade 1893–1898 verkat som missionärer för Christian and Missionary Alliance i Shanxi-provinsen i norra Kina. Dottern avled i smittkoppor i Inre Mongoliet 1900. I juni samma år mördades Emil Wahlstedt och makarna Helleberg i Gobiöknen under Boxarupproret. Det var ett hårt slag för Svenska Mongolmissionen och det tog fem år innan man sände ut nya missionärer.
Hallong Osso (1908–1927) miniatyr|275x275px|Hallong Osso före tillbyggnad, 1914, ur Uppsala universitetsbiblioteks bildarkiv. Foto: Joel Eriksson. miniatyr|Hallong Osso 1916-1917. Fr.v. Gerda Ollén, Gendun, Nantji, Magnus Havermark och Joel Eriksson. Ur Uppsala universitetsbiblioteks bildarkiv.|275x275px miniatyr|275x275px|En rövarhövding med sin vakt, Hallong Osso 1913-1914, ur Uppsala universitetsbiblioteks bildarkiv. Foto: Joel Eriksson. Hallong Osso var Svenska Mongolmissionens pionjärstation.
Edvin Karlén (1879–1967) var den missionär som utreste härnäst. Han hade under sommarfesten vid Humla kyrka hört ett föredrag av missionär Johan Friedström, som mirakulöst nog hade överlevt överfallet i Gobiöknen under Boxarupproret. Karlén tog kontakt med Friedström och blev övertygad om sin framtid som missionär. 1905 utreste Karlén till Mongoliet och året därpå hans blivande maka, Hanna Lindblom (1875–1909). Vintern tillbringade de i ett mongoltält på det mongoliska höglandet, på en plats kallad Tabo Ol.
Sommaren därpå påbörjades bygget av en stuga på tre rum och kök av soltorkat tegel med lergolv på en närbelägen plats, Hallong Osso. Edvin och Hanna gifte sig i Kalgan (nuvarande Zhangjiakou) 1907. Stugan stod dock inte färdig förrän hösten 1908. Hanna avled 1909 efter en utdragen och komplicerad förlossning. Gendun, en av de mongoliska medarbetare som Edvin anställt, blev starkt berörd vid Hannas dödsbädd och ville övergå till kristendomen. Gendun och hans hustru Nantji blev "de första frukterna som bärgades för Jesus". Edvin, som var trött och deprimerad, åkte hem till Sverige och utträdde ur missionens tjänst 1910.
Verksamheten återupptogs när Magnus Havermark (1879-1959) utreste i september 1910.
I juni 1912 utreste journalisten Gerda Ollén (1885–1961), men hon anslöt till Svenska Mongolmissionen och Hallong Osso först 1918. De första åren var hon stationerad i Patsebolong, Amerikanska Alliansmissionens koloni i sydvästra Mongoliet, understödd av organisationen Kvinnliga Missionsarbetare (KMA). Hon såg tidigt undervisning som en viktig evangelisationsgren, utöver sjukvårdsarbetet. Hertig Larson, som delade hennes uppfattning, byggde 1915 ett skolhus på sin hästfarm i Tabo Ol som en personlig gåva till Gerda. Den första internatskolan hade plats för cirka 30 barn. Verksamheten flyttades 1918 till Hallong Osso och utvidgades till en integrerad barnhems- och skolverksamhet.
Hösten 1913 utreste Joel Eriksson. Sommaren 1914 rustades Edvin och Hanna Karléns stuga upp och byggdes till. Samtidigt intensifierades missionsarbetet. 1914–1917 utreste inga nya missionärer till Mongoliet.
De flesta mongoler bekände sig till lamaismen, en tibetansk form av buddhism, som än i dag är den dominerande religionen i området. Det var inte något ofarligt liv som de svenska missionärerna hade på stäppen. Rövarband härjade och spred skräck och fasa bland både missionärer och vanliga mongoler.
Det var inte i första hand det kristna budskapet som fick mongolerna att uppsöka missionsstationen, utan den sjukvård som erbjuds utan kostnad. Joel Eriksson blev en stor tillgång på Hallong Osso, då han genomgått en medicinsk utbildning vid Livingstone College i London. Sjukvård av västerländsk typ var något helt nytt i denna del av världen och behovet var enormt. Inte minst syfilis och andra könssjukdomar plågade det mongoliska folket. Motmedlet hette Salvarsan, ett arsenikpreparat som injicerades i patienterna.
1918 anslöt Annie Eriksson (f. Almqvist, 1890–1986) efter att ha gift sig med Joel Eriksson i Kalgan samma år. Hennes kunskaper i kinesiska, som hon tillägnat sig under fem år på Svenska Alliansmissionens station i norra Kina, blev en stor tillgång på missionsstationen i Hallong Osso. I trakten bodde nämligen inte bara mongoler (som hade sitt eget språk, mongoliska), utan även många kineser.
Spridning av kristna skrifter var ett viktigt inslag i missionens verksamhet. Gerda Ollén och Magnus Havermark översatte katekesen, sånger och biblisk historia till mongoliska. En liten handpress inköptes, varefter berättelser från Bibeln delades ut till de mongoler som besökte missionsstationen och vid sjukbesök i mongoltälten ute på stäppen.