miniatyr|Tyska och baltiska Natofartyg i Stockholm, 20 mars 2022. Relationer mellan Sverige och Nato inleddes redan tidigt under kalla kriget, men formaliserades först 1994 då Sverige gick med i Partnerskap för fred. Den 7 mars 2024 blev Sverige medlem i Nato.
Sedan det första partnerskapsavtalet har relationerna utvecklats. År 2014 inledde Sverige samarbete med Nato inom ramen för Interoperabilitetsplattformen samt Enhanced Opportunity Partner, EOP. Sverige har även signerat Värdlandsavtalet, har ett utvecklat samarbete för katastrofinsatsarbete inom Euro-Atlantic Disaster Response Co-ordination Centre, EADRCC samt har ingått i Natos insatser i Kosovo, Afghanistan och Irak.
Den 15 december 2020 fattade riksdagen beslut om att Sverige bör uttala en så kallad Nato-option som skulle innebära "att Sverige upprätthåller möjligheten att söka medlemskap i försvarsalliansen Nato och noggrant ger akt på förändringar i den internationella säkerhetspolitiska miljön". Regeringen avvaktade med att implementera beslutet, men efter Rysslands invasion av Ukraina i februari 2022 tillsatte regeringen en arbetsgrupp för att se över Sveriges säkerhetspolitiska doktrin. Arbetsgruppen konstaterade den 13 maj samma år att ett svenskt Natomedlemskap skulle minska risken för militära konflikter i Sverige och närområdet. En riksdagsdebatt anordnades i frågan tre dagar, varvid sex av åtta riksdagspartier uttalade sitt stöd för ett svenskt Natomedlemskap. Den 16 maj 2022 beslutade därför Sveriges regering att ansöka om svenskt Natomedlemskap. Den 5 juli 2022 undertecknade Nato anslutningsprotokollet för att Sverige ska gå med i alliansen. Den 7 mars 2024 anslöts Sverige formellt till alliansen.
Bakgrund
Neutralitetspolitiken Karl XIV Johan lade i början av 1800-talet grund för det som senare blev den svenska neutralitetspolitiken med mottot "alliansfrihet i fred, neutralitet i krig". Sedan 1907 är neutralitetsrätten en del av folkrätten genom Haagkonventionen. Av den framgår att "En stat som vill undvika att bli indragen i en konflikt kan förklara sig neutral och stå utanför konflikten. Den neutrala staten måste vara opartisk gentemot de krigsförande. Den neutrale ska hindra att någon krigförande drar nytta av neutralt terrorium och neutral egendom. Därför får inte heller radarstationer eller andra typer av anläggningar användas som rapporterar till krigförande part".
Från 1950-talet fram till 1990-talet användes begreppet neutralitetspolitik i Sverige för att beskriva den svenska politikens mål att stå utanför en konflikt i Europa mellan Warszawapakten och Nato. I praktiken innebar det att stå utanför allianser men samtidigt upprätthålla ett grundläggande försvar.
Efter andra världskriget När andra världskriget led mot sitt slut och det stod klart att de stridande skulle splittras i två block sade Sveriges utrikesminister Christian Günther "Varje stormakt, som skulle få oss med i ett allianssystem, skulle därigenom riskera att skapa en irritationsfaktor i förhållandet till en annan stormakt". Utåt höll både politiker och militär med, men i praktiken ansågs det behövas en annan plan. Sverige behövde tillgång till försvarsmateriel och teknik, vilket fanns i Storbritannien och USA, men dessa länder ville inte samarbeta med Sverige – ett land vars neutralitetspolitik använts som skäl för att sälja järnmalm, kullager och andra krigsviktiga produkter till krigförande Tyskland. År 1946 tillträdde Tage Erlander (S) som statsminister, en USA-orienterad politiker som var stark motståndare mot kommunismen.
Efter andra världskriget ville svenska regeringen påbörja en nedmontering av det svenska försvaret, men Pragkuppen år 1948 och Koreakriget år 1950 gjorde att nedmonteringen avstannade.
Historia Fortsatt svensk neutralitet Efter att förhandlingar om en möjlig nordisk försvarsallians med Danmark och Norge avslutats och de båda länderna 1949 gick med i det då nybildade Nato, valde Sverige officiellt att hålla fast vid neutralitetspolitiken. Svenska diplomater förbjöds fram till början av 1990-talet att besöka Natos högkvarter SHAPE och att delta på alliansens presskonferenser. För att få kännedom om Natos pressmeddelanden förmedlades dessa genom svenska journalister på plats i Bryssel. I och med att Sverige undvek direktkontakt med högkvarteret kunde landet också påstå att man inte hade några formella band med Nato.
Samtidigt som diplomaterna förbjöds kontakter med Nato så bedrev Sverige ett omfattande samarbete med Nato-landet USA inom militärteknik och underrättelseverksamhet. Givet att Sverige var det största landet i Skandinavien blev landet också en nyckel till den militära underrättelsetjänstens spaning mot Sovjetunionen, något som konstaterats av USA:s nationella säkerhetsråd redan 1948 och från att Kalla kriget inleddes hade Sverige hemliga avtal med grannländerna Danmark och Norge, som båda var Nato-medlemmar.
Samarbete skedde även med Nato-landet Storbritannien. Ett exempel på sådant samarbete var när ett svenskt spaningsflygplan sköts ner av Sovjetunionen i juni 1952. Samma år fattade Nato beslut om att alliansens kontakter med Sverige skulle ske genom Norge och det nordiska militära samarbetet. Sverige blev från 1950-talet en del av Natos underrättelseregim och varje dag fick Försvarsmakten information från Natoländerna om bland annat militära förflyttningar inom Warszawapakten, så kallade order of battle.
Den 1 juli 1952 undertecknades ett avtal med USA i enlighet med Mutual Defense Assistance Act och därmed öppnades dörrarna för ett fördjupat militärtekniskt samarbete. Sverige kom därefter att jämställas med Nato-länderna i vissa frågor. Till exempel fick Sverige köpa försvarsmateriel och råmaterial från USA. I maj 1957 fastslogs att Sverige inkluderades i Natos försvar då medlemsländernas försvarsministrar konstaterade att "Skandinavien bör försvaras som en helhet så framskjutet som möjligt". Året därpå inkluderades Sverige även som "medkrigförande" i Natos strategier för att hantera ett eventuellt kommande anfall från Sovjetunionen. Trots det omfattande samarbetet med Nato-medlemmar fortsatte Östen Undén, Sveriges utrikesminister åren 1945 till 1962, att driva den officiella utrikespolitiken där Sverige var neutrala. Han hade tvärtemot Erlander en negativ inställning till USA och hade goda relationer med den svenska ambassadören i Moskva, Rolf Sohlman.
Knappt ett år efter att Berlinmuren byggdes, år 1962, utfärdade den amerikanska presidenten John F. Kennedy en säkerhetsgaranti till Sverige. Men året därpå gjorde Wennerströmaffären att en diplomatisk kris med USA utbröt. Krisen reddes senare ut av Olof Palme.
De norska, danska, svenska och finska socialdemokratiska partierna bildade 1969 en särskild säkerhetspolitisk kontaktkommitté. Samtidigt bedrev Sverige en politik som gjorde att man blev allt mer avskärmad från västvärlden. Vietnamkriget gjorde relationerna med USA spända, Sverige sa nej till medlemskap i EEC (nuvarande EU) och politiken inkluderade förslag om nedrustning. Men samtidigt som Sverige kritiserade Vietnamkriget förstärktes det hemliga samarbetet med USA.
Åren 1973 och 1974 sökte Palme påverka Nato-landet Island att behålla en amerikansk militärbas i landet och därefter blev det en tradition att duktiga svenska officerare utbildades i USA av amerikansk militär.
Från 1977 deltog överbefälhavaren Stig Synnergren och Utrikesdepartementets kabinettssekreterare Leif Leifland i de inofficiella säkerhetssamtalen med Norge, Danmark och Finland. Dessa möten hölls "två gånger per år med varje land och växelvis i varandras huvudstäder". Samtalen skedde med stor diskretion eftersom det ansågs ytterst känsligt att neutrala Sverige diskuterade en gemensam strategi med ett Nato-land, det var orsaken till att en svensk minister aldrig deltog i dessa samtal.
Under 1980-talet byggdes Flygenhet 66 upp som, tillsammans med Danmark och Norge, dels genomförde övningar av dolda förflyttningar, dels infiltrerade finska områden i närheten av gränsen mot Sovjetunionen.
Officiellt samarbete År 1994 ingick Sverige samarbete med Nato genom anslutningen till Partnerskap för fred. Tre år senare anslöt Sverige även till Euroatlantiska partnerskapsrådet. År 1995 hade Sverige också blivit medlem i EU. Samma år var Sverige för första gången delaktigt i en av Natos internationella insatser då man deltog i den militära brigaden IFOR och senare SFOR i Bosnien. I juli 1997 var statsminister Göran Persson (S), den första svenska regeringschef som deltog på ett Nato-toppmöte och året därpå, 1998, utsågs den första svenska Natoambassadören. Det allt mer utvecklade samarbetet med Nato och EU ledde till att efterlevnaden av neutralitetspolitiken kom att ifrågasättas.
År 1999 ingick Sverige i den FN-sanktionerade Natostyrkan Kfor i Kosovo. Samma år vände Liberalerna, dåvarande Folkpartiet, som första riksdagsparti i Nato-frågan och tog då ställning för ett svenskt medlemskap. Några år senare, i början av 2000-talet, vände även Moderaterna och började förespråka ett svenskt Nato-medlemskap.
När FRA-lagen sedan kom år 2008 var det en fördjupning av det underrättelsesamarbete som redan fanns med Nato. Upp mot 80 procent av Rysslands kontakter passerade genom svenska kablar, givet Sveriges geografiska läge, och det var den största orsaken till den nya lagen. Men detta uppgavs officiellt aldrig för allmänheten. Under en stor del av Kalla kriget och även efter har just signalspaningen genom Försvarets radioanstalt (FRA), varit den del av underrättelsetjänsten som fått störst anslag. Detta i syfte att kunna byta underrättelseinformation med andra länder.
Under den borgerliga regeringen undertecknade Sverige det så kallade värdlandsavtalet år 2014, vilket ratificerades av Riksdagen år 2016. Samma år som avtal undertecknades blev Sverige tilldelad ett "guldkort" i Nato genom att landet blev Enhanced Opportunity Partner. Sverige, tillsammans med Finland, använde sitt nya partnerskap till att få ökat i flytande i Nato och det så kallade 28+2-samarbetet inleddes. Genom samarbetet skapades ett exklusivt format för att diskutera utvecklingen i Östersjöregionen.
Den 20 augusti 2015 fattade regeringen beslut om den så kallade Natoutredningen, ett betänkande som bland annat skulle analysera konsekvenser av ett eventuellt svenskt Natomedlemskap. Strax efter fattade Centerpartiet beslut om driva frågan om medlemskap. Som fjärde riksdagsparti valde även Kristdemokraterna samma år att verka för ett svenskt medlemskap.
Mellan åren 2017 och 2021 beräknades försvarets totala kostnader för försvaret som andel av BNP ha ökat från 1 procent till 1,7 procent. Den 10 mars 2022 meddelade statsminister Magdalena Andersson (S) att försvaret skulle få ökade resurser och att målet var att nå 2 procent av BNP "så fort det är praktiskt möjligt. Det vill säga när det är möjligt att på ett effektivt sätt omsätta ökningarna i stärkt försvarsförmåga". Sveriges försvarsbudget skulle således harmonisera med det redan befintliga åtagandet bland Nato-länder där samtliga medlemmar ska avsätta 2 procent av BNP för landets eget försvar.
Sverige har även ett Individual Partnership Cooperation Programme med Nato som förnyas vartannat år. Dessutom deltar flera svenska myndigheter i Natos civila kommittéstruktur. Dessa var år 2022;
Myndigheten för samhällsskydd och beredskap ingår i Civil Protection Group och Civil Communcations Planning Group. I den senare ingår även Post- och telestyrelsen. Energimyndigheten ingår i Energy Planning Group. Trafikverket, Transportstyrelsen, Sjöfartsverket och Luftfartsverket ingår i Transportation Group. Livsmedelsverket och Jordbruksverket ingår i Food and Agricultural Planning Group. Socialstyrelsen ingår i Joint Health Group.
Medlemsansökan 2022